torsdag 31 juli 2014

Gud hjälper på sitt eget sätt

Är du trött? Känner du dig ensam ibland? Välkommen till klubben. Så kan det kännas för alla Guds barn. Hur kände sig egentligen Guds profet Moses ibland? Hur kändes det att leda ett styvnackat tjurskalligt folk som hade så svårt att lita på Gud? Vi vet att Moses ibland önskade att Gud valt någon annan.

När Gud kallade Moses hade han sagt:

Men Herre, jag är ingen talför man. Jag har inte varit det tidigare, och jag är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare. Jag är trög att tala och har en trög tunga." HERREN sade till honom: "Vem har givit människan munnen och vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, HERREN? Gå nu! Jag skall vara
med din mun och lära dig vad du skall säga." Men Mose sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill." Då upptändes HERRENS vrede mot Mose och han sade: "Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. Och se, han är på väg för att möta dig, och när han får se dig skall han känna glädje i sitt hjärta. Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag skall vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. ” ( 2 Mos 4: 10-15)

Moses anger ett problem och Gud ger en lösning. Jag hjälper dig och du får din bror som hjälpreda.

Så hjälpte Gud också sitt folk. När de flydde från Egypten och kände sig fast i en fälla med röda havet framför sig och Egyptens armé bakom sig så klagar de till Moses, men Gud löser problemet. Han delar Röda havet så de kan ta sig torrskodda över till andra sidan, och Faraos armé dränks i havet.

onsdag 30 juli 2014

Man och kvinna - lika och olika

Massmedia uppmärksammar då och då den så kallade kvinnodebatten, man talar om typiska kvinnoyrken och feminismens krav på delaktighet. Har den kristna tron något att säga om detta? Eller kan vi slött instämma i allt som media och olika propagandaorgan öser över oss?

Kristi apostlar undervisade i en tid av kvinnofientlig gnosticism. Gnosticismen var en sorts religionsblandning med rötter i platonismen. Denna läroströmmning lärde en skarp tudelning (dualism) mellan det synliga/materiella som var ont och det osynliga/andliga som var gott. Därför kunde Jesus inte ha blivit människa, han såg bara ut som människa (doketism) och han kunde inte heller vara född av en kvinna. Den synliga världen var inte skapad av Gud, utan en ond skapargud (demiurgen) hade frambringat det fysiska universum. Gnostikerna ansåg att kvinnan var en lägre varelse för att hon hade en direkt koppling till det fysiska genom barnafödandet. I det gnostiska Thomasevangeliet låter man den gnostiske Jesus säga till Maria från Magdala att hon måste bli en man för komma in i himmelriket.

Apostlarna predikade strängt mot den gnostiska villoläran. Kvinnan blir enligt kristendomen frälst på samma sätt som mannen och barnafödandet befläckar henne inte, utan tvärtom (1 Tim. 2:15). Kvinnan har inte ett lägre värde än mannen, inte heller skall slaven betraktas som lägre inför Gud: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28).

 I en tid då kvinnors sexualitet exploateras i avklädda modeaffischer och genom pornografi, där kvinnan skall vara ett viljelöst redskap och objekt för mannens lustar, är det viktigt stryka under att makan har lika rätt till sin makes intimitet som maken till sin makas. Paulus skriver:

Mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun.” 1Kor. 7:3, 4)
När det i media talas om att kvinnor får sämre betalt för samma yrke som män, får vi lyfta fram att Bibeln lär att det inte är könet utan arbetsinsatsen som ska vara utgångspunkt för lönen. Skriften säger: ”Arbetaren är värd sin lön.” (1Tim. 5:18)

I Sverige ges stora skatteintäkter åt dem som väljer att sända sina barn till den kommunala barnomsorgen. Men om en kvinna väljer att stanna hemma för att ta hand om barnen, så får hon inte en krona av detta. När en kommun ett år valde att avlöna till viss del även de som stannade hemma, så kallade man detta en ”kvinnofälla”. Det är ett exempel på det
feministiska kvinnoföraktet, ungefär som om arbetet med familjen var sämre. Bibeln säger inget om vilka yrken kvinnor får ha eller inte ha i samhället. Den säger inte heller något om hur stor eller liten del mannen ska ha i husbestyr och skötsel av barn. I den massmediala debatten lyftes karriärkvinnan fram på bekostnad av den mor som troget vårdar sin familj i hemmet. Man talar om hur viktigt det är att kvinnor också får inträde bland mansdominerade yrken. Även fast vi som kristna inte behöver ha något åsikt om kvinnors yrkesval i samhället, är det ändå beklagligt när kvinnor talar nedlåtande om andra kvinnor som offrar karriär för familj och hem. Det är kvinnoförakt. Den mor som ömt vårdar hem och familj, gör en minst lika stor insats som den som har förvärvsarbete, om inte större.

I den kristna familjen och församlingen har man och kvinna olika funktioner, inte på grund av olika värde, inte ens på grund av olika själsförmögenheter; kunskap, förstånd känsloliv etc. Det finns inget som säger att en kvinna inte har förmåga att predika offentligt eller vara huvud för sin familj. Men Bibeln lär: ”Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud - han som är Frälsare för sin kropp.” (Ef. 5:22, 23) Det betyder att det är mannen som ska ta ansvar för och vara en herde för sin familj, i kärlek. Den lär att ”mannen [är] skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv.” (Ef. 5:28) Att ha olika funktion i familj och församling är inte att ha olika värde, lika lite som en hand, ett huvud eller en fot har olika värde i en kropp. Alla behövs.

Kvinnan undervisar inte männen eller styr i församlingen. Inte för att hon inte har förmågan, utan därför att Gud inte gett henne den uppgiften. Detta bottnar inte i lägre värde, inte heller i någon lokal praxis i Korint eller Efesusförsamlingen. Detta bottnar i Guds skapelseordning: Gud säger genom aposteln Paulus: ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva.” (1Tim. 2:12, 13) En kristen underordnar sig Guds bud, inte för att hon förstår det, eller kan förklara varför, utan helt enkelt för att Gud befallt detta i sitt Ord.

Lydnaden för Guds Ord är ett uttryck för kärleken till Gud och kärleken till Gud är ett gensvar på Guds kärlek till oss.

Skriften säger: ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1Joh.4: 19) ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.” (1Joh.4: 10, 11)

måndag 28 juli 2014

Vad Guds kärlek gör med oss

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

Om människor bedyrar sin kärlek till oss har det inte alltid så mycket värde. Mänsklig kärlek felar ofta, den är svag och bristfull. Ibland handlar mänskliga kärleksbedyranden om att vinna egna fördelar och att snärja någon.

Men Guds kärlek felar aldrig, den är alltid uppriktigt och allvarligt menad och den är inte uttryckt i poesi eller rosor, utan skriven med Kristi blod som bläck. Den säger:
”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 8) 

Det var vi som borde dö, på grund av vår synd och skuld. Men Kristus dog istället för oss, för att vi skulle äga evigt liv och fullkomlig rättfärdighet.

Låt oss nu fundera på vad denna Guds stora kärlek gör med oss. Jesus är inne på den frågan i Luk 7: 47 när han säger till fariseen Simeon om synderskan vid Jesu fötter: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet."

Om vi inte ser våra synder som ett stort problem, om vi nästan inte förstår hur illa ställt det är med oss invärtes, då betyder förlåtelsen
inte så mycket heller. Det blir en liten förlåtelse om ens någon alls, från Guds sida. Och då blir vårt gensvar på Guds kärlek inte heller så stort.

Men om vi inser att vi ingenting förtjänar, utan får allt av nåd, då fylls våra hjärtan av tacksamhet och kärlek för hans stora kärlek och förlåtelse.

Aposteln Johannes skriver:

Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1 Joh 4: 19)

Det betyder att om vi ska växa i kärlek och lydnad, så handlar det inte om att vi ska stirra på vår egen kärlek och lydnad, eller tala mer om hur vi ska lyda, och hur vi ska älska, det handlar om att se upp på ett kargt träkors, där Frälsarens ansikte tyngts och sargats av en vass törnekrona. Det handlar om att se på Kristus, hur Gud älskat oss så mycket att han sänt sin enfödde Son. Ser vi det, så kommer Guds kärlek att skapas i våra hjärtan som vänder sig till vår nästa.

Vårt egenvärde och vår självkänsla består i Guds kärlek till oss

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

Det är kanske besvärligt för den moderna självgoda människan att höra, att sådana vi är i oss själva så är vi inte värda att älskas. Vi är avskyvärda.

Men sade jag inte nyss att Gud älskar oss? Är vi då inte värda att älskas? Svar, Gud älskar oss inte för att vi är värda att älskas, för att vi förtjänar hans kärlek. Gud älskar oss trots de vi är, trots vår synd. Det är det förunderliga med hans kärlek.
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Joh 3: 16-17)

Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (1 Joh 4: 9-10)

Utan honom är vi ingenting, men i honom, i Kristus, i Guds kärlek till oss får vi ett verkligt värde.

Nyckeln till att förstå denna dubbelhet ligger i orden ”i oss själva” och ”i Kristus”, nyckeln ligger i skillnaden mellan lag och evangelium. I lagens ljus vill Gud döma, i evangeliets ljus vill Gud förlåta. I oss själva är vi fördömelsevärda, i Kristus är vi friköpta, återlösta, förlåtna.

Det är därför Bibeln både kan beskriva oss som svaga, ogudaktiga och syndare, och samtidigt beskriva oss som rättfärdiga, heliga och rena. I oss själva, eller i Kristus.

Det är inte antingen eller, utan ett både och, samtidigt rättfärdig och syndare. Om man brottas med dålig självkänsla och självförakt så beror det på att man inte blickar utanför sig själv. Då beror det på att man bara stirrar på sig själv i lagens ljus. För samme psalmist som kan bekänna inför Gud:

”jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig. Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon.
Du är rättfärdig när du talar, du är ren när du dömer. Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv.” (Ps 51: 5-7)

Samme psalmist kan bedja till Gud:

Bevara mig som en ögonsten, beskydda mig under dina vingars skugga” (Ps. 17: 8)

I ordböckerna finner man som synonym till ögonsten: juvel, skatt, gunstling och älskling. Om du är Guds egen juvel, skatt, gunstling och älskling, då har du och jag ett värde i Hans ögon. Varför, därför att Gud är kärlek, därför att Guds Sons blod runnit på korset för att friköpa oss ifrån alla synder och all skuld, han har uppstått och skänkt oss sin egen rättfärdighet, som sångaren sjunger:

Se ej på mig, se på din Son, Se på ditt fridsförbund, Och lär du mig att se mig täck I Sonen varje stund! Han är min frid, min salighet, Med honom allt jag fått; Se på din Son, se på din Son Och mig i honom blott!

I honom är jag vit och ren, Hur svart i mig jag är, I honom är jag god och from Och helig redan här, Ty vad han är, det är ock jag, Och vad han har, har jag: Fullkomlig helighet för dig Och allt ditt välbehag.

Vårt värde finns i Guds ögon, i hans kärlek och hans förlåtelse som vi lär oss i dagens text:

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” ( Rom 5: 8)

Det finns inget utrymme för självförakt och dålig självkänsla i evangeliet: Hur skulle vi kunna förakta den Gud älskar? Hur skulle vi kunna känna lågt värde i den Gud kallar sin ögonsten?

söndag 27 juli 2014

För syndare

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

Aposteln beskriver inte bara oss som svaga och ogudaktiga, utan också som syndare, sådana som missat målet. Det är människor som siktar, men skjuter vid sidan av. 

Vi levde inte det liv Gud ville att vi skulle leva. Alltsedan Eden har vi jagat kunskapens träd, viljan att bli som Gud, att få makt och ära, istället för att jaga efter livets träd. Därför blev människans liv, inte som det var menat. Därför präglas världen av omoral, av brist på lydnad, av uppror, avundsjuka och begärelse efter att få tillfredsställa våra egna behov istället för att lyda Guds bud. Vi borde skämmas för att vi inte lever eller är som Gud tänkt. Vi borde ångra oss. Ingen av oss förtjänar ens att vara i närheten av den helige Guden som är ljus och liv.

I det perspektivet är det trösterikt att läsa att Gud vill ha med sådana som oss att göra. Aposteln säger:

Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 7-8)



fredag 25 juli 2014

För ogudaktiga

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

Det är kanske ingen som tänker om sig själv som särskilt ogudaktig. Särskilt inte människor som ändå är religiösa på något sätt.

Men aposteln förklarar i Efesierbrevet att om man är utan Kristus, så är man utan Gud, även om man ber fem gånger om dagen, han skriver:

Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen.” (Ef 2: 12)

Så i grunden är vi utan Kristus också utan hopp och utan Gud i världen, vi är o-gudaktiga. Men aposteln fortsätter i versen efter:
Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod.” (Ef 2: 13)

Genom Kristi blod, genom att Kristus medan vi ännu var svaga, dog i ogudaktigas ställe, så har situationen förändrats.

tisdag 22 juli 2014

Kristus gäller dig och mig

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

Det finns inget berömvärt i att vara svag eller hjälplös, inget
egenvärde i det, utan det är bara fakta, som vi måste erkänna. Och i den stund vi erkänner sanningen om oss själva, erkänner vi också behovet av vår Frälsare Jesus Kristus, och vi förstår genom evangeliet hur stor, djup, och vid hans nåd, kärlek och förlåtelse är.

Texten säger, att han dog i ogudaktigas ställe. Det betyder inte att han inte dog för alla människor, här understryks denna grupp särskilt, eftersom hans död till syvende och sist bara får betydelse för de ogudaktiga.

  • Han dog inte för sig själv. Han hade inte syndat och förtjänade därför inget straff.
  • Han dog inte för änglarna. Det var människonatur Gudasonen antog när han föddes som människa.
  • Hans död hade inte betydelse för de självrättfärdiga. Den som menar sig kunna bli rättfärdig på egen hand, behöver inte Kristi rättfärdighet som förmedlas till oss på grund av Kristi lydnad, lidande, död och uppståndelse.

Nej, ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.” (Rom 5: 6)

Vem behöver höra om synd och nåd?

Varför ska man tala om synd och elände till djupt kristna människor? Borde inte aposteln bara tala om ljus och liv och salighet?

Svaret är att man inte förstår djupet av Guds kärlek om man inte förstår djupet av vårt eget fördärv. Man förstår inte behovet av förlåtelse och lär sig att uppskatta nåden om man inte förstår att man gjort fel. Det handlar inte om att vältra sig i elände, utan att visa båda sidorna av myntet.

Texten säger att Kristus dog för oss medan vi ännu var svaga. Ja, människan är i sig själv, svag, ja, hjälplös, som vissa översättningar skriver. Är man hjälplös kan man inte förändra sig själv.

Den som trodde sig ha allt i sin hand, och som därför ansåg sig inte behöva Gud måste alltså tänka om.

Man kan förändra utsidan, men insidan kan bara Gud förändra. Människan har försökt att förändra sig genom att disciplinera sig själv, genom att försöka följa olika moraliska regler, genom att utbilda sig, genom att lära sig tala och tänka på ett visst sätt. Det förändrar handlingarna till en viss del, men det förändrar inte hur vi är, hur vi ser ut till vår natur, hur vårt hjärta är.

Det finns en utbredd idé om att Gud hjälper den som hjälper sig själv. ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” lyder talesättet. Citatet är så välkänt så att jag tror många tror att det står i Bibeln. Men det härstammar faktiskt från Algernon Sydney som sade så 1698, och Benjamin Franklin populariserade det 1757. Men Benjamin Franklin talade om att man inte ska tro att man kan åtnjuta sociala förmåner om man inte är beredd att arbeta för dem. Det blir obibliskt om man överför tanken till det andliga området. Bibeln lär ju tvärtom.

Gud är till för de hjälplösa. Jesaja säger: ”Du är ett skydd för den svage, ett skydd för den fattige i hans nöd, en tillflykt undan storm, en skugga undan hetta.” (Jes 25: 4)

Jesus sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare." (Luk 5: 31-32)

Så om man inte räknar sig till skaran av hjälplösa, om man inte likt publikanen ropar ”Var nådig mot mig syndare” eller med Paulus kallar sig själv syndare, så har man inget behov av Jesus. Därför påminner oss Bibeln om och om igen, överallt, att vi är hjälplösa, och svaga, i oss själva. Det gäller alla människor, därför att vår natur är skadad av syndafallet.

Därför är det en tröst när Skriften säger:

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

söndag 20 juli 2014

När är vår tid?

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

När är då vår tid? Texten, säger inte: ”Tiden är när du blivit gudfruktig, då gäller Kristus dig.” Den säger inte heller: ”Kristus kom
för andra än dig. Kristus kom för de andra.”

Vad säger den då?

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5: 6-8)

Det handlar om oss, det handlar om vi. Det handlar inte bara om alla andra. Den handlar inte bara om de kristna.

Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.” (1 Joh 2: 2)

Dessa ”vi” är alltså alla människor. Aposteln skriver ett brev till djupt troende kristna människor. Människor som försökte leva ett heligt och rättfärdigt liv. Han han säger att frälsningen gäller svaga, ogudaktiga, människor, ja, syndare. Och dessa är vi.

När är Guds tid?

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.” (Rom 5:6)

Den här meningen är intressant. Den innehåller två uttalanden om tid. När tiden var inne, och medan, eller den tid, vi ännu var svaga.

Vad är det för tid som var inne? Bibeln berättar om att en tid skulle komma, en dag. 300 förutsägelser i gamla testamentet talade om att Messias en dag skulle födas. Texterna berättar om var han skulle födas, av vilken släkt han skulle födas, på vilket sätt han skulle
födas, genom en jungfru. Den berättar om hur han skulle dö och vad som skulle hända när han dog, och efter att han dött, hur han skulle uppstå. Han dog när tiden var inne.

Exakt, när tiden var inne för honom, dog han. Det gick inte att skjuta fram det en dag. Allt var bestämt och planerat av evighet. Det var Guds tid.

när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.” (Gal 4: 4-5) säger Skriften på ett annat ställe. När tiden var fullbordad, när den var fullkomnad som när man tömmer upp ett vatten i ett glas. Då sände Gud sin son.

Så är det med Guds tid. Den kan man inte förhandla med. Kristus har kommit. Och när han kommer, så kommer ropet: Omvänd er, Guds rike är nu här.

Han som är sann Gud och sann människa, han som är rättfärdig, har nu kommit.

fredag 18 juli 2014

Alfons Åberg-syndromet

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom 5: 6-8)

När är rätt tid? Vi tänker ofta: senare. Inte än. När jag är redo. Ibland är det så. Ibland inte. När vi var små tänkte vi att allt var möjligt senare, när vi blev vuxna. Då kunde vi förverkliga våra drömmar. Vi kunde bli allt. En astronaut, en äventyrare, en musikartist. Det gick att tänka så för att vuxenlivet var så oerhört långt borta. Men tiden gick fortare än vi tänkte och när vi var där, så hade vi inte förverkligat en bråkdel av våra drömmar. Kanske fanns det fortfarande tid kvar, att göra saker vi vill. Sen.

Vissa tänker att man ska komma till Gud och leva med honom, leva ett liv nära Gud, men först måste man ordna upp saker i sitt liv, man ska sluta med det eller detta, man ska börja be mer och läsa Bibeln mer, sen, ska allt bli bättre. Gud vill nog ha mig när jag är en sådan Gud vill ha, därför vill jag först bli bättre. Gud är till för dem som är lever som han vill och gör som han vill. Men den tiden kommer aldrig, för att man ständigt misslyckas i sina strävanden. Det kallas för Alfons Åberg-syndromet:

Alfons! Kom nu, klockan är mycket”, ropar pappa från köket. ”Vi måste gå till dagis!”
”Ja, jag kommer”
, säger Alfons, ”jag ska bara…” (Raska på, Alfons Åberg, 1975)
Alfons säger ”ska bara” tills pappan inser att det inte kommer att fungera.

Andra resonerar annorlunda. De menar att de inte behöver komma till Gud, för att de redan har allt de behöver. Man har ett liv, man har ,vänner, karriär, anseende och fritidsintressen. Gud är nog bara till för de misslyckade. De som inte klarar sig själv, de som sitter på RIA eller inte har vänner och ett liv. Om jag får problem så kan jag vända mig till Gud. Jag är ingen dålig människa.

Är det så? Kan vi bestämma Guds tid? Finns det någon tid, då Guds tid inte är?

I dagens text läser vi:

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.” (Rom 5:6)

Läraren eller herden i församlingen har ett större ansvar

Det händer att förvaltare glömmer sitt uppdrag, glömmer så att man lever som om Kristus inte skulle komma tillbaka. Det är inget oskyldigt. Det kan vara ett tecken på att man helt förlorat tron.

Världens människor resonerar ju som vi läser i 1Kor. 15: 32:

låt oss äta och dricka, ty i morgon dör vi.”

Prästen i Ingemar Bergmans film ”nattvardsgästerna” resonerar: ”Om det är så att Gud inte finns, vad gör det för skillnad? Livet blir begripligt, vilken lättnad. Döden blir ett utslocknande, en upplösning av kropp och själ”.

Den trolösa förvaltaren har tappat sitt ansvar inför evigheten, inför Gud, inför Kristi återkomst i härlighet.

Har man ingen att vara ansvarig inför så beter man sig så.

Översatt till våra förhållanden: Om förvaltarna inte sköter sitt uppdrag, utan tappar tron, blir trolösa, inte ger tjänarna rätt kost, utan falsk lära, om han förkunnar det folk vill höra,
sådant som kittlar i öronen, istället för Guds rena och klara Ord, då hör han kanske inte till skaran av troende och hamnar inte himlen när Kristus kommer tillbaka.

Kristus säger:

Då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa.”

Somliga agerar på ett trolöst, icke-kristet sätt för att de inte vet bättre, de har inte fått undervisning. Men det är ännu värre med dem som en gång fått tron, faktiskt vetat vad Bibeln lär, men tappar tron och agerar trolöst. Kristus säger:

Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.” (Lukas 12:47, 48)

Det vilar ett tyngre ansvar på dem som har kunskapen som har lärt sig rätt från början än dem som inte har fått någon undervisning, därför skriver Jakob:

Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom.” (Jak. 3:1)

torsdag 17 juli 2014

Tjäna utan att ge upp, ty Kristus kan komma när som helst

Kristus säger:

Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger.” (Lukas 12: 42-44)

Kristus säger idag att den är en pålitlig och förståndig förvaltare som fortsätter att troget dela ut kost till tjänarna ända till dess han kommer tillbaka. Man ska inte ge upp för
att det verkar torrt och tråkigt att tjäna Gud, man ska inte lägga av för att församlingen minskar eller för att det inte alltid blir som man tänkt. Man ska fortsätta troget att göra det Kristus befallt oss att göra, till dess han kommer tillbaka. Om han finner oss så, troget arbetande, troget tjänande honom, så skall han belöna.

Men när kommer han, så man vet när man kan börja? Svaret är att: ingen vet. Han kan komma när som helst, och när han kommer är han oväntad. Därför skall vi tjäna honom som om han kom idag.

onsdag 16 juli 2014

För lite eller för mycket lag, för lite eller för mycket evangelium?

Ibland märker församlingen av hur det blir mindre frukt, mindre helgelse, mindre goda gärningar i våra liv och i vårt arbete. Då tänker många: ”prästen måste predika mer lag, han måste undervisa om hur man ska leva, hur mycket vi skall lyda Gud.” Men tvärtemot vad många tänker så kommer inte goda frukter av att man predikar mer lag, att man predikar mer om kärlek och helgelse.

Lagen kan inte göra någon frommare. Lagen kan bara avslöja oss och visa hur syndiga vi är. Det som frambringar goda gärningar är evangelium. Ska man växa i helgelse så
ska man leva närmare evangelium i Ord och sakrament, som Kristus säger:

Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh. 15: 5)

Paulus skriver:

Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är”. (Tit. 2:11, 12)

Men om vi blir likgiltiga inför vår synd, om vi tycker att det kvittar att vi synder lite, om verkar rycka på axlarna inför vår skuld, om vi gör synden och olydnaden till en kompis i våra liv, som vi försöker lära oss att leva med, då kan det vara en anledning att predika mer lag.

Paulus skriver:

det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär.” (Rom. 7: 7)

ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.” (Rom. 3: 20)

tisdag 15 juli 2014

Ansvaret som själasörjare

Herren sade: "Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.(Lukas 12:42-48)


Att dela lag och evangelium olika i olika tider och för olika personer är ” ge dem deras kost i rätt tid”.

Det händer ibland att tjänarna kommer till förvaltaren och säger: ”Idag predikade du för mycket lag”, eller ”idag predikade du för mycket evangelium”. Andra säger kanske: ”du borde predika mer lag”, eller ”du borde predika mer evangelium”.

Det är inte alltid prästen kan lyssna till sådana förslag. Han är ju ansvarig inför Herren för sin förvaltning. Han ska inte predika vad människor vill höra, utan vad människor behöver höra.

Det är prästens ansvar att skaffa sig en sådan kännedom om församlingens hälsa att han vet att ”ge dem deras kost i rätt tid”. Ibland behövs mer lag, ibland behövs mer evangelium. Det är därför man oftast inte kan hålla samma predikan två gånger, eftersom församlingen förändras, förhållanden förändras, hälsan och behoven i församlingen förändras. Om man kunde ge samma mat alltid kunde man lika gärna ställa en bandspelare på predikstolen.

Men prästens uppgift är att vara som en läkare som känner av och kan bedöma vilken medicin som behövs och när den skall delas ut.

Därför ska församlingen när den kallas sin präst kunna pröva och bedöma om prästen har tillägnat sig förmågan inte bara att veta vad som är skillnaden mellan lag och evangelium, utan också hur och när lag och evangelium skall tillämpas/ appliceras.

Det är precis som när man åker och handlar mat till sin familj. Man kan inte ge barnen bara glass till lunch varje dag. Föräldrarna måste ge sina barn näring från hela kostcirkeln, så att de får i sig både kolhydrater, fibrer och vitaminer.

Det är därför vi behöver en bra prästutbildning så att de nya prästerna får lära sig att både dela och tillämpa lag och evangelium.


måndag 14 juli 2014

Att rätt dela lag och evangelium

Herren sade: "Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.(Lukas 12:42-48)

Prästen måste tjäna församlingen inte för att alltid behaga människor, utan mer för att behaga Gud. Och hur gör han det? Kristus säger att det sker genom att ”
ge dem deras kost i rätt tid”.

Vad betyder egentligen det?

Paulus skriver till pastorn Timoteus:

Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord.” (2Tim. 2:15)

Att rätt dela sanningens Ord betyder att dela ut lag och evangelium på rätt sätt, till rätt personer och vid rätt tid. Det är inte alltid enkelt.

När församlingen eller personer i församlingen plågas av skuld, när man känner synden klibba fast och samvetet anklaga, så måste pastorn mer påminna om Guds Lamm som tar bort världens synd, att Kristus Guds Sons blod renar, att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv, att var och en som tror blir frälst, att vi får komma till Gud sådana vi är och att Kristus aldrig kastar ut den som kommer till honom.

När församlingen eller personer i församlingen är likgiltig för synden som sådan, eller när man inte tar synden på allvar, om vi har börjat blunda för vissa synder så att vi ger dem fritt spelrum, så måste prästen varna för att syndens lön är döden, han måste tala om att

De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud. ” (Rom. 8:5 - 8)

När församlingen eller personer i församlingen börjar bli lagiska, om det skulle komma in ett tänkande som innebär att vi börjar tro att vi kan lyda Guds vilja av oss själv, att vi kan behaga Gud med vår egen lydnad, att Gud är ganska nöjd med oss, om vi börjar se ner på dem som står utanför för att de syndar mer eller om vi talar för lite om vår egen synd och för lite om förlåtelsen, då måste prästen påminna om att:

Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. ” (Gal. 3:11)

eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig.” (Gal. 2:16)

ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.” (Rom. 3:20)

Den människa som förstår att man inte kan bli frälst genom sin egen lydnad faller ner och ber med psalmisten inför Herren:

Gå ej till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.” (Ps. 143: 2)

Att på detta sätt dela lag och evangelium olika i olika tider och för olika personer är ” ge dem deras kost i rätt tid”.

söndag 13 juli 2014

Församlingens tjänare är ansvarig inför Gud själv

Herren sade: "Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en
som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.(Lukas 12:42-48)


"Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid?”

Det är församlingen som kallar lärare och präster att betjäna dem med evangelium i Ord och sakrament. Men vi får inte glömma det Kristus säger här: ytterst är det Herren själv som satt dem där. När församlingen kallar en präst eller lärare så är det egentligen Herren som kallar. Det är inför Gud som läraren eller prästen är ytterst ansvarig.

Prästen måste därför tjäna församlingen inte för att alltid behaga människor, utan mer för att behaga Gud.

lördag 12 juli 2014

Vilka skall ge Guds folk mat i rätt tid?

Herren sade: "Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid? Det är den tjänare som hans herre finner göra så, när han kommer. Salig är den tjänaren. Jag säger er sanningen: Han skall sätta honom över allt han äger. Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa. Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer. (Lukas 12:42-48)

I sammanhanget före Lukas 12:42-48 ger Kristus sina lärjungar en liknelse om förväntan inför Hans återkomst i härlighet till jorden. De skulle vara lika tjänarna som väntade sin herre hem till bröllopsfesten. När han kom skulle de vara beredda för festen, så att den kunde börja på en gång. Han kunde komma när som helst.
Petrus tar då till orda och frågar Kristus :
Herre, talar du i den här liknelsen om oss eller gäller den alla?" (v. 41)
Han säger alltså: gäller den oss som lärjungar, som Ordets tjänare eller gäller den alla människor?
Lukas 12:42-48 är svaret på Petrus fråga. Kristus säger inte: ”det är ni” eller ”det är dem”. Han ger dem en ny liknelse och låter lärjungarna dra slutsatser själva.


Herren sade: "Vem är den pålitlige och förståndige förvaltare som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid?” (v. 42)
Ja, vem är förvaltaren som Herren sätter över sina tjänare för att ge dem mat? Det förstod lärjungarna. Det var ju de själva som skulle ge folket rätt kost, ge dem evangelium, ge dem Ordet som är den sanna andliga maten. Översatt idag: det är dem som har Ordets ämbetet, det är präster, lärare och söndagsskollärare. Dessa har Gud satt över sina andra tjänare för att ge dem deras kost i rätt tid.


fredag 11 juli 2014

Gud vill också lagträlens omvändelse

Vad är det som skärmar en människa från Gud? Det kan vara synd som man inte ångrar, men det kan också vara att man vill bli frälst på egen hand, på sitt eget sätt. ”Gud måste väl ändå ha överseende, att jag gör så gott och att jag försöker på egen hand”.

Säger man så, så behöver man ingen Frälsare. Till slut behöver man ingen bibel, man behöver ingen församling,
inga gudstjänster, ingen predikan och ingen nattvard.

Man är säkert oerhört religiös, och säkert ber man, men man är inte längre ett Guds barn, en kristen.

I sina egna ögon är man säkert ”lika god som alla dessa kristna förresten är hycklare allihop”, men i Guds ögon: ”ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar”.

Vi får inte glömma att Gud räcker ut sina händer också åt lagträlen och den privatreligiöse. Han vill frälsa också den som vill bli frälst på egen hand.

Den frälsningen sker i den stund, han eller hon slutar att följa sina egna tankar. Guds Ord kan med Andens hjälp smälta hjärtan, så att man kommer tillbaka till Frälsarens ömma armar.

Visst är det fint i dagens text när vi får höra Guds lockrop:

Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: "Här är jag, här är jag." (Jes 65: 1)

Han står där, genom evangeliet ropar Kristus: ”kom till mig!”

torsdag 10 juli 2014

Gud vill också lagträlens omvändelse, men hennes gärningsfromhet vänder henne från Kristus

Syndens lön är döden är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus vår Herre.

Ett Guds barn blir man inte genom att putsa på fasaden, utan genom att dö och uppstå, dvs se sin synd, och se Guds nåd i Kristus.

Här ser vi hur frälsningen handlar om vad Gud gjort och gör, och inte vårt famlande. Detta är vad som kallas nåd.

Hur ser då Gud på den lagreligiösa människan?

Gud säger genom profeten Jesaja:

Luk 15: 29 "men han svarade sin far:
Här har jag alla dessa år slavat under dig
 och aldrig överträtt ditt bud, och mig
 har du aldrig gett ens en killing,
så att jag kunde vara glad med mina vänner."
Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk,
som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar

Det vill säga: Gud ville deras frälsning.

Gud, vår Frälsare … vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2: 3-4)

Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, HERREN. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.” (Hes. 18: 23)

Han står där som den hemmavarande fadern med uträckta armar och händer mot det trotsiga folket beredd att omfamna det. Det är inte Gud som vänder sig bort. Det är de.

Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” (Matt 23: 37)