torsdag 31 maj 2012

Alla kristna skall förkunna Guds härliga gärningar


Tro inte att du kan bli förlåten, du får tro att dina synder är förlåtna, därför att Jesu med sitt blod sonat dem på korset.

Att säga det är att göra som apostlarna: att förkunna Guds väldiga gärningar.

Och Gud har befallt oss, alla kristna att förkunna Guds väldiga gärningar. Han säger inte bara till pastorn och predikanten. Han säger till alla kristna:

"ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar , han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. " ( 1Petr. 2:9)

onsdag 30 maj 2012

Pingsten förkunnar omvändelsen i Jesu namn!


Men, ska jag inte göra någonting för att komma till himlen då? Ska jag inte visa att jag är så där präktig och andefylld som man skall vara. Svaret är det som Petrus säger till judarna:

"Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar." (Apg. 2:38-39)

Människan står med sin rygg vänd bort från Gud alltsedan Adam flydde ifrån Gud i Edens lustgård.  Hon törs inte vända sig mot Gud eftersom Han är helig och rättfärdig. Det kristna budskapet är att Gud i Jesus Kristus genom sin försoningsdöd när Han betalade hela vår skuld, sonade all vår synd och gav oss full förlåtelse, är vänd mot oss. Och att vi därför att redan Han är vänd mot oss får vända oss mot Honom och lita på att ingenting längre skiljer oss från Gud.

Tro inte att du kan bli förlåten, du får tro att dina synder är förlåtna, därför att Jesu med sitt blod sonat dem på korset.

Att säga det, är att göra som apostlarna: att förkunna Guds väldiga gärningar.

måndag 28 maj 2012

Innehållet i pingstens förkunnelse


" Vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." (Apg 2:11)

Det står att de som fick Anden och talade andra språk genom Anden talade om Guds väldiga gärningar. 

Det står inte vad de sade. Men vi vet. Vad var det som ledde till att 3000 människor, Guds förstslingsskörd, för kyrkan blev omvända och döpta på samma dag (Apg.2:41). Ja, Petrus höll en predikan om Jesus Kristus. Han talade om att vi alla är skyldiga till Kristi död, när vi syndar, och Han talade om att Jesus Kristus kommit för att frälsa syndare. Det var innebörden i Petrus tal. 

Innehållet i pingstförkunnelsen  är förkunnelsen om Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne. Ingenting annat. Det budskap Gud lade i sina apostlars mun var budskapet om att det finns nåd för förtappade syndare som dig och mig. 

Innehållet är att Gud älskar alla människor så mycket att han utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Guds väldiga gärningar förkunnades den första pingsten


"Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas.  Häpna och förundrade sade de: "Är de inte galiléer, alla dessa som talar?  Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål?  Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judéen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom,  vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." (Apg 2:5ff.)

Vi människor är ju väldigt sensationslystna. Och när vi läser berättelsen om pingsten är det lätt att vi fastnar vid just den yttre sensationen. Tänk om man kunde vart med där och hört stormen och sett eldstungorna och bevittnat det fantastiska språkundret! 

Men istället för att se på förpackningen så ska vi se på innehållet. Visst var det fantastiskt det som skedde. Det var ju Gud själv som visade att allt kom från Honom, att församlingen var Hans skapelse. Men vad var det egentligen som kom ur hela skeendet. Svaret är:

"vi hör dem tala Guds väldiga gärningar."

De talar inte om människors väldiga gärningar. De talar inte om vad vi ska göra för att bli heliga, de ger inte Guds lag som Moses på Sinai. Nej de talar Om Guds väldiga gärningar. De talar om vad Gud gjort.

Vad är det för väldiga gärningar?

Psalmisten säger:

"genom väldiga gärningar ger hans högra hand frälsning." (Ps.20:7)

söndag 27 maj 2012

Anden, Kyrkans Hjälpare under 2000 år genom Ordet


Vi lär oss att Kristi Kyrka är en skapelse av Gud.  Initiativet när kyrkan skapas kommer inte från människor, utan från Gud.

Det var inte så att det plötsligt dök upp en person som hade karaktär och goda ledaregenskaper som samlade lärjungarna som Jesus lämnat efter sig, de förenades inte p.g.a. en ideologi, eller att de efter långa överläggningar enats om en gemensamt program. Nej, det enda vi ser är en himmelsk uppenbarelse av eld och storm precis som Gud uppenbarade sig i det gamla förbundet för Moses på Sinai, och så är Kyrkan ett faktum.

Pingsten är en milstolpe i Guds frälsningshistoria, precis som påsken var det. Kristi Kyrka är född därför att Hjälparen den helige Ande kom till sin Kyrka. De som påstår att Anden kom till Kristi kyrka på pingstdagen och sedan så småningom lämnade sin Kyrka för att komma tillbaka på Azusa street 1906 bortser helt ifrån att Jesus sagt att den heliga Ande skulle komma för att stanna.

Han säger ju: "Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er" (Joh.14:16) 

Men vart har Anden varit dessa två tusen år i Kyrkans mörka historia? Ja, Anden kom till apostlaämbetet, Anden inspirerade det apostlarna skrev och Anden gör precis det Han skulle göra, än idag och som han gjort i 2000 år i den kristna kyrkan: nämligen att vara en Hjälpare när Han undervisar oss genom Ordet. 

Kristus hade varit lärjungarnas personliga lärare. När vi lyssnar till Andens Ord: Bibeln, accepterar vi att Anden trätt in som Kristi  ställföreträdare fram till dess Han kommer. Han hade ju sagt:

"Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." (Joh.14:26)

lördag 26 maj 2012

Kyrkan skapas av Gud


"Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem.  Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala." (Apg 2:3)

Plötsligt kom dånet, står det. I ett nu förvandlas en skara som passivt hade väntat till en skara som plötsligt gör det Kyrkan skall göra: förkunna och tala till människor.

Detta skall vi stanna vid.

Dånet kom plötsligt. D.v.s. det var ingenting som producerades fram. Det överraskade dem. Eldstungor visade sig och fördelades på dem, precis enligt Jesu löfte att de skulle bli döpta i Ande och eld.  Och de började tala eftersom Anden ingav dem att tala.

Märker ni skillnaden. Tidigare hade lärjungarna under Jesu tid varit mest mottagare. Efter Jesu himmelsfärd var de "före detta lärjungar" till Jesus, nu har situationen helt förändrats nu är det lärjungarna som talar en grupp, en församling, en kyrka, p.g.a. Anden. De som hade tagit emot tal av Jesus talar nu själva. Anden talade genom dem.

Vi lär oss idag att Kristi Kyrka är en skapelse av Gud.  Initiativet när kyrkan skapas kommer inte från människor, utan från Gud.

torsdag 24 maj 2012

När Anden kom till apostlarna


Jesus hade sagt:

"Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, " (Joh. 14:16)

"Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." (Joh.14:26)

Ja, profeten Joel hade sagt flera hundra år tidigare:

"Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött."  (Joel. 3:1)

Efter denna mäktiga händelse sade Petrus: "det är detta som är sagt genom profeten Joel." (Apg.2:16)

Händelsen beskrivs i dramatiska ordalag:

"Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt." (Apg 2:2)

Detta förklarar varför i vers 5 berättar att  fromma män från hela Jerusalem inte bara hörde att något konstigt var på gång utan också kom ut till det hus där apostlarna befann sig. Det började som ett dån från himlen och det kom till huset de befann sig i eftersom det står att det uppfyllda huset där det satt.

Det  står inte att de stod upp och sjöng och tjoade med svajande händer. Det står att de satt. De mindes Jesu löfte om att Anden skulle komma. Och de samlades i ett hus för att invänta löftet. De satt lugnt och sansat på golvet och kanske lyssnade på undervisning från apostlarna.

Lärjungarna samlas med varandra (inte var och en för sig) och Jesus ger dem (tillsammans) löftet om den helige Ande


"När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. " (Apg 2:1)

De var församlade därför att Kristus hade sagt åt dem att vara det. De drog sig inte undan till en lugnare stad där de kristna var mindre kontroversiella utan stannade i Jerusalem, en stad där kristna inte sågs med blida ögon. De hade både Getsemane trädgård, Golgata kulle och Pilatus palats i närheten. Men Jesus hade ju sagt:

"Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig.  Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande." (Apg. 1:4-5)

Jesus hade sagt:

"Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, " (Joh. 14:16)

"Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." (Joh.14:26)

Ja, profeten Joel hade sagt flera hundra år tidigare:

"Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött."  (Joel. 3:1)

onsdag 23 maj 2012

När pingstdagen skulle fullkomnas


Vårt svenska ord "pingst" kommer ifrån grekiskans "pentecoste" som betyder den "femtionde" därför att man räknade femtio dagar från påsk. 

Vi vet att judarna i det gamla förbundet firade påsken till minne av uttåget ur Egypten, till minne av natten då Gud gick förbi de hus, som bestrukits med påskalammets blod, och hur Gud räddade hela folket genom röda havet. För apostlarna fick påsken en ny och rikare innebörd, så att när de nu firade påsk förstod att uttåget ur Egypten och påskalammets offer vara var en skugga av den sann påsken då vi genom Kristus fick tåg ut ur syndens slaveri och minnas Kristus själv som är Guds Lamm som tar bort världens synd. Efter Kristus fick påsken ett helt nytt och rikare innehåll, eftersom Kristus på den dagen blev det sanna påskalammet.


Femtio dagar efter påsken firade alltså judarna pingst. Man kallade denna högtid skördehögstiden (2Mos.23:26), veckohögtiden (2Mos.34:22) och förstlingsdagen (4 Mos.28:26). Det var därför att man den dagen förde fram förstlingsfrukten av skörden som ett offer till Gud.

Också denna judiska högtid skulle få en ny innebörd i det nya förbundet. Det var alltså ingen tillfällighet det skulle hända denna pingstdag i Jerusalem.

När vår översättning säger :

"När pingstdagen hade kommit var de alla samlade;" (Apg 2:1), så är det egentligen för svagt uttryckt. I grekiskan används ordet συμπληρόω som bara används tre gånger i vårt nya testamente och som mer har innebörden av att uppfyllas eller fullkomnas. "När pingstdagen skulle fullkomnas" skulle man kunna säga. 

Förstlingsoffrens tid var precis som påsken bara en skugga av Kristi fullkomliga offer också en bara en skugga av Andens utgjutande och det förstlingsoffer som gavs åt den första kristna församlingen.

tisdag 22 maj 2012

Bönen är ett naturligt samtal med Gud


"Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det. " (Matt. 6: 7)

Tron vet vem den ber till. Den vet att den Gud som hör bön är också den Gud som vet allt. Därför underskattar man Gud om man tror att man måste påminna honom om allt så att han inte glömmer. I de romerska bönerna trodde man sig trötta ut gudarna genom att rabbla gudsnamnen på varandra. 

Om man tror att bönen biter bättre på Gud för att man rabblar mycket och länge så ber man till en Gud som inte är blidkad, utan måste blidkas genom bönen. Men Guds barn vet att Gud är försonad genom Kristi offer, därför kan vi närma oss Fadern utan krav. Vi får komma till honom precis som vi är. Precis som Luther förklarar inledningen till Fader Vår:

"Fader vår som är i himmelen"

Vad betyder det?

"Gud vill härmed uppmuntra oss att tro, att han är vår rätte Fader, och att vi är hans rätta barn, för att vi skall bedja frimodigt och med fullt förtroende som goda barn till sin käre far."

En god far hör inte barnen för de många och vackra orden. Det är dåraktigt att mäta bönens värde efter längden eller tonläget eller antalet ord, precis som de romerska katolikerna mäter antalet fader vår och Ave Maria efter radband eller rosenkransen. Ett samtal sker naturligt. Inte så att man stressar sig igenom den eller ber slarvigt och korthugget, men inte heller så att man tror att bönen blir bättre för att man radar ord på ord utan att tänka på vad man säger.

Gud är en person som vill att vi ska tänka på honom när vi talar med honom och säga precis det vi har på hjärtat, inte det vet vi tror han förväntar sig att vi ska säga.

Vi kan säga precis som Daniel:

"Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör...det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner."
 (Dan.9:18)

måndag 21 maj 2012

Tid till att bedja?


I det slutna rummet sker oftast den innerligaste bönen till Gud. Här är bara vi och Gud. Här får Gud ta emot det som döljer sig i våra hjärtan: vår nöd, vår bekännelse, vår tacksamhet, vårt lov till honom och våra önskningar.

Vi ska aldrig skylla på att vi inte har tid, inte orkar eller är alltför bekymrade för att be. Luther hade rätt inställning. "Idag har jag mycket att göra", sade han en gång, "därför måste jag använda två timmar till bön". Det är ju alldeles tvärtom, mot hur vi lär tänker. Ju mer pressade vi känner oss, desto mer behöver vi be.
 
Kristen är man för att man fått liv genom evangelium. Livet består i att Guds Ande gett oss tron på Kristus. Om man lever andas man. Man andas in när man tar emot evangelium genom Ord och sakrament och man andas ut när man ber till Gud.

"be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig."

söndag 20 maj 2012

Bed och ni ska få


När vi vet att bönen föds ur tron på Kristus så tror vi kanske att allt går av sig själv. Så är det i grunden. Men vi är som kristna ofta tröga och köttsliga.  Ibland måste Gud liksom locka och inspirera oss,  för att be.  

"när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig." (Matt 6:6)

Ja, han måste ibland locka oss med välsignelserna för att uppmuntra oss att be:

"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.  " (Matt.7:7-11)

lördag 19 maj 2012

Inte för att du är duktig, utan för att du är son eller dotter


När vi inser att Gud älskar oss, därför att vi sett att våra synder är förlåtna genom Jesus Kristi försoning så älskar vi Gud tillbaka. När vi gör det, när vårt hjärta glädjer sig, så vill vi tala med honom som vår Fader, vi vill tacka honom för nåden i Kristus, lätta vårt hjärtas alla bekymmer och be honom om goda gåvor med en förväntan att han skall höra oss, precis som en son kan be sin fader om något och förvänta sig att han skall löna den bönen.  Inte för att sonen är duktigare än andra barn, utan för att sonen är son, eller dottern är dotter.

Hebreerbrevets författare säger:

"Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi...frimodigt gå in i det allra heligaste" (Hebr.10:19)

Är den människa frimodig inför Gud som måste visa upp någonting inför honom eller inför de människor som finns runtomkring? Är den son eller dotter frimodig inför sin far som måste visa sig duktig för att känna sig accepterad? 

Vi är accepterade inför Gud därför att Kristus gjort oss rena genom sitt blod på korset. När vi litar på vad Kristus gjort så kan vi lika gärna be i vår kammare som offentligt. Vi behöver inte bekräfta vår fromhet för andra.

torsdag 17 maj 2012

Lagens bön saknar frälsningsvisshet


Kristus säger idag:

"när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig."

Motbilden här är inte offentlig bön i största allmänhet. Kristus hade ju själv sagt:

"Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Matt.18:19,20)  

Han hade också kallat templet ett "bönens hus" (Matt.21:13). 

Motbilden är den bön som skrymtaren frambar som inte skedde för Guds skull, utan för att få äran av människor. Det man inte kan be i sin enskildhet kan man inte heller be offentligt. Det som inte stiger upp från hjärtat är inte bön utan tom religiös aktivitet.

Den laggreligiösa människan har inte frid med Gud. Hon ber inte för att hon är förlåten utan för att hon är osäker på sin ställning inför Gud, inte för att hon har en fader i himmelen utan för att få en fader i himlen. Därför blir bönen något man gör, inte något som stiger upp naturligt till den himmelske Fadern. Om man har en eld så stiger det rök upp till himmelen. Om man ingen eld har så stiger ingen eld upp till himlen.

Vi lär oss i katekesen:

 "Fader vår, som är i himmelen.
  
Vad betyder det?

Gud vill härmed uppmuntra oss att vi skall tro, att han är vår rätte Fader och att vi är hans rätta barn, för att vi skall be frimodigt och med fullt förtroende som goda barn till sin käre far."

Ärad av Gud eller av människor


De fariseiska judarna hade hedersplatserna längst fram i synagogorna, väl synlig för den övriga församlingen. Man var noga med bönetimmarna. Det religiösa jaget blir förstås mer nöjd av att överraskas av bönetimmen mitt i en folkmassa eller på torget och där stå och recitera de långa bönerna ur psaltaren än att överraskas av bönetimmen bakom hemmets stängda dörr, där bara Gud ser.

"De har fått ut sin lön.", säger Kristus.

Vad för lön detta är anger Kristus i Joh.12:43:

"De ville hellre bli ärade av människor än av Gud."

Bönen, som är trons samtal med Gud, riktar sig ju till Gud och ingen annan. När man börjar tänka på dem som lyssnar till bönen istället för den man ber till så har bönen förändrats till en sorts uppvisning. Hur skulle vi reagera om någon tilltalade oss men tittade åt ett helt annat håll? Vem talar man till?

Attityden avslöjar hjärtat. Om Gud är vår Far och vi talar till honom så är det honom vi har i hjärta och tanke. Det är därför vi brukar blunda och böja våra huvuden när vi ber, för att fokusera på honom.

Den ros som är levande och frisk har rosenbladen knappt utvecklade så att insidan, kalken, bara blottas för solen.  När rosen vissnat har rosenbladen vikts ut så att kalken blottas. 

onsdag 16 maj 2012

För att synas


Hela tiden hotar det religiösa spöket med all sin präktighet att förvandla den horisontala förbindelsen mellan Fadern och barnen till ett tomt vertikalt skådespel.

Därför undervisar Kristus idag om den rätta bönen. Han gör det genom att först tala om hur den inte skall se ut.

"När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön." (Matt 6:5)

Felet var inte att de stod och bad. Det var det vanliga sättet för juden att be. Felet var inte heller att de bad offentligt, att be när andra såg det. Det gjorde Kristus själv under hela sitt liv så att vi i nya testamentet har flera av hans böner nedtecknade av lärjungarna som var åhörare. Nej, felet hos hycklarna ligger i orden:

"De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor."

Fromheten är något mellan oss och Gud. Det är inget vi skall skörda äran för av människor.

 Det handlar om varför man ber. Ber vi för de människors skull  som hör eller ser oss? Eller ber vi för att vårt hjärta drivs av kärleken till Gud, av vår nöd och vår tro på hans nåd? I det senare fallet bryr vi oss inte så mycket om dem vi har runt omkring oss.

måndag 14 maj 2012

Vi talar till Gud med vår bön och Gud talar till oss genom sitt Ord - Bibeln


Profeten Daniel ber:

"Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör...det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.(Dan.9:18)

Så skapar Gud bedjare, genom att uppenbara sin dyra nåd genom Frälsaren Kristus och den första bönen som uppstiger ur Guds barns hjärtan är: "tack Gud för att jag får vara frälst av nåd för Kristi skull". 

Nu kan den stumme tala och den döva höra. Nu har den relation som trasades sönder genom Adam helats. Nu talar de som stod vända ifrån varandra med varandra.

 Gud talar till oss genom sitt Ord och vi talar till Honom genom bönen.

Hur skapas en bedjare?


Hur man blir en bedjare, hur man blir ett Guds barn?

Eftersom Gud är helig i sig själv förstår vi att ingen i egen kraft kan förskaffa sig förmånen att träda fram inför Hans ansikte. Psalmisten säger:

"Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta". (Ps.24:3,4)

Har någon av oss det i oss själva? Är kanske någon from äldre kristen så helgad att han kan träda fram i egen rättfärdighet inför Gud? Nej, ingen kan i kraft av sin egen lydnad inför Guds heliga lag ta fram så mycket helighet ur sitt eget hjärta att han i kraft av den kan träda fram inför den Helige. Ingen.

Skriften säger:

"Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren?  Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken." (Job.25:4-6)

Gud skaffar sig ett egendomsfolk, Gud skaffar sig bedjare genom att rena oss genom Kristi blod. Skriften säger:

"Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. "
(Tit. 2:14)

Genom att Kristus offrat sig för oss, lidit döden i vårt ställe, så har vi en renhet inför Gud, inte för att vi är lydiga, utan för att Kristus varit lydig i vårt ställe, inte för att vi sonat vår skuld, utan för att Kristus sonat den genom sitt eget blod på korset, inte för att vi lyckats försona oss med Gud, utan för att Kristus försonat oss med Gud. Vårt förhållande inför Gud grundar sig alltså inte på vår förtjänst, utan på Hans nåd. Det var därför Daniel kunde be:

"Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör...det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner."
 (Dan.9:18)

söndag 13 maj 2012

En kristen ber


Kristus inleder sin undervisning om den rätta bönen med att säga:

"När ni ber skall ni inte vara som hycklarna." (Matt. 6: 5)

Han tar bönen för given. Det är självklart att ett Guds barn ber. Han börjar inte med att förklara att ett Guds barn skall också bedja. Nej, han förutsätter att ett Guds barn ber. "När ni ber", säger han.

Har vi Gud till vår Fader är det självklart att vi talar till honom, precis som ett barn talar till sin far. Bönen är trons andedräkt. Finns en levande tro, så finns bönen, precis som en levande kropp andas.

Kristus talar till Guds barn eftersom bara Guds barn kan be. Den som inte är barn till Gud kan inte be. Han kan rabbla ord. Men han kan inte be.

Skriften säger:

"utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Ty den som vill komma till Gud måste tro att han är till, och att han lönar dem som söka honom." (Hebr.11:6, 1917)

"hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på?  (Rom.10:14)

lördag 12 maj 2012

Att återspegla Guds kärlek med sina handlingar


Inte bara med våra läppar ska vi återspegla Guds kärlek, också med våra handlingar.

Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” (Joh. 15:12)

Vad är det för speciellt med Jesu kärlek. Jo, att den inte bottnar i egen vinning och bekvämlighet. Kristuskärlek är inte bara när solen lyser och man är omgiven av sin familj och sina vänner.

Vi minns alla från skolan och klassen, den där killen eller tjejen som ingen vill vara med, som ingen ville leka med och alla retade. Kristuslik kärlek är att vara just hans eller hennes vän, oavsett vad andra säger.

Vi minns kanske berättelsen om den samaritiska kvinnan. Hon var inte särskilt omtyckt av folk i allmänhet. Det fanns skäl till det. Hon hade skilt sig från fem män hon varit gift med. Och den hon hade nu, ville inte ens leva tillsammans med henne. Hon går ut till brunnen mitt på dagen, i den brännande solen. Det var vid den tiden minst folk fanns vid brunnen, då slapp man bli bemött som om man inte fanns. Men för Jesus är ingen människa inte värd att tala med. Han samtalar med henne och ger henne budskapet om Guds nåd och förlåtelse, om Guds kärlek. Hon blir en troende. Och om hon innan inte visste att Gud älskade henne, så visste hon det nu. Jesus visar henne att Guds levande vatten ges år den som tror.

Jesus säger idag:

Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.” (Joh 15:13 - 17)

Någon har sagt: ”Om du vill ha vänner, var en vän”. Jesus säger idag: ”Ni är mina vänner”. Tänk att Jesus vill ha oss till vän. Och han säger till oss, att vi ska vara vän med våra bröder och systrar i församlingen. Ja, inte bara det. Han säger: älska varandra.

Det gör vi för att vi vet vad kärlek är. Den har vi ju lärt känna när vi lärde oss om Guds kärlek till oss.

fredag 11 maj 2012

Att återspegla Guds kärlek med sina ord


Jesus säger idag:

Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” (Joh. 15:10 - 12)

När vi möter motgångar, lidande och besvär, så kan vi säga:

Jag vet att vad som än händer, så älskar Gud mig. Han kan inte upphöra att älska mig”.

När vi står nära döden så kan vi säga:

”Jag vet att Jesus kommer att vänta på mig, vid den andra stranden, därför är jag inte rädd.”

När vi blir oroliga, så kan vi säga till oss själva: ”Jag vet att Gud vakar över mig, och att jag är trygg i hans händer.”

Om vi säger så, då är det som om vi precis som Moses ger en återglans av Gud.

Varje gång vi uttrycker den trygghet vi har hos Gud, varje gång vi berättar om den tacksamhet vi känner för förlåtelsen i Kristus, varje gång vi bekänner vem Jesus är för oss, så kan människor se Guds kärlek i oss, precis som vi kan se Guds kärlek i Jesus. Och det beror på att vi själva mött hans kärlek. Vi möter den varje gång vi tar del av evangelium i Ord och sakrament. Genom dessa enkla medel möts vi av budskapet om en Gud som älskar oss till döds och som förlåter oss våra synder på grund av Sonens offer.

torsdag 10 maj 2012

Kärleken från Fadern, till Sonen, till oss, och till medmänniskan


Är inte det bevis nog att Fadern älskat inte bara sonen, utan också oss människor, av evighet. Vad Gud gjorde då, är inte det ett vittnesbörd om hur Guds sinnelag är mot oss idag:

Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8: 32)

Fadern älskade sin son, och Sonen älskade oss så mycket att han gav sitt eget liv, för att sedan uppstå på den tredje dagen. Så går Faderns kärlek, via Sonen till oss.

Jesus säger idag:

Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” (Joh. 15:10 - 12)

onsdag 9 maj 2012

Gud älskade människan in i döden


”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er” (Joh. 15: 9)

Han var alltid i Guds kärlek. Så hur förklarar vi de timmar på korset, då Fadern tog sin hand från honom? Då han i ångest måste ropa:

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt. 27: 46)

Det är den smärtfyllda själens rop. Hela tiden visste han att Fadern var utgångspunkten och målet. När han spikas vid korset ber han: ”Fader, förlåt dem” och innan han ger upp andan ber han ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” (Lukas 23: 46)

Smärtan och döden var något som måste ske. Något som var oundvikligt, ungefär som när mamman kastade sig framför barnet, när soldaterna sköt mot huset.

Mänskligheten kunde inte räddas på annat sätt än genom de timmar på korset då han fick uppleva helvetets straff. De timmarna sonade han för alla synder som begåtts av varje människa i alla tider. Det kunde han göra eftersom han var människa, men inte bara människa, utan också Guds Son och Gud. Fadern lät honom lida, inte för att han ville, utan för att det inte fanns något annat sätt.

tisdag 8 maj 2012

Älskad


Varför var Jesus villig att låta sig korsfästas i ditt och mitt ställe? Svaret kanske är enkelt för de flesta. Därför att han älskade oss. Vi kunde inte räddas från våra synder på annat sätt än genom att Guds Sons blod utgöts på korset.

Men varför älskade Jesus oss? Varför skulle någon bli fästad vid några som svek honom och flydde från honom, som ljög om honom på översteprästens gård (Mark. 14: 54ff.), som spottade honom i ansiktet, spikade fast hans händer och fötter vid korset, trädde en törnekrans på hans huvud och hånade honom öppet? Varför skulle någon så fullkomlig som Jesus älska något så syndigt ont som dig och mig?

Jesus svarar:

Jesus sade ” Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er” (Joh. 15:9)

Det sägs att barn som aldrig får kärlek också har svårt att visa kärlek, när de blir vuxna. Våra fängelser är fyllda av människor som inte vuxit upp med kärlek. Men om man levt i ett kärleksfyllt sammanhang, om man känt att någon bryr sig, man är omtyckt av någon, då kan man älska andra.

Jesus som den andre personen i treenigheten var alltid omsluten av Gud Faderns kärlek. Guds Son berättar i Ordspråksboken:

När han beredde himlen var jag där, när han välvde en sfär över djupen, när han fäste skyarna i höjden och djupets källor bröt fram med kraft, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grund, då var jag verksam vid hans sida. Jag var hans glädje dag efter dag, alltid jublande inför honom. Jag jublade över hans värld, jag gladdes över människorna. ” (Ords. 8:27 - 31)

måndag 7 maj 2012

Syns det på dig?


En bekant hade varit soldat i främlingslegionen. Han berättade att det han varit med om påverkade hela hans liv, han kunde vakna med ett ryck på natten av att han trodde att han var mitt uppe i en strid. Han hade blivit spänd och lite aggressiv. En annan hade äntligen hittat sitt livs kärlek. Han hade förändrats. Man såg det på ansiktet. Han var inte längre blyg, utan glad och tittade folk i ansiktet när han talade med dem. Vi påverkas av händelser och man kan nästan se det i ansiktet på folk. Barn är de som har det svårast att dölja vad de varit med om. Det syns ofta i deras ansikten, om de varit i skafferiet och knyckt någon kaka, eller om de tänkt att busa med farfar.

Vi minns att Moses var uppe på Sinai berg och talade med Gud ansikte mot ansikte. Det syntes på honom. Det står att ”hans ansiktes hy strålade, därför att han hade talat med HERREN.” (2 Mos 34: 29) Han var tvungen att hänga en slöja över ansiktet därför att strålglansen gjorde att folk blev rädda för att komma nära honom (2 Mos. 34: 30ff.) När Stefanus blev förhörd av Stora Rådet, innan
Annandag Jul minns vi St Stefanus
han stenades, så står det att ”Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels.” (Apg 6:15)

Hur är det med dig och mig? Genom det glada budskapet om Jesus Kristus har vi visshet om våra synders förlåtelse, vi vet att vi har evigt liv i honom. Syns det i våra ansikten? Kan folk se det i våra ansikten?

Om man inte ser det i våra ansikten, går det att se i våra liv? Lever vi som om vi är glada för att vi har en Frälsare i Jesus Kristus?