"Därefter
inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem.
Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter
Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka,
blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i
trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att
mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du
bli frisk?" Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen
som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när
jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig."
Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!"
Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var
sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad:
"Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." Han svarade
dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och
gå!" Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du
skulle ta din bädd och gå?" Men han som hade blivit botad
visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan,
eftersom det var mycket folk på platsen. Senare träffade Jesus
honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit
frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig."
(Joh.
5:1-14)
Alla
kristna har olika kors. Det kan var ett lidande, det kan vara
frestelser, svåra situationer eller något annat. När man betraktar
det utifrån kan man undra: ”Varför
hjälper han oss inte bara?”
Han vet hur många gånger vi försökt. Han vet hur många gånger
vi blivit besvikna.
Kristus
frågar mannen:
"Vill
du bli frisk?"
Är
det vad du vill? Vill vi verkligen? Eller har vårt bekymmer med
tiden blivit en kär vän? Man brukar tala om skötesynder (Observera att synd har inte direkt med sjukdom att göra. Men både sjukdom och synd är bekymmer). Det finns
synder som vi vant oss så mycket med att vi nästan inte märker dem. Ändå bryter synd ner oss, förmörkar vår tillvaro
och gör oss missmodiga.
"Vill
du bli frisk?"
Stirrar
vi fortfarande mot Betesda, mot vår egen föreställning om hur vi
skall bli kvitt vårt eget bekymmer, eller inser vi att Kristus kan
göra det på ett helt annat sätt än vi tänkt?
Mannen
är hjälplös, han är utan hopp, och han är dessutom, utan
verkliga vänner. Han säger:
"när
jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig”
Om
de andra verkligen brytt sig om honom, hade de låtit honom gå före,
och försökt själva senare.
Vi
kanske också litar för mycket på människor. Vi tror att någon
god vän med erfarenhet ska stödja oss, att en expert ska tala om
hur man gör. Men när det gäller det andliga så kan vi inte lita
på människor, bara människor i den mån de är Guds språkrör.
Skriften
säger:
"Lita
inte på furstar, inte på människor som ej kan frälsa. När deras
ande lämnar dem, vänder de åter till stoft. Den dagen går deras
planer om intet. Salig är den som har Jakobs Gud till sin hjälpare.
Han sätter sitt hopp till HERREN, sin Gud, till honom som har gjort
himmel och jord och hav och allt som finns i dem, till honom som är
trofast för evigt.”
(Ps. 146: 3 - 6)
Och
nu stod han där, Kristus som är sann Gud och sann människa i en
person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar