onsdag 19 juni 2019

Detta lilla ordet "är" i Jesus instiftelse av nattvarden


Lägger ut ett lite urklipp ur boken Kristen Dogmatik av Pieper som finns att skriva ut gratis från
http://www.evluth.se/dokument/pieper_mueller.pdf
Texten innehåller en del formatteringsfel eftersom jag inte haft tid att korrekturläsa den.


Det lilla ordet ”är” står aldrig någonsin i betydelsen ”betyder”, vilket även reformerta teologer har medgett. Likväl har man sammanställt en hel katalog av skriftställen, där ”är” påstås stå i betydelsen ”betyder”. De ställen som framför allt anförs är Joh. 10:9, 15:5, 1 Kor. 10:4, Luk. 8:11, Matt. 13:38, Matt. 11:14, Gal. 4:24. Men just de anförda ställena bevisar, att ”är” inte står i betydelsen ”betyder”. Då det i Skriften heter: Kristus är dörren, vinträdet, klippan osv., så finns det i dessa satser visserligen ett bildlikt uttryck (tropus), men detta ligger inte i kopulan ”är” utan i predikatets substantiv ”dörr”, ”vinträd”, ”klippa”. Kristus betyder inte dörren utan är verkligen dörren, naturligtvis inte någon naturlig dörr, som exempelvis leder från gatan in i ett hus, utan han är den andliga dörren, nämligen den dörr genom vilken människorna går in i Guds rike. På så vis förklarar Kristus själv uttrycket när han säger: ”Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bli frälst.” Därvid bibehåller kopulan ”är” sin första och enda betydelse. ”Är” siktar på väsendet, på det som Guds Son verkligen är, nämligen den andliga dörren till Guds rike. Samma sak gäller om de övriga anförda exemplen. Kristus betydde t.ex. inte klippan, utan han var verkligen den andliga klippa som följde Israel genom öknen. Även om det rör sig om bilder, förblir ”är” lika med ”är”. Vi säger visserligen, då vi pekar på en bild av Petrus: ”Detta är Petrus”, men vad vi vill säga är inte, att bilden betyder Petrus, utan att det som bilden framställer är Petrus, eller: detta är en avbildad Petrus. Här har Petrus blivit – för att tala med Luther – ett ”nytt ord”. Till bildernas kategori hör även alla de skriftställen som innehåller liknelser och allegorier (jfr Matt. 13:38: ”Åkern är världen”, Luk. 8:11: ”Säden är Guds Ord”). Även här är meningen inte att den naturliga säden betyder Guds Ord, utan att det som framställs i liknelsen med den naturliga säden som bild är Guds Ord. På samma sätt betyder inte åkern världen, utan det som framställs i liknelsen med åkern som bild är världen. På så vis förklaras även Gal. 4:22 ff.: Det som avbildas eller framställs som typiskt genom Hagar, tjänstekvinnan, är Sinaiförbundet med dess trälar, och det som avbildas och framställs som typiskt genom Sara, den fria hustrun, är löftets eller evangeliets förbund som inte föder trälar utan barn. Luther säger: ”Om svärmarna får fram en utsaga på något av jordens språk, där ’är’ har betydelsen ’betyder’, så skall de anses ha vunnit. Men de lyckas inte. Dessa höga andar kan inte på ett rätt sätt se på talekonsten, språkläran, eller som de betecknar det, tropus, som man lär 605 sig i skolan som barn.” (Man bör läsa Luthers hela klassisk utläggning om detta). 189 Särskilt viktigt är också vad Luther i detta sammanhang säger: ”Det lilla ordet ’är’ står alltså alltid fast i den heliga Skrift. Varhelst Skriften säger att en sak är det här eller det där, kan vi därför också fast och utan tvivel lita på det. Vad skulle Skriften vara, om man inte kunde lita på detta lilla ord? Då skulle ingen, inte ens en enda, sanning som uppenbarats i Skriften stå fast. Förgäves skulle det då stå i Skriften: Gud är, domen är, helvetet är, himlen är, Kristus är Guds Son osv. Ty kunde ’är’ tolkas som ’betyder’, vem kan då förhindra att en otroende skriftutläggare gjorde även Gud, domen, helvetet, himlen, Guds Son m.m. till ting som är tomma bilder?” Zwingli och alla som följer honom tar därför fel, när de menar att ”är” på inte så få ställen skall tas som ”betyder” (Hit räknar Zwingli också 1 Mos. 41:26). 190 Detta självbedrägeri har också flera äldre reformerta teologer insett och därför avvisat tolkningen av ”est” som ”significat”. Så skriver t.ex. Keckermann (d. 1609): ”Andra anser, att tropus ligger i kopulan (predikatet ”är”). Men inte heller det låter sig bevisas.” Mera uppseendeväckande var Johann Piscators (d. 1625) angrepp mot ”est” i betydelsen ”significat”. Han hade i början försvarat denna betydelse. Men sedan Piscator läst Daniel Hofmanns i Helmstedt motskrift, erkände han öppet att han haft fel i sitt påstående och förklarade ”att det inte kan finnas någon tropus i kopulan ’est’ (in copula est non posse esse tropum).” Därför tog han tillbaka sin tidigare åsikt. Schenkel anser att Zwingli nog rätt uppfattat ”det symboliska” (”das Tropische”) i nattvardsorden, men gjort det på sådant sätt att ”han något oskickligt håller sig uteslutande till kopulan och belägger sin ståndpunkt med bibliska exempel, som delvis är mycket olämpliga.” 191 Men även tropus förläggande till predikatsfyllnaden ”lekamen”, så att lekamen skall stå för ”tecken på lekamen” beror på ren godtycklighet. För det första säger Kristus inte: ”Tag, ät, detta är tecknet på min lekamen” utan ”Detta är min lekamen.” Alla de heliga författare som lämnat oss en berättelse om nattvardens instiftelse återger orden på det sättet. Ingen av dem säger ”tecknet på min lekamen”. Luther säger: ”Eftersom evangelisterna alla så enhälligt nedtecknar orden ’Detta är min 189 WA 26, 270 ff. 190 Jfr Luther WA 26, 277. 191 Realencyklopädie, 1:a utg., I, 26. 606 lekamen’ i all enkelhet, kan man ur dessa ord utläsa, att det i dem visst inte skall vara något bildligt tal eller tropus. Ty vore det någon som helst tropus i dem, så skulle någon förvisso rört vid någon bokstav, så att texten eller meningen skulle ha blivit en annan.” 192 För det andra beskriver Lukas närmare den kropp som Kristus i nattvarden räcker fram till att ätas genom att tillägga: ”som är utgiven för er”. Det är emellertid inte ett tecken på Kristi lekamen, utan det är själva hans lekamen, som han antagit av jungfru Maria, som blivit utgiven för oss. Därför har det också funnits några reformerta som förklarat tolkningen av ”lekamen” som ”tecknet på lekamen” vara omöjlig. Till och med ”den andre Calvin”, Beza, uttalar sig mot Oekolampadius och Calvins ”tecken på lekamen”. Han säger: ”Om ’lekamen’ skulle tas som ’tecken på lekamen’, så hade det måst utsägas, för att missförstånd skulle undvikas.” 193 Beza argumenterar på precis samma sätt som Luther. Han säger att ”lekamen” kan inte stå för tecken på lekamen utan måste beteckna den sanna, substantiella eller väsentliga kroppen, därför att själva ordet ”lekamen” i nattvardsberättelserna närmare beskrivs som den lekamen ”som är utgiven för er”, och likaså blodet närmare bestäms som det ”som är utgjutet för er”. Dessutom vänder sig Beza mot dem som i likhet med Calvin och andra reformerta tar sig friheten att sätta ”frukten och verkan av Kristi död”, där det står Kristi lekamen och blod. Även mot detta substitut säger Beza: ”Det vore säkert alltför absurt att tolka orden lekamen och blod som ’frukt och verkan av Herrens död’.” Det absurda i denna uppfattning framställer Beza på ett träffande sätt så här: ”Välan, låt oss sätta in denna tolkning, där orden lekamen och blod står, och säga: Detta är min döds följd, som är utgiven för er, och detta är min Ande, som är utgjuten för er! Kan det finnas något mera orimligt (ineptius) än detta tal? Ty orden ’som är utgiven för oss’ nödgar dig (adigunt) förvisso med nödvändighet till att uppfatta detta som Kristi lekamens och blods substans.” Det är visserligen så, att flertalet reformerta lärare anser att det är ett över allt tvivel upphöjt språkbruk att sätta in bilden eller tecknet för den avbildade eller betecknade saken, och att man kan tillåta sig denna tropus (tecknet för det betecknade, signum pro signato, eller det betecknade för tecknet, signatum pro signo) utan att utsätta sig för misstanken, 192 WA 26, 459. 193 Beza, Hom,2, De Coen., enl. Gerhard, Loci, De Sacra Coena, 76. 607 att man förfar på ett bedrägligt sätt. Böhl åberopar orientaliskt språkbruk och säger: ”Orientalen behandlar bilden eller symbolen just på precis samma sätt som det därigenom uttryckta begreppet självt. Symbolen lever inför honom, och han finner inte någon så skarp skillnad mellan symbolen och det som den skall uttrycka, såsom västerlänningen gör.” Men Böhl gör orientalerna orättvisa. Säger t.ex. en arab: ”Detta är en dadel”, så tänker denne oriental på en verklig substantiell dadel, därför att han i likhet med alla människor i första hand alltid tar det mänskliga talets ord i deras egentliga betydelse. Skulle man, sedan han uttalat orden ”Detta är en dadel”, hålla en bild på en dadel eller en avbildad dadel framför honom, så skulle han genast inse, och även säga, att det där är något annat än det han talade om första gången. Luther framhöll med rätta gentemot Oekolampadius: ”Därför kan Oekolampadius inte bestå med sin tropus, ty han vill låta dessa två uttalandena gälla som samma sak: ’Detta är min lekamen’ och ’Detta är en symbol för min lekamen.’ Men det tillåter inget språk.” 194 Mot detta har det från reformert sida invänts, att det inte är nödvändigt för att undvika missförstånd
att varje gång först ange att man talar bildligt eller i tropus. 195 Som ytterligare skäl har man anfört, att om vi visar någon en bild på en bestämd person, t.ex. på Karl, och då säger: ”Detta är Karl”, så förstår alla på en gång, att det inte rör sig om den substantiella eller verkliga människan Karl utan om en avbildad Karl. 196 I detta fall är varje missförstånd faktiskt uteslutet. Men detta beror på att vi tar fram bilden på Karl och således genom bildens visande från första början ger till känna, att det rör sig om en bild på Karl och inte om den verkliga människan Karl. Skulle inte bilden visas, så skulle vem som helst tänka på den verkliga, substantiella människan Karl, då orden ”Detta är Karl” uttalas. När de reformerta opererar med exempel utifrån bilder (som ”Detta är Petrus”) och mot den egentliga uppfattningen av nattvardsorden ”Detta är min lekamen” för fram sådana skriftställen, där det talas i liknelser, typer och allegorier (som ”Åkern är världen”), så begagnar de sig av en bevisföring som till hundra procent beror på illusion och bedrägeri. De gör sig nämligen skyldiga till en petitio principi, dvs. de antar från första början, att det rör sig om en avbild av 194 WA 26, 384. 195 Jfr Zwingli, Subsidium, Opp. III, 606. 196 Zwingli, ibid., 345). 608 Kristi lekamen och blod i nattvarden. Men andra ord: De antar som bevisat det som de har för avsikt att bevisa. För att avslöja detta bedrägeri insisterar lutherska lärare på att varje ord skall tas i sin första eller egentliga betydelse, till dess att sammanhanget eller en uttrycklig förklaring tvingar oss att sätta den bildliga betydelsen i den egentliga betydelsens ställe. Skulle man inte följa denna princip, så skulle det mänskliga språket upphöra att vara ett medel att göra sig förstådd på. Det skulle nämligen alltid råda tvivel om huruvida ett uttalande skall tas ordagrant eller bildligt, dvs. vi skulle inte veta vad den som talar eller skriver egentligen menar. Liksom utbytandet av ”är” mot ”betyder” innebär även utbytandet av den avbildade saken mot bilden (signum pro signato eller signatum pro signo) ett språkets ”självmord”. Därför finns alltid förklaringar till de bildliga uttryck och talesätt som förekommer i Skriften. Säger Kristus t.ex. till judarna: ”Bryt ned detta tempel”, så tillägger Skriften: ”Men det var om sin kropps tempel, som han talade” (Joh. 2:19-22). Och talar Kristus i liknelser, så talar Skriften själv om för oss att dessa ord används som bilder eller tecken för att framställa andra ting. Det finns dock i Skriften ingen grund för att fatta nattvardsorden ”Detta är min lekamen, som är utgiven för er” på ett bildligt sätt. Däremot tvingar Skriften oss inte bara genom tilläggen ”som blir utgiven för er” och ”som blir utgjutet för er” (Luk. 22:19-20) utan även genom förklaringarna i andra skriftställen till att fatta orden i deras egentliga betydelse. Till korintierna skriver Paulus, att den välsignade kalken är en ”delaktighet av Kristi kropp” (1 Kor. 10:16). Strax därpå skriver han, att den som på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, försyndar sig på Herrens lekamen och blod, därför att han inte gör åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan mat (1 Kor. 11:27, 29). Inför denna apostelns förklaring om nattvardsgåvan kan de reformerta bara upprätthålla sin lära om tecken genom att tillåta sig att även här ersätta saken med bilden, så att det istället blir: ”delaktighet i Kristi lekamens och blods bild” eller ”delaktighet i Kristi lekamens och blods frukt eller verkan”. Zwingli säger visserligen: ”Troperna måste förstås med hjälp av trons ljus.” 197 Men tron måste i andliga ting alltid ha ett Guds Ord som korrelat. Där det fattas, finns det inte någon kristen tro utan bara mänsklig inbillning. 197 Opp. III, 606. 609 Som redan nämnts har det även funnits företrädare (så Keckermann) för den reformerta nattvardsläran som ansett, att det inte är de enstaka orden ”Detta” eller ”är” eller ”lekamen” som skall uppfattas bildligt, utan att det är hela uttalandet eller hela meningen som skall tänkas som en symbol. Detta är att begära det orimliga i logiskt avseende. Om alla enstaka ord i meningen skall tas i egentlig mening, så kan väl ingen människa vara i stånd till att fatta det som uttalas i hela meningen som en bild. Logiskt vore då endast kväkarnas förfaringssätt. De avskaffade hela nattvarden. För det andra, ser man närmare på saken, så står det snart klart att Keckermann inte menar allvar med uppfattningen om den egentliga betydelsen av meningens beståndsdelar. Keckermann talar nämligen samtidigt om en ”betydelsens förening” (unio significationis) som äger rum mellan brödet och Kristi lekamen. Alltså tar han antingen ”är” som ”betyder” eller ”lekamen” som ”tecken på lekamen”; i annat fall skulle han inte komma fram till ”betydelsens” eller bildens ”förening”. Keckermann, Zanchi, Bucanus och andra som vill förelägga tropus till satsen som helhet förklarar till slut, att de menar att brödet är en symbol eller ett tecken på Kristi lekamen. Detta säger t.ex. Bucanus rent ut, då han skriver: Panis est symbolum seu signaculum corporis Christi. Riktar vi vår uppmärksamhet på den ”tro” som föranleder de reformerta att förneka Kristi lekamens och blods närvaro i nattvarden och således föranleder dem att uppfatta nattvardsorden på ett bildligt sätt, så finner vi att de bedrar både sig själva och andra. Den reformerta nattvardsläran har inte sin grund i Skriften utan i en mänsklig fix idé, nämligen den mot Skriften fasthållna tanken att Kristus till sin mänskliga natur, alltså även till sin mänskliga kropp, inte kan äga något annat närvarosätt än det lokala och synliga. Luther: ”Hela deras grund står och faller med att Kristi lekamen, kroppsligt och påtagligt, måste vara endast på en enda ort.” 198 Även Calvin bedyrar gång på gång, att i den av Luther nämnda punkten ligger orsaken till hans avvikelse från Luther. I syfte att grundligt vederlägga Luthers nattvardslära vill Calvin framför allt vederlägga ”det dåraktiga påhittet” (stultum illud commentum), att det vid sidan om det synliga och lokala närvarosättet skulle tillkomma Kristi lekamen även ett osynligt, illokalt och övernaturligt närvarosätt. Han säger: 198 WA 26, 332. 610 ”Lutheranerna pratar om ett osynligt närvarosätt”, 199 och han påstår på allvar, att det inte får tillskrivas Kristus någon närvaro som överstiger hans normala dimension (mensuram corporis, dimensionem corporis), och som låter honom vara närvarande på flera orter samtidigt. I annat fall skulle Kristi sanna mänsklighet nödvändigtvis förloras. Calvin: ”Alltså bort med det dumma påhittet, som binder både människans ande och Kristus till brödet.” För att klargöra förhållandet mellan den lutherska och den reformerta kyrkan måste man om och omigen påminna om, att det inom den reformerta teologin just ifråga om Skriftens huvudläror dyker upp mänskligt uppdiktade, utanför Skriften liggande principer, som Skriften skall tolkas efter. Detta mötte oss redan i läran om Guds nåd (förnekandet av gratia universalis), i läran om kristologin (förnekandet av naturernas gemenskap och egenskapernas meddelelse) och i läran om nådemedlen (Den Helige Andes omedelbara verkan). Man förnekar den allmänna nåden, därför att man bedömer Guds avsikt ifråga om människornas frälsning efter resultatet. Man förnekar communio naturarum och communicatio idiomatum enligt principen: Det ändliga är inte mäktigt det oändliga, Finitum non est capax infiniti. Man förnekar Skriftens lära att Gud verkar pånyttfödelsen eller omvändelsen genom nådemedlen genom att påstå att Den Helige Ande inte behöver något ”transportmedel” för att komma in i människohjärtat. Man förnekar realpresensen enligt principen, att man alltid bara får tillskriva Kristus ett synligt och lokalt närvarosätt. När allt kommer omkring, beror allt som de reformerta säger mot realpresensen på denna förutfattade mening. Så skriver Oekolampadius mot Luther: ”För så vitt jag vet, är allas vårt skäl ett enda, nämligen att Kristus stigit upp till himlen med sin sanna kropp ... Vår grund är att Kristi lekamen är i himlen. Den grunden är viss och felar inte.” 200 Det är denna fixa idé som får Calvin att omtolka alla skriftställen som motsäger hans lära. Han säger att Kristus inte kom till lärjungarna genom stängda dörrar (Joh. 20:19) utan genom en öppning. 201 Vidare sägs att Kristus inte försvann ur Emmauslärjungarnas åsyn (Luk. 24:31), utan han tillslöt bara deras ögon. Vidare omtolkar Calvin Guds högra sida, dit Kristus till sin mänsklighet upphöjts genom himmelsfär199 Inst. IV, 17, 30. 200 W2 20, 591 f. 201 Inst. IV, 17, 29. 611 den, på så sätt att den blir en begränsad ort, vilket medför att Kristus till sin mänsklighet är skild från sin kyrka nu och alla dagar intill världens ände. 202 Vidare tillskriver Calvin indirekt världen oändlighet, och han tillskriver indirekt Gud lokal utsträckning, ty han framhärdar i sitt påstående att genom den lutherska läran om realpresensen Kristi lekamen görs ”oändlig” och ”breds ut över himlen och jorden”. 203 För att kunna hålla Kristi lekamen och blod borta från nattvarden förklarar han det vara en förfärlig lära, att Guds Son överallt har sin mänskliga natur med sig. Detta innebär emellertid, att han hamnar på unitariskt område, därför att den mellan Gud och människa i Kristus bestående föreningen, unio personalis, på detta sätt reduceras till unio mystica som finns mellan Gud och alla troende. Men härmed har – när allt kommer omkring – Guds Sons människoblivande och hela frälsningsverket upphävts. De reformertas princip, att det inte tillkommer Kristus enligt hans mänskliga natur något annat än ett synligt och lokalt närvarosätt, medför dessutom att den reformerta polemiken mot den lutherska läran ständigt är osann. Eftersom denna princip alltid är deras ledstjärna, hävdar de att lutheranerna lär en Kristi lekamens lokala instängning (localis inclusio) i brödet, eller att Kristi lekamen och brödet är på lokalt sätt bredvid varandra (consubstantiatio) eller rentav, att brödet och Kristi lekamen är på ett fysiskt sätt blandade (permixtio). Med samma utgångspunkt ger de lutheranerna epiteten köttätare, bloddrickare och människoätare, 204 och de kallar den av Kristus instiftade nattvarden med Kristi lekamens och blods realpresens för ”cyklopmåltid” och ”thyestisk måltid”. 205 Allt detta är följden av att satsen om Kristi lekamens enbart synliga och lokala närvarosätt görs till skrifttolkningens grundprincip. Denna oenighet, som tyvärr råder ifråga om nattvardsläran, beror inte på någon dunkelhet i nattvardsberättelsernas ord. Dessa ord är av en sådan beskaffenhet att de hos alla människor framkallar precis samma förutsättningar. De är lika klara för de reformerta som för lutheranerna. Skillnaden mellan Luther å ena sidan och Zwingli och hans anhängare å andra sidan är endast den, att Luther säger Ja till Kristi ord, 202 Jfr Inst. IV, 17, 30. 203 Ibid. 17, 30 och 17, 19. 204 Zwingli De Vera et Falsa Religione, Opp II, 553, jfr Konkordieformeln, SKB, s. 621-622. 205 Cykloperna var människoätare, jfr Homeros, Od. IX, 287 ff. Thyestes åt sin egen sons kött, jfr Cicero, Tusc., III, 12. 26. 612 medan hans motståndare säger Nej därtill. Som skäl för detta Nej anför de omöjligheten av Kristi lekamens närvaro i nattvarden. Denna omöjlighet beror i sin tur på den utan Skriften och mot Skriften uppkomna föreställningen, att det inte kan tillkomma Kristus enligt den mänskliga naturen något annat närvarosätt än det lokala och synliga. Även för Meyers reformerta ståndpunkt är denna åsikt utslagsgivande: givandet och mottagandet av Kristi lekamen och blod vid första nattvarden är ”helt enkelt något omöjligt”. Sedan han på grund av ”omöjligheten” avgjort saken, måste ordet ”är” finna sig i den symboliska uppfattningen. 206 För övrigt medger de reformerta att de inte fått sin lära om nattvarden från Skriften. Detta medgivande visar sig först i att de förklarar att nattvardsorden skall tolkas i enlighet med Joh. 6. Eftersom Joh. 6 inte alls handlar om nattvarden – vilket de flesta reformerta själva medger207 – är användningen av detta ställe till att bestämma läran om nattvarden i själva verket en förklaring att den på så vis uppkomna läran inte hämtats ur Skriften utan har sitt ursprung i egna tankar. Detta ligger ju i sakens natur, ty eftersom det inte står någonting om nattvarden på ställen som inte handlar om nattvarden, så är de tankar som de gör sig om nattvarden utifrån sådana ställen bara deras egna. När de då dristar sig att påstå att den av dem föredragna läran är Skriftens lära, talar de osanning och bedrar sig själva och dem som hör på dem. Eftersom Joh. 6 fått en så stor betydelse i striderna om nattvardsläran, är det lämpligt att här säga några ord om detta ställe. Texten och kontexten visar att det är omöjligt att tolka Joh. 6 som syftande på nattvarden. På detta ställe fattas nattvardens hela apparat, som ingen av de bibliska berättarna (Matteus, Markus, Lukas och den helige Paulus) underlåter att beskriva. Enligt detta ställe är det inte så, att Kristus tar brödet, tackar Gud, bryter det och ger det åt folket och säger: ”Tag och ät. Detta är min lekamen” osv. Att Kristus så starkt talar om att äta av hans lekamen och dricka av hans blod får sin förklaring av sammanhanget. Kristus hade alldeles nyss bespisat de fem tusen med fem kornbröd och två fiskar. Judarna visade att de fann behag i en sådan Messias, och de ville göra honom till konung. Mot detta sinne som bara sökte jordiskt bröd betonar Kristus, att han själv är det levande brödet som kommer ned från himlen och uppmanar på så sätt till tro på honom som världens 206 Meyer, Kommentar till Matt.26:26 ff. 207 Jfr Calvin, komm. till Joh. 6:54, Zwingli, Opp. III, 214. 613 frälsare. Denna tro på hans person framställer Kristus med bilden av att äta och dricka. När judarna knorrade över Kristi tal, stegrar han sitt tal så, att han frånkänner var och en det eviga livet som inte äter hans kött och dricker hans blod. Joh. 6 hör till de skriftställen där tron på Kristi satisfactio vicaria i de mest kraftiga ordalag inskärps som frälsningsnödvändig. Luther påminner om ”att man inte skall tvinga dessa ord (Joh. 6) till att gälla altarets sakrament ... ty det finns i denna evangelietext inte en enda bokstav som talar om altarets sakrament.” 208 Detta innebär inte att altarets sakrament fördenskull är onödigt, vilket särskilt Oekolampadius ansåg. Sakramentet tjänar det andliga ätandet på ett speciellt sätt. I altarets sakrament ger Kristus sin lekamen och sitt blod även till att ätas och drickas med munnen, för att tron i den kristnes hjärta skall vara ännu mera viss om att Kristi lekamen utgivits för honom och att Kristi blod utgjutits. Det ingår i de reformertas osanna polemik, att de framställer saken som om lutheranerna genom munnens mottagande av Kristi lekamen och blod åsidosätter det andliga ätandet. Men det är raka motsatsen som är fallet. Lutheranerna lär ätandet med munnen, för att det andliga ätandet därigenom ännu mer skall uppväckas och styrkas. Så gör även Luther i Lilla katekesen som svar på frågan: ”Hur kan lekamligt ätande och drickande åstadkomma en så kraftig verkan?” Svaret lyder: ”Ätandet och drickandet verkar det förvisso icke, utan orden, som här stå: för er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse. Ty dessa ord äro, i förening med det lekamliga ätandet och drickandet, det väsentliga i detta sakrament; och den som sätter tro till de orden, han har vad de innehålla och lova, nämligen syndernas förlåtelse.” 209 Att de reformerta inte hämtar sin lära om nattvarden från Skriften, bevisas också av att de dels förklarar att man inte skall lägga någon särskild vikt vid nattvardsorden när man fastställer läran om nattvarden, dels av att de hävdar att nattvardsorden rentav inte alls kan användas som bevis för den rätta läran om nattvarden, därför att dessa ord är omstridda. Så säger Zwingli: ”Vi begär även här, att ingen skall låta sig betungas av ängsliga undersökningar av orden (nämligen nattvardsorden), ty vi bygger inte på dessa utan endast på ordet: ’Köttet är till intet gagneligt’, ett ord som redan i sig är tillräckligt för att tvinga oss till in208 WA 17:2, 433. 209 SKB s. 373. 614 sikten, att ’är’ på detta ställe står istället för ’betyder’ eller ’betecknar’ eller ’är en symbol för’.” 210 Därmed medger Zwingli att hans lära inte är hämtad från Skriften, utan härrör från hans egen fantasi, ty Joh. 6:63 handlar ju inte alls om Kristi lekamen i nattvarden. Luther fäster med rätta uppmärksamhet på att Kristus här inte säger: ”Mitt kött är till intet gagn” utan ”Köttet är till intet gagn.” 211 I motsats till ”ande” betecknar ”köttet” här människans ”köttsliga art” eller den mot evangelium gensträviga människans otro som Herren här straffar i sina knorrande motståndare. Att Zwingli hämtar sin lära från sin egen fantasi och inte från Skriften bevisas även av att han hyste sin uppfattning om den bildliga tolkningen av nattvardsorden, innan han visste i vilket ord i meningen bildligheten skulle anses ligga. 212 För sitt ”est”, är, i betydelsen ”significat”, betyder, åberopar han också en himmelsk uppenbarelse i drömmen. 213 Han berättar att han inte kunde hitta exempel på ”är” i betydelsen ”betyder” annat än i liknelserna. Det återstod fortfarande, som han själv säger, den övermåttan svåra uppgiften att leverera exempel som inte hade någon anknytning till liknelserna (där det ju från första början uppges, att det rör sig om att tala i bilder, jfr Matt. 13:24). Då uppenbarade en rådgivare sig för honom, som en som plötsligt dök upp ur en teaterkuliss (ex machina). Denne sade: ”Din vekling, varför svarar du inte honom det som står skrivet i 2 Mos. 12:11: ’Detta är Herrens påsk’, dvs. att Herren går förbi.” Då blev Zwingli munter, klev upp från sitt läger och predikade om detta med väldiga ord för sin församling. Dessa sista ord förklarar, hur Zwingli bedrog sig själv på nytt. Han letade efter vapen mot Luther. Så tillstadde Gud, att hans fantasi eller hans svarte eller vite gäst lurade honom. På samma godtyckliga sätt som på de ställen vi tidigare diskuterat sätter han in sitt ”significat” i 2 Mos. 12:11. 214 Keil påpekar med rätta om detta ställe: ”Även om vi med Zwingli låter orden ’Detta är Herrens påsk’ syfta på påskalammet och inte på påskmåltiden eller påskfesten, så resulterar detta inte i Zwinglis ’significat’. Talesättet, ’påskalammet är Herrens (skonande) förbigående’, är då analogt med 210 Opp. III, 260. 211 WA 23, 166. 212 Opp. III, 106. 213 Ibid., 341 ff. 214 Jfr Luther, WA 23, 102. 615 Joh. 11:25: ’Kristus är uppståndelsen och livet.’ Kristus betyder inte uppståndelsen och livet, utan Kristus är verkligen uppståndelsen och livet. I Kristus ... finns uppståndelsen och livet för människorna, så att den som tror på Kristus, lever och inte dör. På så vis skulle vi även i 2 Mos. 12:11 ha utsagan: ’Påskalammet är Herrens förskoning eller förbigående.’ Innebörden är då denna: I påskalammet fanns förskoningen från Guds straffdom för Israels barn, så att när Gud såg påskalammets blod på Israels barns dörrar, gick han förbi med sin straffdom.” När det gäller påståendet att nattvardsorden inte är användbara vid fastställandet av läran om nattvarden, därför att de är föremål för stridigheter, 215 så kan man knappast tro att ett sådant påstående är allvarligt menat. Bortsett ifrån att det därmed begärs av de kristna, att de skall ta avstånd från hela Skriften som den kristna lärans källa och norm – alla skriftställen som handlar om en viss lära har faktiskt dragits in i stridigheter! – så är det svårt att föreställa sig en grupp teologer som vill dryfta den rätta läran om nattvarden och från första början binder sig vid att inte anföra Skriftens ord om nattvarden som bevis för den rätta läran. Detta överträffar påven själv, som visserligen har alla läror ”i sitt hjärtas skrin”, men som för syns skull fortfarande åberopar Skriften. Med regeln att nattvardsorden inte skall anföras som bevis för nattvardsläran tar man avstånd från att ens väcka sken av att den på så vis uppkomna läran är Skriftens lära. Regeln är en direkt uppmaning att helt och hållet åsidosätta Skriften och att hämta nattvardsläran enbart ur människans ”inre”, som Luther uttrycker saken. 216 Slutligen skall det nämnas att även om de reformerta förklarar den lutherska nattvardsläran vara förskräcklig och fördärvlig styggelse (de kallar lutheranerna för köttätare och dylikt, och Calvin talar t.o.m. om djävulska trolldomsramsor, diaboli incantatio217), så har de alltid varit villiga att förena sig med Luther och den lutherska kyrkan även om läroskillnaden står kvar. Detta faktum bevisar onekligen att de inte är vissa om att deras lära är Skriftens, och de saknar denna visshet därför att de bygger sin lära på Kristi ord utan på en mänsklig tolkning av dem. Melanchton berättar om Marburgsamtalet: ”Motparten [de reformerta] ville inte vika ifrån sin förutfattade mening men begärde, att Dr Luther skulle erkänna dem som bröder.” Melanchton ger uttryck för sin åsikt 215 Jfr Gerhard, Loci, De Sacra Coena, 79. 216 WA 23, 92 ff. 217 Inst. IV, 17, 23. 616 med följande ord: ”Se på deras dåraktighet! Fastän de fördömer oss, begär de ändå att de av oss skall anses vara bröder!” 218 Luthers omdöme är förvisso väl befogat: ”Det är ett tecken på att de inte mycket aktar sin sak.”

torsdag 7 juni 2018

När Kristus kommer tillbaka


Kristi andra ankomst


Termerna
Fyra olika ord används om Kristi andra ankomst i nya testamentet

Parousia: ”ankomst” närvaro”

Epifanias: manifestation, uppenbarelse, strålglans

Apokalypto: "avslöjande" "framträdande, "ankomst", "manifestation". Ordets rot kommer från ett ord som betyder att "ta bort slöjan från", "att avtäcka".

Hemeras: "dag"

Dessa fyra termer ser man helt tydligt avbildar fyra parallella begrepp som syftar på samma skeende - en enskild händelse: Kristi återkomst: Orden används inte för att göra en åtskillnad mellan olika händelser, utan för att fokusera på olika aspekter av en och samma händelse. Varje ord är helt enkelt en facett av samma diamant. I ett sammanhang avsåg den av Gud inspirerade skrivaren att betona vissheten om Kristi ankomst, i ett annat vill han belysa hur Kristi gudomliga majestät kommer att avslöjas vid Hans ankomst, i ett annat vill understryka hur Kristus en dag kommer att återigen bli kroppsligen närvarande och att denna uppenbarelse kommer att vara synliga för alla.

Det är inte förunderligare än det faktum att vi har fyra evangelier med fyra olika skildringar av Kristi liv. Ingen påstår att evangelierna skildrar Kristi fyra olika liv, som var och en av dem äger rum vid olika tidpunkter i historien. Men det finns ändå olika betoningar i de olika evangelierna, ett av dem understryker Kristi konungaskap, ett annat hans mänskliga natur, ett understryker hans underverk och ännu ett annat hans evighet. Här har vi återgen fyra olika sidor av en personlighet, fyra olika facetter av en och samma diamant. Och så är det också med beskrivningarna av de olika aspekterna av hans andra ankomst till jorden. Den har olika sidor som varje begrepp understryker på olika sätt.

Om vi ser på skriftställena så kan vi se att de olika termerna som används om Kristi andra ankomst faktiskt refererar till en och samma ankomst.

"Och må Herren låta er växa till och överflöda i kärleken till varandra och till alla människor, så som även vår kärlek till er gör, så att han styrker era hjärtan och gör er oförvitliga och heliga inför vår Gud och Fader, när vår Herre Jesus kommer (parousia) med alla sina heliga." (1Tess.3:12,13)

"ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse.(apokalypsis)" (1Kor.1:7)

"så att ni kan avgöra vad som är rätt och vara rena och fläckfria på Kristi dag"(hemera) (Fil.1:10)

"Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer."(parousia) (Jak.5:7)


" Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram (epifania) i härlighet." (Tit. 2:12,13)

Både Paulus och Jakob förutsätter att några kristna kommer att vara kvar på jorden när Kristus uppenbarar sig. Det kan bara betyda att de här termerna syftar på en och samma händelse. Dispensationalisterna påstår att dessa termer syftar på olika åtskilda händelser och att några syftar på kristna medan andra syftar på de orättfärdiga.

Dag och dagar


Mycket förvirring har uppstått från den felaktiga föreställningen att den sista dagen och de sista dagarna är synonyma. Dessa begrepp har faktiskt olika innebörd. Det ena ordet syftar på en tidsperiod som innesluter flera olika händelser medan det andra ordet syftar på en enskild
händelse.

Nya testamentet klargör att Kristi födelse skedde i de siat dagarna.
De framgår bl.a. av beskrivningen av Pingstdagen.

"det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skall profetera. Jag skall låta under synas uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga. Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Apg. 2:16-21, Petrus citerar från Joel 2:28-32)

Petrus säger att de på pingstdagen bevittnade de händelser som profeten Joel förutsagt skulle inträdda i de sista dagarna. Det faktum att de inträffade var tillräckligt bevis för att de sista dagarna är här. De sista dagarna började med Kristi födelse och vi är fortfarande i den tiden.

Hebreerbrevets författare lär oss att de sista dagarna redan börjat. Lägg märke till att de står i dåtid (perfektum) i de följande verserna:

"Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen." (Hebr.1:1, 2)

"Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden." (Hebr.9:26)

Gud talade till mänskligheten genom sin Son. Detta markerar den de sista dagarnas begynnelse säger Skriften.

I Paulus brev är det inte svårt att se att han talar till människor som lever i den sista tiden - en tid som är samtida med honom själv.

"Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss." (1Kor.10:11)

Petrus skriver:
"Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull." (1Petr.1:20)

Johannes skriver:

"Kära barn, den sista tiden är här." (1Joh.2:18)

Eftersom vi sett att Bibeln tydligt lär att vi är de sista dagarna så är det fel att tala om att den sista tiden är i framtiden. Händelser som Bibeln talar om hör till den sista tiden har antingen redan hänt, eller så har vi ingen anledning att tro att vi inte upplever dem nu.

När Paulus i 2Tim.3:1,2 säger "Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa” osv. så förklarar han att den tiden redan var närvarande i vers 5 när han säger till pastorn Timoteus: "Håll dig borta från dem!"

På samma sätt talar Jakob i en aktuell situation gentemot de rika:
"Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna." (Jak.5:3)

När nya testamentet talar om det nuvarande eller det förgångna så talar den alltid om en utsträckt tidsperiod: Herodes dagar (Matt.2:1), Johannes Döparens dagar (Matt.3:1, 11:12), profeternas dagar(Luk.4:25, Matt.23:30) den stora nödens/vedermödans dagar (Matt.24:19-22), Noas dagar (Matt.24:37) Jesus jordiska tjänstids dagar (Mark.1:9, Hebr.5:7). Alla dessa personer gjorde olika saker på någon given dag (singularis) men perioderna under deras tjänstetid betecknas alltid i dagar (pluralis).

De kommande yttersta dagarna

Den yttersta eller sista dagen som ännu är i framtiden omtalas alltid i singularis i nya testamentet. Det talas aldrig i nya testamentet, när de refereras till Hans andra återkomst om domens dagar, Herrens dagar, Jesu Kristi dagar, uppståndelsens dagar, Kristi ankomster osv.

"Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn.." (Matt.7:22)

"Amen säger jag er: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden." (Matt.10:15)

"Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så skall Människosonen vara på sin dag. " (Luk.17:24)

"På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem. " (Luk.17:30, 31)

"Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:39,40)

" Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:44)

"Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh.6:54)

"Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." (Joh.11:24)

"Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen. " (Joh.12:48)

" Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga." (Apg. 2:20)

"Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras." (Rom. 2:5)

Dessa och andra texter visar att Kristi andra ankomst kommer att ske på en given dag, en tidpunkt - inte under en utsträckt tidsperiod. Hans återkomst kommer alltså att ske den sista dagen av de sista dagarna. Vi befinner oss nu i den sista tiden, under de sista dagarna som alltmer närmar sig den sista dagen.

Man kan inte misslyckas med att se den kontrast nya testamentet målar mellan dagarna och dagen.

" Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla. På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem. " (Luk.17:26-31)

Lukas jämför här Kristi tjänstetid med Noas och Lots. Han jämför också höjdpunkten i hans egen ankomst med höjdpunkten i deras tjänsttid. Noas hela tid anges i pluralis: "Noas dagar". Sedan, säger Lukas, under en av Noas dagar så steg han in i arken. På samma med Lot, under en av hans dagar gick han ut från Sodom. Och på den dagen hände det som skulle hända. Med dessa berättelser som exempel säger Lukas att under den sista tiden/de sista dagarna så är det precis som på Noas dagar d.v.s. folk äter, dricker och gifter sig, obekymrade om de gudomliga tingen. Men, säger Lukas, det kommer men dag (singularis) när folk kommer att få avlägga räkenskap. När han talar om samtliga tre personer Noa, Lot och Jesus så använder han ordet dagar och dag som kontrast.

Vad som kännetecknar Kristi andra ankomst

Vissa saker vet vi inte om den andra ankomsten. Vi vet till exempel inte när den sker. Det vet bara Gud (Matt.24:36). Men Bibeln berättar mycket annat om Hans ankomst, Vi vet till exempel:

1. Att den skall komma plötsligt (Uppb.22:29, Luk.17:24)
2. Att den skall komma oväntat ( Matt.24:39, Luk.12:40, 1 Tess.5:2, Uppb.16:15)
3. Att den skall ses av alla (Uppb.1:7)
4. Att den skall höras av alla (Matt.16:27, Mark.13:26, 2 Tess.1:7)
5. Att den skall åtföljas av änglar och en molnsky (Matt.16:27, 24:30,31, 25:31,32)

Vad händer vid hans andra ankomst?

  1. Hans andra ankomst fullkomnar hans första (Hebr.9:28). Kristi första och andra ankomst kompletterar varandra. Med sin första ankomst börjar den kristna eskatologin (läran om de yttersta tingen). Det är då allting sätts i rullning mot slutet. Han upprättar det nya förbundet och öppnar frälsningens dörrar år alla människor genom att riva den skiljemur som åtskiljer jude och hedning (Ef.2:11-16). Vid sin andra ankomst samlar han alla folk för sin tron.

  1. Vid sin andra ankomst ger Kristus på ett fullkomligt sätt åt alla Guds barn den frälsning som de ägt i hoppet.
" så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom." (Hebr.9:28)
När Kristus kom i tidernas fullbordan och blev det fullkomliga offret så köpta han oss fria från synden och skulden, en försoning vi får tillägna oss i tro. Var och en som förtröstar på Kristus som Frälsare äger frälsningen och blir inte dömda med världen (Joh.4:14, 10:28, Rom.5:1, 8:1). Han har befriat oss från den kommande vredesdomen (1 Tess.1:10). Ändå finns en spänning mellan vad en troende är och vad han kommer att bli. Våra odödliga själar bor ännu i dödliga kroppar, som kommer att förbli dödliga, fram till hans andra ankomst (Rom.8:23).
Petrus talar om olika delar av frälsningen. Han påpekar att Kristi uppståndelse förvissar de troende om deras oförgängliga arv. Ändå säger han att det fulla åtnjutandet av frälsningen är förvarat i himlen.

"Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden." (1Petr.1:3-5)

Så man kan säga att den kristne har blivit frälst, blir frälst och väntar på att bli frälst. Detta ser vi också i Rom.5:9-11:

" När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. " (Rom. 5:9-11)

3. Kristi andra ankomst kommer att innebära en evig skilsmässa. Idag finns en samvaro mellan de frälsta som lever och de ofrälsta som lever. När Herren kommer tillbaka så kommer klyftan dem emellan att för alltid stadfästas. I det tillstånd vi befinner oss vid hans andra ankomst kommer vi att förbli i all evighet. Den förlorade - jude eller hedning - kommer då att ha förspillt sitt sista tillfälle. Den kristne har då redan haft sitt sista tillfälle att vittna för förlorade själar för att vinna dem för Kristus och evigheten. Då slås nådens portar igen för alltid.(Matt.25:1-13, Luk.13:24-27)

När Kristus jämför floden under Noas dagar och hans andra ankomst så ger han en lektion om det ofrånkomliga i denna jämförelse:

"de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara." (Matt. 24:39)

Vi vet att Kristus påminde sina åhörare om detta för att de skulle påminna sig om att när floden kom såkom ingen fler in i arken. Samma analogi har vi i Matt.25:1-13
"Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes." (Matt. 25:10)
Alla andra avfärdades eftersom årskillnaden hade blivit definitiv - så snart brudgummen kom - eller så snart dörren till arken till dörren stängts.

"När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt. 25:31-46)

"och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara. Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar." (Matt. 24:39-41)

"Himmelriket är vidare likt en not som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När den blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder." (Matt.13:47-50)


"Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."..."Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar." (Matt.13:30, 37-39)

När denna åtskillnad äger rum skall de heliga belönas och de ogudaktiga dömas (2Tess.1:10, Fil.3:20, 21, 2Tim.4:8, 1 Petr.1:13, 5:4, 2 Tess.1:8) .

4: Guds rike kommer att fullkomnas vid Kristi andra ankomst. Kristus uppenbarade sitt rike vid sin första ankomst. Vid Hans andra ankomst skall överlämna det till Gud Fadern (1 Kor.15:24), så att Gud blir allt i alla. Jorden kommer att renas (Rom.8:20, 21, 2 Petr.3:7). och allt ont kommer att förpassas till helvetet. Guds vilja kommer att ske precis som den sker i himlen (1 Kor.15:24). Synd kommer då inte att finnas utanför helvetet.

5. Vid Kristi andra ankomst kommer Satan att slutgiltigt besegras. Skriften lär tydligt att satan besegrades när Kristus dog på korset. Där söndertrampade Kristi fötter ormens huvud som var förutsagt i 1 Mos.3:15. Men satan går fortfarande omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Men satans makt att bedra är begränsad (Uppb.20:3). Han är besegrad, men hans dom är ännu inte verkställd. Han vet om att hans tid är kort (Uppb.12:12). När Kristus kommer tillbaka så kommer den domen över den onde att verkställas då han kastas i eldsjön (2 Tes.2:8, Uppb. 20:10)

6. Den andra ankomsten kommer att föra historien till sitt slut. Skriften delar tiden mellan den nuvarande och tillkommande (Matt.12:32, Mark.10:30, Luk.20:34,35)
Skriften ser den nuvarande tidsåldern som den som funnits sedan skapelsen (Matt.25:34) och som upphör i och med Kristi andra ankomst (Mat.13:39). Nya testamentet ser på Kristi födelse som det som markerar början på sluttiden (Hebr.9:26). Den kommande tidsåldern är inte ett tusenårsrike utan en evig värld utan slut.

En ankomst


I sina brev till församlingen i Tessalonike beskriver Paulus Kristi ankomst. I det första skriver han:

"Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv." (1Tess.4:15- 5:4)

Av denna text lär vi oss att
1. Herrens ankomst och Guds basun betecknar samma händelse. Paulus använder orden omväxlande
2. Vid Kristi ankomst (Guds basun) skall de kristna döda uppstå och ryckas upp tillsammans med de kristna som ännu lever för att möta Kristus i skyn.
3.Vad gäller de ofrälsta skall han komma som en tjuv om natten, d.v.s. oväntad.
4. "Den dagen"("Herrens ankomst", "Guds basun") skall inte komma som en överraskning för de troende.
5. Vid Herrens ankomst ("den sista basunen", "den dagen") skall de ofrälsta dömas. Vid samma Herrens ankomst ("den sista basunen", "den dagen") skall de kristna uppstå. Båda grupperna förblir tillsammans ända till den sista dagen.

I sitt andra brev till församlingen i Tessalonike skriver Paulus:
"Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer (apokalypo) från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror. Ty vårt vittnesbörd har ni trott. Så skall det ske på den dagen. Och därför ber vi alltid för er, att vår Gud skall anse er värdiga sin kallelse och med kraft fullborda varje god föresats och gärning i tron, så att vår Herre Jesu namn förhärligas i er och ni i honom genom vår Guds och Herren Jesu Kristi nåd. När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst (parousia) och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. ´" (2Tess.1:6-2:2)

Paulus talar helt uppenbart om en enda händelse. Han växlar olika termer för Kristi ankomst men har hela tiden samma ämne. I dessa verser talar om vår Herres Jesu ankomst med två olika ord "apokalypto" (1:7) och "parousia" (2:1). Förhärligandet av de heliga skall ske på "den dagen" vid "uppryckandet", på "Herrens dag". Alla dessa ord används som termer som syftar på samma händelse. På detta ställe ser vi också att de heliga skall förhärligas samma dag de ogudaktiga skall straffas. De som inte känner Gud "skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga."

I 1 Kor.1:7,8 använder Paulus uttrycken vår Herres Jesu Kristi uppenbarelse och vår Herres Jesu Kristi dag om samma händelse.

"Därför saknar ni inte någon nådegåva, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse.(apokalypsis) Han skall också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. (hemera)"

På samma sätt är uppenbarelse (epifania) och ankomst (parousia) synonyma begrepp i 1Joh. 2:28

"Ja, kära barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar (epifania) sig och inte behöver stå där med skam inför honom när han kommer åter.(parousia) "

När Kristus kommer åter lever rättfärdiga och orättfärdiga sida vid sida. Båda grupper kommer att bevittna hans andra ankomst och uppleva konsekvenserna av den.

Vid hans ankomst sker
1. uppståndelsen, uppryckandet och belöningen av de heliga
2. de ogudaktigas uppståndelse, dom och straff.
3. Historiens slut och inträdet i evigheten.
4. Fullkomnandet när Sonen överlämnar riket åt Gud Fadern
5. satans slutgiltiga straff

Var och en av dessa slutgiltiga händelser har sin förutsättning i Herrens Kristi död , begravning och uppståndelse. Med hans andra ankomst får de sin slutliga fullkomning.

lördag 2 december 2017

Tjäna varandra

"Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått." (1 Petr. 4:9-10)

Gästvänlig kallas den som gärna ger husrum. Då till exempel apostlarna vandrade tillsammans omkring på landet och predikade och Herren sände sina lärjungar hit och dit, då måste den ena ge husrum åt den andra. Det borde ännu också vara så, att man skulle vandra omkring från den ena platsen till den andra och predika, från stad till stad, från hus till hus, och man borde inte stanna länge på varje plats. Då skulle man kunna se, var det finns någon svag, som borde hjälpas, var det finns någon fallen, som borde upprättas och så vidare.


Detta skall ske utan knot - så fordrar Petrus - så att ingen skall anse det för mycket. Även detta är kärlekens verk, som också det som
sedan nämndes, att vi skall tjäna varandra. På vilket sätt? Med de Guds nådegåvor, som var och en har fått. Evangelium vill, att var och en skall vara den andres tjänare och på samma gång se till, att han förblir i den nådegåva, som han har fått, och som Gud har skänkt honom, i det stånd, till vilket han är kallad. Det är inte Guds vilja, att husbonden skall tjäna tjänaren, att tjänarinnan skall vara husmor och att fursten skall tjäna tiggaren, ty han vill inte göra överheten om intet. Men hans avsikt är, att den ene skall tjäna den andre i hjärtat på ett andligt sätt, om du också är en hög och stor herre, så skall du ändå använda din makt så att du därmed tjänar din nästa. 

 På detta sätt skall var och en anse sig själv för tjänare, sedan får nog husbonden förbli husbonde och ändå inte anse sig bättre än tjänaren. Således på det sättet, att han också gärna skulle vara tjänare, om Gud så skulle ha befallt, och på samma sätt i de andra stånden. "

(Martin Luther)