torsdag 7 juni 2018

När Kristus kommer tillbaka


Kristi andra ankomst


Termerna
Fyra olika ord används om Kristi andra ankomst i nya testamentet

Parousia: ”ankomst” närvaro”

Epifanias: manifestation, uppenbarelse, strålglans

Apokalypto: "avslöjande" "framträdande, "ankomst", "manifestation". Ordets rot kommer från ett ord som betyder att "ta bort slöjan från", "att avtäcka".

Hemeras: "dag"

Dessa fyra termer ser man helt tydligt avbildar fyra parallella begrepp som syftar på samma skeende - en enskild händelse: Kristi återkomst: Orden används inte för att göra en åtskillnad mellan olika händelser, utan för att fokusera på olika aspekter av en och samma händelse. Varje ord är helt enkelt en facett av samma diamant. I ett sammanhang avsåg den av Gud inspirerade skrivaren att betona vissheten om Kristi ankomst, i ett annat vill han belysa hur Kristi gudomliga majestät kommer att avslöjas vid Hans ankomst, i ett annat vill understryka hur Kristus en dag kommer att återigen bli kroppsligen närvarande och att denna uppenbarelse kommer att vara synliga för alla.

Det är inte förunderligare än det faktum att vi har fyra evangelier med fyra olika skildringar av Kristi liv. Ingen påstår att evangelierna skildrar Kristi fyra olika liv, som var och en av dem äger rum vid olika tidpunkter i historien. Men det finns ändå olika betoningar i de olika evangelierna, ett av dem understryker Kristi konungaskap, ett annat hans mänskliga natur, ett understryker hans underverk och ännu ett annat hans evighet. Här har vi återgen fyra olika sidor av en personlighet, fyra olika facetter av en och samma diamant. Och så är det också med beskrivningarna av de olika aspekterna av hans andra ankomst till jorden. Den har olika sidor som varje begrepp understryker på olika sätt.

Om vi ser på skriftställena så kan vi se att de olika termerna som används om Kristi andra ankomst faktiskt refererar till en och samma ankomst.

"Och må Herren låta er växa till och överflöda i kärleken till varandra och till alla människor, så som även vår kärlek till er gör, så att han styrker era hjärtan och gör er oförvitliga och heliga inför vår Gud och Fader, när vår Herre Jesus kommer (parousia) med alla sina heliga." (1Tess.3:12,13)

"ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse.(apokalypsis)" (1Kor.1:7)

"så att ni kan avgöra vad som är rätt och vara rena och fläckfria på Kristi dag"(hemera) (Fil.1:10)

"Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer."(parousia) (Jak.5:7)


" Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram (epifania) i härlighet." (Tit. 2:12,13)

Både Paulus och Jakob förutsätter att några kristna kommer att vara kvar på jorden när Kristus uppenbarar sig. Det kan bara betyda att de här termerna syftar på en och samma händelse. Dispensationalisterna påstår att dessa termer syftar på olika åtskilda händelser och att några syftar på kristna medan andra syftar på de orättfärdiga.

Dag och dagar


Mycket förvirring har uppstått från den felaktiga föreställningen att den sista dagen och de sista dagarna är synonyma. Dessa begrepp har faktiskt olika innebörd. Det ena ordet syftar på en tidsperiod som innesluter flera olika händelser medan det andra ordet syftar på en enskild
händelse.

Nya testamentet klargör att Kristi födelse skedde i de siat dagarna.
De framgår bl.a. av beskrivningen av Pingstdagen.

"det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skall profetera. Jag skall låta under synas uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga. Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Apg. 2:16-21, Petrus citerar från Joel 2:28-32)

Petrus säger att de på pingstdagen bevittnade de händelser som profeten Joel förutsagt skulle inträdda i de sista dagarna. Det faktum att de inträffade var tillräckligt bevis för att de sista dagarna är här. De sista dagarna började med Kristi födelse och vi är fortfarande i den tiden.

Hebreerbrevets författare lär oss att de sista dagarna redan börjat. Lägg märke till att de står i dåtid (perfektum) i de följande verserna:

"Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen." (Hebr.1:1, 2)

"Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden." (Hebr.9:26)

Gud talade till mänskligheten genom sin Son. Detta markerar den de sista dagarnas begynnelse säger Skriften.

I Paulus brev är det inte svårt att se att han talar till människor som lever i den sista tiden - en tid som är samtida med honom själv.

"Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss." (1Kor.10:11)

Petrus skriver:
"Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull." (1Petr.1:20)

Johannes skriver:

"Kära barn, den sista tiden är här." (1Joh.2:18)

Eftersom vi sett att Bibeln tydligt lär att vi är de sista dagarna så är det fel att tala om att den sista tiden är i framtiden. Händelser som Bibeln talar om hör till den sista tiden har antingen redan hänt, eller så har vi ingen anledning att tro att vi inte upplever dem nu.

När Paulus i 2Tim.3:1,2 säger "Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa” osv. så förklarar han att den tiden redan var närvarande i vers 5 när han säger till pastorn Timoteus: "Håll dig borta från dem!"

På samma sätt talar Jakob i en aktuell situation gentemot de rika:
"Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna." (Jak.5:3)

När nya testamentet talar om det nuvarande eller det förgångna så talar den alltid om en utsträckt tidsperiod: Herodes dagar (Matt.2:1), Johannes Döparens dagar (Matt.3:1, 11:12), profeternas dagar(Luk.4:25, Matt.23:30) den stora nödens/vedermödans dagar (Matt.24:19-22), Noas dagar (Matt.24:37) Jesus jordiska tjänstids dagar (Mark.1:9, Hebr.5:7). Alla dessa personer gjorde olika saker på någon given dag (singularis) men perioderna under deras tjänstetid betecknas alltid i dagar (pluralis).

De kommande yttersta dagarna

Den yttersta eller sista dagen som ännu är i framtiden omtalas alltid i singularis i nya testamentet. Det talas aldrig i nya testamentet, när de refereras till Hans andra återkomst om domens dagar, Herrens dagar, Jesu Kristi dagar, uppståndelsens dagar, Kristi ankomster osv.

"Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn.." (Matt.7:22)

"Amen säger jag er: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden." (Matt.10:15)

"Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så skall Människosonen vara på sin dag. " (Luk.17:24)

"På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem. " (Luk.17:30, 31)

"Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:39,40)

" Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:44)

"Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh.6:54)

"Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." (Joh.11:24)

"Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen. " (Joh.12:48)

" Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga." (Apg. 2:20)

"Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras." (Rom. 2:5)

Dessa och andra texter visar att Kristi andra ankomst kommer att ske på en given dag, en tidpunkt - inte under en utsträckt tidsperiod. Hans återkomst kommer alltså att ske den sista dagen av de sista dagarna. Vi befinner oss nu i den sista tiden, under de sista dagarna som alltmer närmar sig den sista dagen.

Man kan inte misslyckas med att se den kontrast nya testamentet målar mellan dagarna och dagen.

" Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla. På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem. " (Luk.17:26-31)

Lukas jämför här Kristi tjänstetid med Noas och Lots. Han jämför också höjdpunkten i hans egen ankomst med höjdpunkten i deras tjänsttid. Noas hela tid anges i pluralis: "Noas dagar". Sedan, säger Lukas, under en av Noas dagar så steg han in i arken. På samma med Lot, under en av hans dagar gick han ut från Sodom. Och på den dagen hände det som skulle hända. Med dessa berättelser som exempel säger Lukas att under den sista tiden/de sista dagarna så är det precis som på Noas dagar d.v.s. folk äter, dricker och gifter sig, obekymrade om de gudomliga tingen. Men, säger Lukas, det kommer men dag (singularis) när folk kommer att få avlägga räkenskap. När han talar om samtliga tre personer Noa, Lot och Jesus så använder han ordet dagar och dag som kontrast.

Vad som kännetecknar Kristi andra ankomst

Vissa saker vet vi inte om den andra ankomsten. Vi vet till exempel inte när den sker. Det vet bara Gud (Matt.24:36). Men Bibeln berättar mycket annat om Hans ankomst, Vi vet till exempel:

1. Att den skall komma plötsligt (Uppb.22:29, Luk.17:24)
2. Att den skall komma oväntat ( Matt.24:39, Luk.12:40, 1 Tess.5:2, Uppb.16:15)
3. Att den skall ses av alla (Uppb.1:7)
4. Att den skall höras av alla (Matt.16:27, Mark.13:26, 2 Tess.1:7)
5. Att den skall åtföljas av änglar och en molnsky (Matt.16:27, 24:30,31, 25:31,32)

Vad händer vid hans andra ankomst?

  1. Hans andra ankomst fullkomnar hans första (Hebr.9:28). Kristi första och andra ankomst kompletterar varandra. Med sin första ankomst börjar den kristna eskatologin (läran om de yttersta tingen). Det är då allting sätts i rullning mot slutet. Han upprättar det nya förbundet och öppnar frälsningens dörrar år alla människor genom att riva den skiljemur som åtskiljer jude och hedning (Ef.2:11-16). Vid sin andra ankomst samlar han alla folk för sin tron.

  1. Vid sin andra ankomst ger Kristus på ett fullkomligt sätt åt alla Guds barn den frälsning som de ägt i hoppet.
" så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom." (Hebr.9:28)
När Kristus kom i tidernas fullbordan och blev det fullkomliga offret så köpta han oss fria från synden och skulden, en försoning vi får tillägna oss i tro. Var och en som förtröstar på Kristus som Frälsare äger frälsningen och blir inte dömda med världen (Joh.4:14, 10:28, Rom.5:1, 8:1). Han har befriat oss från den kommande vredesdomen (1 Tess.1:10). Ändå finns en spänning mellan vad en troende är och vad han kommer att bli. Våra odödliga själar bor ännu i dödliga kroppar, som kommer att förbli dödliga, fram till hans andra ankomst (Rom.8:23).
Petrus talar om olika delar av frälsningen. Han påpekar att Kristi uppståndelse förvissar de troende om deras oförgängliga arv. Ändå säger han att det fulla åtnjutandet av frälsningen är förvarat i himlen.

"Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden." (1Petr.1:3-5)

Så man kan säga att den kristne har blivit frälst, blir frälst och väntar på att bli frälst. Detta ser vi också i Rom.5:9-11:

" När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. " (Rom. 5:9-11)

3. Kristi andra ankomst kommer att innebära en evig skilsmässa. Idag finns en samvaro mellan de frälsta som lever och de ofrälsta som lever. När Herren kommer tillbaka så kommer klyftan dem emellan att för alltid stadfästas. I det tillstånd vi befinner oss vid hans andra ankomst kommer vi att förbli i all evighet. Den förlorade - jude eller hedning - kommer då att ha förspillt sitt sista tillfälle. Den kristne har då redan haft sitt sista tillfälle att vittna för förlorade själar för att vinna dem för Kristus och evigheten. Då slås nådens portar igen för alltid.(Matt.25:1-13, Luk.13:24-27)

När Kristus jämför floden under Noas dagar och hans andra ankomst så ger han en lektion om det ofrånkomliga i denna jämförelse:

"de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara." (Matt. 24:39)

Vi vet att Kristus påminde sina åhörare om detta för att de skulle påminna sig om att när floden kom såkom ingen fler in i arken. Samma analogi har vi i Matt.25:1-13
"Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes." (Matt. 25:10)
Alla andra avfärdades eftersom årskillnaden hade blivit definitiv - så snart brudgummen kom - eller så snart dörren till arken till dörren stängts.

"När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt. 25:31-46)

"och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara. Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar." (Matt. 24:39-41)

"Himmelriket är vidare likt en not som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När den blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder." (Matt.13:47-50)


"Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."..."Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar." (Matt.13:30, 37-39)

När denna åtskillnad äger rum skall de heliga belönas och de ogudaktiga dömas (2Tess.1:10, Fil.3:20, 21, 2Tim.4:8, 1 Petr.1:13, 5:4, 2 Tess.1:8) .

4: Guds rike kommer att fullkomnas vid Kristi andra ankomst. Kristus uppenbarade sitt rike vid sin första ankomst. Vid Hans andra ankomst skall överlämna det till Gud Fadern (1 Kor.15:24), så att Gud blir allt i alla. Jorden kommer att renas (Rom.8:20, 21, 2 Petr.3:7). och allt ont kommer att förpassas till helvetet. Guds vilja kommer att ske precis som den sker i himlen (1 Kor.15:24). Synd kommer då inte att finnas utanför helvetet.

5. Vid Kristi andra ankomst kommer Satan att slutgiltigt besegras. Skriften lär tydligt att satan besegrades när Kristus dog på korset. Där söndertrampade Kristi fötter ormens huvud som var förutsagt i 1 Mos.3:15. Men satan går fortfarande omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Men satans makt att bedra är begränsad (Uppb.20:3). Han är besegrad, men hans dom är ännu inte verkställd. Han vet om att hans tid är kort (Uppb.12:12). När Kristus kommer tillbaka så kommer den domen över den onde att verkställas då han kastas i eldsjön (2 Tes.2:8, Uppb. 20:10)

6. Den andra ankomsten kommer att föra historien till sitt slut. Skriften delar tiden mellan den nuvarande och tillkommande (Matt.12:32, Mark.10:30, Luk.20:34,35)
Skriften ser den nuvarande tidsåldern som den som funnits sedan skapelsen (Matt.25:34) och som upphör i och med Kristi andra ankomst (Mat.13:39). Nya testamentet ser på Kristi födelse som det som markerar början på sluttiden (Hebr.9:26). Den kommande tidsåldern är inte ett tusenårsrike utan en evig värld utan slut.

En ankomst


I sina brev till församlingen i Tessalonike beskriver Paulus Kristi ankomst. I det första skriver han:

"Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv." (1Tess.4:15- 5:4)

Av denna text lär vi oss att
1. Herrens ankomst och Guds basun betecknar samma händelse. Paulus använder orden omväxlande
2. Vid Kristi ankomst (Guds basun) skall de kristna döda uppstå och ryckas upp tillsammans med de kristna som ännu lever för att möta Kristus i skyn.
3.Vad gäller de ofrälsta skall han komma som en tjuv om natten, d.v.s. oväntad.
4. "Den dagen"("Herrens ankomst", "Guds basun") skall inte komma som en överraskning för de troende.
5. Vid Herrens ankomst ("den sista basunen", "den dagen") skall de ofrälsta dömas. Vid samma Herrens ankomst ("den sista basunen", "den dagen") skall de kristna uppstå. Båda grupperna förblir tillsammans ända till den sista dagen.

I sitt andra brev till församlingen i Tessalonike skriver Paulus:
"Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer (apokalypo) från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror. Ty vårt vittnesbörd har ni trott. Så skall det ske på den dagen. Och därför ber vi alltid för er, att vår Gud skall anse er värdiga sin kallelse och med kraft fullborda varje god föresats och gärning i tron, så att vår Herre Jesu namn förhärligas i er och ni i honom genom vår Guds och Herren Jesu Kristi nåd. När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst (parousia) och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. ´" (2Tess.1:6-2:2)

Paulus talar helt uppenbart om en enda händelse. Han växlar olika termer för Kristi ankomst men har hela tiden samma ämne. I dessa verser talar om vår Herres Jesu ankomst med två olika ord "apokalypto" (1:7) och "parousia" (2:1). Förhärligandet av de heliga skall ske på "den dagen" vid "uppryckandet", på "Herrens dag". Alla dessa ord används som termer som syftar på samma händelse. På detta ställe ser vi också att de heliga skall förhärligas samma dag de ogudaktiga skall straffas. De som inte känner Gud "skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga."

I 1 Kor.1:7,8 använder Paulus uttrycken vår Herres Jesu Kristi uppenbarelse och vår Herres Jesu Kristi dag om samma händelse.

"Därför saknar ni inte någon nådegåva, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse.(apokalypsis) Han skall också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. (hemera)"

På samma sätt är uppenbarelse (epifania) och ankomst (parousia) synonyma begrepp i 1Joh. 2:28

"Ja, kära barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar (epifania) sig och inte behöver stå där med skam inför honom när han kommer åter.(parousia) "

När Kristus kommer åter lever rättfärdiga och orättfärdiga sida vid sida. Båda grupper kommer att bevittna hans andra ankomst och uppleva konsekvenserna av den.

Vid hans ankomst sker
1. uppståndelsen, uppryckandet och belöningen av de heliga
2. de ogudaktigas uppståndelse, dom och straff.
3. Historiens slut och inträdet i evigheten.
4. Fullkomnandet när Sonen överlämnar riket åt Gud Fadern
5. satans slutgiltiga straff

Var och en av dessa slutgiltiga händelser har sin förutsättning i Herrens Kristi död , begravning och uppståndelse. Med hans andra ankomst får de sin slutliga fullkomning.

lördag 2 december 2017

Tjäna varandra

"Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått." (1 Petr. 4:9-10)

Gästvänlig kallas den som gärna ger husrum. Då till exempel apostlarna vandrade tillsammans omkring på landet och predikade och Herren sände sina lärjungar hit och dit, då måste den ena ge husrum åt den andra. Det borde ännu också vara så, att man skulle vandra omkring från den ena platsen till den andra och predika, från stad till stad, från hus till hus, och man borde inte stanna länge på varje plats. Då skulle man kunna se, var det finns någon svag, som borde hjälpas, var det finns någon fallen, som borde upprättas och så vidare.


Detta skall ske utan knot - så fordrar Petrus - så att ingen skall anse det för mycket. Även detta är kärlekens verk, som också det som
sedan nämndes, att vi skall tjäna varandra. På vilket sätt? Med de Guds nådegåvor, som var och en har fått. Evangelium vill, att var och en skall vara den andres tjänare och på samma gång se till, att han förblir i den nådegåva, som han har fått, och som Gud har skänkt honom, i det stånd, till vilket han är kallad. Det är inte Guds vilja, att husbonden skall tjäna tjänaren, att tjänarinnan skall vara husmor och att fursten skall tjäna tiggaren, ty han vill inte göra överheten om intet. Men hans avsikt är, att den ene skall tjäna den andre i hjärtat på ett andligt sätt, om du också är en hög och stor herre, så skall du ändå använda din makt så att du därmed tjänar din nästa. 

 På detta sätt skall var och en anse sig själv för tjänare, sedan får nog husbonden förbli husbonde och ändå inte anse sig bättre än tjänaren. Således på det sättet, att han också gärna skulle vara tjänare, om Gud så skulle ha befallt, och på samma sätt i de andra stånden. "

(Martin Luther)

torsdag 30 november 2017

Om nycklamakten


Kyrkans makt eller nycklarnas ämbete


(Från Koehlers Summary of Christian Doctrine)
  1. Nycklarnas ämbete
Nycklarnas ämbete är en andlig makt som klart måste skiljas från svärdets världsliga makt, som givits till det civila regementet (Matt 22:21; Rom 13:1-7). Det är en andlig makt, som tillhör anden, människans själ (Heb 13:17); det skänker andlig välsignelse, syndernas förlåtelse, liv och frälsning; det använder andliga medel, Guds ord (Apg 6:4); det har ett andligt mål, själens eviga frälsning (1 Pet 1:9).
  1. Denna makt gav Kristus till sin Kyrka på jorden.
Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag er... Tag emot helig Ande: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem” (Joh 20:21-23); dessa ord riktades till lärjungarna på påsksöndagens kväll. ”Jag vill ge er himmelrikets nycklar” (Matt 16:19); fastän dessa ord i sanning var adresserade till Petrus bevisar de inte att nycklarnas makt var given till honom ensam. En jämförelse av denna text med Matt 18:18 visar tydligt, att makten att binda och lösa är given till kyrkan eller lokalförsamlingen. Inte heller gavs denna makt uteslutande till apostlarna, och blev inte av dem genom ordination överförd till deras efterföljare, det vigda prästerskapet (apostolisk succession). Kristus säger: ”Säg det till kyrkan”, och kyrkan skall avlösa den ångrande, eller kvarhålla den obotfärdige i hans synder (Matt 18:17-18). I fallet med incest i den korintiska församlingen var det församlingen som handlade ärendet (1 Kor 5:2; 2 Kor 2:6-10). Fastän villolärare inom församlingen i det yttre tar del i denna makt, har de ändå ingen rätt till denna makt, därför att den rätteligen tillhör endast dem som har mottagit den Helige Ande (Joh 20:22-23) och som genom tron är det konungsliga prästerskapet (1 Pet 2:9). ”Han tilldelar nycklarna principiellt och omedelbart till kyrkan, lika väl som kyrkan av detta skäl har principiell rätt till detta kall” (Om påvens makt och överhöghet, SKB sid 345). ”Här tillkommer Kristi påstående och slår fast att nycklarna har givits till kyrkan och inte endast till enskilda personer” (Om påvens makt och överhöghet, SKB sid 352). ”Denna sanna kyrka av troende och helgon är det till vilken Kristus har gett nycklarna till himmelens konungarike och som därför är den ende verklige ägaren och bäraren av andlig, gudomlig och himmelsk välsignelse, rättighet, makt och tjänster etc., som Kristus har anskaffat och som skall finnas i hans kyrka” (Walther: Kirche und Amt, I, tes 4)

  1. Nycklarnas ämbete är Ordets makt.

Kristus gav Guds ord till sin kyrka (Joh 17:8,14); genom Ordet skall människan bli helgad och föras till tro (Joh 17:20). Därför talar Petrus om ”ordets ämbete” (Apg 6:4). - Kyrkan har därför inte rätt att utöva världslig makt (Joh 18:36), inte heller får hon använda sig av statsmakten för att tvinga
människor att ta mot evangeliets undervisning och för att påtvinga kristlig livsföring (2 Kor 10:4), inte heller för att fängsla och bränna kättare. Statens polisiära makt är varken en integrerad del av eller ett bihang till kyrkans andliga makt. Tvärtemot vad Rom gör anspråk på, att påven har både den världsliga maktens svärd och andens svärd, fasthåller vi att staten har svärdets makt och Kyrkan har Ordets makt. Inte genom tvång och vite, utan genom undervisning och övertygelse vinner kyrkan människor för Kristus och förmår dem att leva under honom i hans rike (jfr Aug. bek. SKB sid 82-89).

  1. Utsträckning och begränsning av denna makt.
Eftersom Kyrkans makt utövas genom Ordet, är dess omfång definitivt fixerad av detta Ord. Den når så långt som Guds ord når och inte ett dugg längre. Kyrkan skall undervisa människorna att hålla allt vad Kristus befallt, och endast vad han har befallt (Matt 28:20). Vadhelst Bibeln lär, befaller och lovar, måste Kyrkan lära, befalla och lova. Därutöver har Kyrkan ingen makt och auktoritet. ((Jfr Apol. SKB sid 304-305).
  1. Ordets huvudsanning och Kyrkans uppdrag.
Evangeliets huvudsanning är att Gud för Kristi skull förlåtit alla människor deras synder. Denna sanning skall Kyrkan proklamera för hela världen (Mark 16:15; Luk 24:47), och försäkra full förlåtelse för ångerfulla syndare, men inte för obotfärdiga syndare så länge de inte vill omvända sig (Joh 20:23). Paulus skriver: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras överträdelser, och han har betrott oss med försoningens ord. På Kristi vägnar är vi alltså sändebud. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber på Kristi vägnar: Låt er försonas med Gud!” (2 Kor 5:19-20). Därför att Kyrkan har mottagit evangeliet från Gud, försoningens ord, är hon därmed utrustad med gudomlig fullmakt att proklamera till alla människor detta välsignade faktum att eftersom Kristus har försonat alla synder, så har Gud också förlåtit alla människors alla synder. Det är därför ändamålet med detta ämbete och med Kyrkans uppdrag att kungöra för världen syndernas förlåtelse förvärvad av Kristus, och att övertala människor att ta emot det; ”låt er försonas med Gud” är inbjudningsbudskapet. Kyrkan skall säga till dem som inte vill omvända sig och tro på Kristus att de skall dö i sina synder (Joh 8:24).

Kyrkan skall utföra detta uppdrag genom predikan och undervisning av evangelium (Mark 16:15), genom administrering av sakramenten (Matt 28:18-20; 1 Kor 11:25), genom att förlåta och kvarhålla synder (Joh 20:22-23; Matt 18:17-18). (Jfr Aug. bek. SKB sid 82-83). Eftersom Gud själv erbjuder nåd och förlåtelse till människor i och genom nådens medel, och eftersom Kyrkan skall administrera dessa nådemedel, kan den inte göra det utan att samtidigt överföra dessa utlovade välsignelser till människor. Det är omöjligt att predika evangelium utan att predika syndernas förlåtelse eller administrera sakramenten utan att erbjuda syndernas förlåtelse.

Nycklarnas ämbete är därför den auktoritet och det uppdrag som Kristus gav till sina troende på jorden, att de skulle administrera nådemedlen, genom vilka den Helige Ande vill skänka välsignelsen av Kristi återlösning. Kristus förvärvade syndernas förlåtelse och frälsning för alla människor; genom nådemedeln överför den Helige Ande dessa välsignelser till människor; Kyrkan, eller de troende, skall administrera dessa nådemedel.

Kapitel 41 Makten att förlåta och kvarhålla syndern

1.
Invändningar mot och missbruk av Kyrkans makt beror delvis på missförstånd av maktens natur och delvis på förnekandet av den universella rättfärdiggörelsen så som den läres i 2 Kor 5:19.
2.
Lösenyckeln är makten att förlåta synder, att avlösa syndaren, att förklara honom fri från skuld och straff. Detta är ingen makt vid sidan om eller över den ordinarie evange-lieförkunnelsen; absolution är bara en speciell form av evangeliepredikan. ”Vidare förvaltar och meddelar nyckelmakten evangeliet genom avlösningen, där evangeliets egen röst ljuder” (SKB sid 194). Meningen är inte att synderna då och först då blir förlåtna av Gud i himmelen, när absolutionen är uttalad, ty Luther säger korrekt: ”Synderna är redan förlåtna, innan vi bekänner dem.” Det finns inte en själ i hela världen vilken Gud inte redan har avlöst från alla hans synder på grund av återlösningen i Kristus (2 Kor 5:19). Absolutionen endast tillämpar budskapet om nåd och förlåtelse på individen på ett mer yttre och direkt sätt. Kristus säger: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna” (Joh 20:23). Och då han talar om en kristen lokalförsamling säger han: ”Allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (Matt 18:18). Om dessa ord betyder något alls, betyder de säkerligen att den kristna församlingen och prästen, som handlar i församlingens namn, har makt och myndighet att förlåta synder, och att de skall göra det inte endast genom att säga syndaren: ”Gud har förlåtit dina synder,” utan också genom att använda en mer direkt och personlig formulering: ”I Guds namn förlåter ”jag” eller ”vi” dig alla dina synder.”

Då hon gör så, handlar inte Kyrkan i sitt eget namn utan i Guds namn, såsom Guds talesman. Varken kyrkan eller prästen i församlingen ger den aktuella förlåtelsen; endast Gud kan göra det (Mark 2:7); kyrkan och prästen endast överför till individen Guds förlåtelse; deras funktion i detta fall är helt och hållet förmedlande. Illustration: Som en väktare på en fångvårdsanstalt endast överför guvernörens fribrev till brottslingen, så offentliggör endast prästen och tillämpar Guds förlåtelse på den ångrande syndaren. Om Gud inte först avlöst alla människor för Kristi skull och tillsagt oss det i evangelium (2 Kor 5:19), kunde ingen människa på jorden avlösa en syndare. Därför förlåter inte Gud synder i himmelen på grund av absolutionen som avkunnas av människor på jorden; utan Kyrkan på jorden avlöser och förlåter, därför att Gud för länge sedan i himmelen för Kristi skull avlöste alla människor från deras synder. Kyrkans avlösning är baserad på Guds avlösning. Av denna anledning är det giltigt och säkert också i himmelen, som om Kristus vår käre Herre själv handlagt saken med oss. Absolution är därför inte ett tomt ord; utan verklig förlåtelse, Guds förlåtelse blir offentliggjord, tilldelad och försäkrad åt oss.

Som evangeliets löfte är absolution obetingad och alltid sann; den helt enkelt konstaterar ett faktum och tillämpar detta faktum på individen, men om någon skall bli personligt välsignad därav, beror på hans tro (Heb 4:2). För att ta emot välsignelsen av absolutionen måste man tro den. ”Därför måste rösten av den som avlöser bli trodd som om rösten kom från himmelen” (Apol. SKB sid 194).
  1. Bindenyckeln är makten att kvarhålla synder.

Kristus säger: ”Om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem” (Joh 20:23). ”Allt vad ni binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (Matt 18:18). Att kvarhålla synderna eller binda någon i synd, därmed menas inte att dessa synder inte var försonade och därför ännu inte är förlåtna inför Gud. Ty Bibeln lär, att Gud inte tillräknar världen dess överträdelser (2 Kor 5:19), och att han rättfärdiggör de ogudaktiga (Rom 4:5). Inför domstolen och i Guds hjärta är också den obotfärdiges synder verkligen och i sanning förlåtna; det finns förlåtelse för alla människor. Men denna förlåtelse, fritt erbjuden i evangelium och i avlösningen, är avsedd att tas emot genom tron (Rom 1:17) och kan inte bli mottagen på något annat sätt än genom tron (Rom 3:28). Men den obotfärdige, som saknar denna tro, gör nåden och Guds löfte, så långt det angår honom själv, ineffektiva (Heb 4:2), och på så sätt utesluter han sig själv från den allmänna amnesti som är proklamerad av Gud. Han är lik en man framför vilken bordet står dukat, men som inte vill äta. För en sådan skall kyrkan deklarera att det i sanning finns förlåtelse för synderna hos Gud också för honom, men han kan inte och skall inte ha denna förlåtelse så länge han inte omvänder sig. Att binda någon i synderna betyder därför helt enkelt att uttala ett faktum, vilket faktum skulle gälla även om detta uttalande inte var gjort, nämligen att den obotfärdige kan inte och skall inte få förlåtelse så länge han inte omvänder sig. Och ifall en sådan person tror att han ännu skulle kunna ha förlåtelse trots sin obotfärdighet, har Kyrkan auktoritet och makt att göra en sådan deklaration formell och officiell
4.
Kyrkan skall inte använda denna makt utan åtskillnad eller godtyckligt utan måste strikt följa Kristi instruktion, förlåta de ångerfulla och binda de obotfärdiga så länge de inte omvänder sig. Objektiv syndaförlåtelse är färdig för alla människor, men omvändelse eller sorg över synden är en nödvändig förutsättning för dess mottagande. Av detta skäl bör förlåtelse erbjudas och försäkras endast dem som omvänder sig. ”Gör nu bättring och omvänd er, så blir era synder utplånade” (Apg 3:19). ”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, inte förakta” (Ps 51:19). Paulus sade till hedningarna att de skulle göra bättring och omvända sig till Gud (Apg 26:20). Under det att fångvaktaren får tilltalet: ”Tro på Herren Jesus Kristus och du skall bli frälst” (Apg 16:31), säger Jesus till judarna: ”Om ni inte tror att Jag Är, kommer ni att dö i era synder” (Joh 8:24). När David omvände sig, avlöste Nathan honom (2 Sam 12:13). Av dessa texter framgår det klart att synderna skall förlåtas dem som omvänder sig men bli kvarhållna för dem som förblir obotfärdiga.

Närhelst Kyrkan på detta sätt handlar med syndare, är dess handlande också giltigt i him-melen (Matt 18:18). Men närhelst Kyrkan handlar fel i sin dom, förlåter en obotfärdig hans synder och vägrar förlåtelse åt en botfärdig syndare, då är inte en sådan handling giltig. Den botfärdige syndaren skall få förlåtelse trots vad Kyrkan har sagt, och den obotfärdige syndaren får inte förlåtelse, även om Kyrkan tre gånger har avlöst honom.

Kapitel 42. Kyrkotukt



  1. Kyrkans makt förpliktar till kyrkotukt.

Ingen församling skall i sin mitt tolerera att falsk lära förkunnas (Matt 7:15; 1 Joh 4:1; Tit 1:9-14; 3:10), eller ett permanent manifesterat ogudaktigt liv från dess medlemmars sida (Matt 18:15-17; 1 Kor 5; Gal 6:1; Jak 5:19-20). Som medlemmar av Kristi kropp måste vi intressera oss för det andliga välbefinnandet hos varandra; var och en är sin broders vårdare. Av kärlek till den vilsegångne brodern skall församlingen söka att återföra honom (Gal 6:1); av kärlek till dem som kan ha blivit vilseförda av hans dåliga exempel måste de tillrättavisa honom (1 Tim 5:20). - Under det att det inte alltid är möjligt att i en församling slutföra ett fall av kyrkotukt, är ändå plikten att så göra uppenbart innesluten i nycklarnas ämbete (Matt 18:15-18; 1 Kor 5:13).

”Exkommunicering rekommenderas också mot de öppet ogudliga och föraktare av sakra-menten” (Apol. SKB sid 187). ”Den sanna kristna exkommuniceringen består i att uppenbara och motsträviga syndare vägras tillträde till sakramentet och andra kyrkliga sammankomster tills de ändrar sitt liv och undviker synd” (Schmalk. art. SKB sid 334).



  1. Tillvägagångssättet vid ett kyrkotuktsärende är föreskrivet i Skriften.

Ingen församling eller pastor bör handla obetänksamt i detta fall utan om möjligt iaktta särskilda steg av förmaning i enlighet med Matt 18:15-18.

(a) Om en broder har syndat mot dig (Matt 18:15), eller på annat sätt har blivit avslöjad med en överträdelse (Gal 6:1), tala inte om det för andra; vänta inte tills han kommer till dig; utan gå du till honom, förmana honom privat, tala vänligt med honom i en ödmjuk anda med avsikt att vinna honom tillbaka till Kristus. Detta skall upprepas tills han omvänder sig. Förlåt och glöm och saken är slutförd.

(b) Om du inte lyckas, ”tag då med dig ännu en eller två”, i första hand hans vänner eller någon han har förtroende för och gör på samma sätt. Om han omvänder sig, förlåt och glöm, och saken är slutförd, och ingen borde tala om det för andra.

(c) Om dessa inte lyckas att vinna honom tillbaka, ”låt församlingen veta det”. Vid denna punkt bör församlingens pastor bli informerad, som då får göra ytterligare ett försök att vinna den vilseförde brodern. Om han misslyckas skall han presentera fallet för församlingen. Bröderna skall då tala allvarligt med honom, men vänligt; meningen är inte att döma och fördöma honom som vid en domstolsrättegång utan att vinna brodern från hans villfarelses väg; inte för att förödmjuka honom utan för att resa honom upp från hans fall. Detta skall också upprepas tills vi har vunnit brodern, eller tills det är uppenbart för alla att han är obotfärdig.

Om fallet väckt allmän förargelse och gått till allmänhetens kännedom, skall fallet tas upp av församlingen på en gång (1 Tim 5:20). Det är emellertid förståndigt att någon även i detta fall först talar med honom privat. Om han omvänder sig, måste hans bekännelse göras offentlig, så att alla som vet om hans synd också får kunskap om hans omvändelse. Den som är för stolt för att bekänna sitt fel är troligtvis inte ångerfull (Ords 28:13; Matt 5:23-24). ”Hör han inte ens församlingen” genom envis vägran att omvända sig från det onda han har gjort, får församlingen betrakta honom ”som en hedning eller publikan”, och måste avlägsna från sig den gudlöse personen. Sådant handlande från församlingens sida måste vara enhälligt. Detta är en sak som angår alla medlemmar och måste därför göras med allas godkännande. Om det finns några som inte är övertygade om personens obotfärdighet, eller som tror att han ännu kan vinnas åter, då måste de ta hand om den förvillade brodern tills de antingen vunnit honom tillbaka eller själva blivit övertygade om hans obotfärdighet. - Sådan exkommu-nicering företas endast med en person som är helt obotfärdig, inte med hela hans familj. Vi exkommunicerar inte en grupp av människor utan endast individer. - Under det att exkom-municering berövar en person församlingens rätt och privilegier, finns det inget förbud för honom att gå till den allmänna gudstjänsten.

Exkommunicering, giltigt och rätt handlagd i en församling, måste bli erkänd i varje annan församling. Bevisad obotfärdighet, som utesluter en person från en församling, skall tveklöst också utesluta honom från varje annan kristen församling i världen.

Det händer ibland att en person vägrar att ha något med sina bröder att göra, och genom ord och handling (genom att ansluta sig till en kyrka med annan bekännelse) tillkännager sitt utträde ur församlingen; då kan inte denna församling exkommunicera honom, eftersom han inte längre är medlem. Fastän det är mycket ogudaktigt att handla på så sätt, har vi inte rätt att förklara en sådan person som uppenbart obotfärdig, eftersom vi inte har haft tillfälle att fastslå detta faktum. I ett sådant fall kan vi endast säga att han på ett mycket ogudaktigt sätt avbröt sin förbindelse med församlingen; vi dömer och fördömer hans handlande, men vi dömer och fördömer inte hans hjärta
  1. Meningen med exkommunicering.
Att exkommunicera är att utesluta från församlingens gemenskap. Genom tro erhåller en person medlemskap i den osynliga Kyrkan, i de heligas gemenskap. Obotfärdighet dödar tron helt och hållet. Följaktligen utesluter en person genom obotfärdighet automatiskt sig själv från den osynliga Kyrkan, även om han fortsätter att vara medlem i den synliga kyrkan, därför att hans obotfärdighet inte är uppenbar. (Jfr kapitel 38, 1). Därför var mannen i Korint (1 Kor 5) på grund av sin obotfärdighet inte längre medlem i den osynliga Kyrkan, trots att församlingen ännu hade honom inskriven som en av sina medlemmar. När obotfärdigheten hos en person emellertid blir uppenbar, är det församlingens plikt att efter tillbörlig förmaning betrakta en sådan ”som en hedning eller publikan” (Matt 18:17), ”den som är ond skall ni skaffa bort ifrån er” (1 Kor 5:13). Församlingen utesluter honom från den synliga kyrkan och bevisar därmed för honom, att han genom sin obotfärdighet uteslutit sig själv från den osynliga Kyrkan. Genom sin obotfärdighet har han i själva verket förverkat syndernas förlåtelse, och kyrkan har auktoritet att förklara detta offentligt. Denna deklaration från församlingens sida är så giltig och säker som om Kristus själv hade gjort det. En person blir därför aldrig exkommunicerad på grund av en särskild synd han begått, därför att han är en drinkare, en tjuv, en ordensmedlem etc., utan uteslutande därför att han är obotfärdig. En botfärdig brottsling kvarstår som medlem i församlingen, men en obotfärdig Kaifas måste uteslutas. Hjärtats obotfärdighet utesluter från den osynliga Kyrkan, uppenbar obotfärdighet utesluter från den synliga kyrkan.

Att neka någon eller utesluta någon från kyrkogemenskap är inte detsamma som exkom-municering. Under det att vi inte kan tolerera undervisning och spridning av falsk lära, är det möjligt att en person kan fara vill i sitt hjärtas uppriktiga uppsåt, utan att ha förlorat tron på Kristus (2 Tess 3:14-15; 1 Kor 3:11-15). Vi skall inte ha gemenskap med falska lärare (Rom 16:17), men vi betraktar dem inte som ”hedningar och publikaner”.
4.
Ändamålet med exkommunicering är inte att förstöra själen utan i stället att rädda den (1 Kor 5:1-5). Därför bör kyrkan på ett övertygande sätt påvisa för en person varthän hans obotfärdighet leder honom; så länge han förblir obotfärdig, kan han inte ha syndernas förlåtelse och skall inte ärva Guds rike. Det gör detsamma varthän en sådan person går, även om han på en annan ort skulle bli medlem i en församling, bär han sin obotfärdighet med sig, vilket utesluter honom från Guds rike. Att byta plats och kyrka hjälper honom inte; han behöver en förändring av hjärtat.

När exkommuniceringen har fått önskad effekt och personen uppriktigt omvänt sig, blir han genom sådan omvändelse och tro åter medlem av de heligas samfund, av den osynliga Kyrkan. Då vill han också bekänna sin synd inför församlingen, som är beklädd med fullmakt från Gud att förklara för honom att hans synd är förlåten och vill med glädje åter ta emot honom som en broder i Kristus (2 Kor 2:6-10). ”På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig” (Luk 15:10). - Om det är omöjligt för någon som blivit exkommunicerad att bekänna inför församlingen, som i fall vederbörande är död, har han ändå förlåtelse för sina synder och blir frälst, om han verkligen omvänder sig och tror på Jesus Kristus, sin Frälsare (Joh 3:1



lördag 3 juni 2017

Hur ska vi förstå och förklara Demas?

Ty av kärlek till den här världen har Demas övergett mig och rest till Tessalonika.” (2 Tim 4: 10)

Vi vet inte så mycket om Demas. Vad vi vet är att han var en Paulus mest älskade vänner och medarbetare. Han var ett stöd till Paulus i hans fångenskap och reser med honom och nämns sammanlagt tre gånger i hans brev (2 Tim. 4: 10, Kol 4: 14, Filem. 1: 24), men i sitt brev till Timoteus berättar aposteln helt kort att Demas övergett honom, lämnat honom. Det är inte en neutral handling som beskrivs. Han har lämnat ”av kärlek till världen”.

Vanligtvis brukar jag i bloggen besvara olika frågor utifrån Bibeln och förkunna lag och evangelium. Jag vill lägga fram det här blogginlägget mer som ett samtalsunderlag. Hur ska vi förstå och förklara människor som Demas: människor som vi älskar och delar den innerligaste brödragemenskapen med, som delar vårt arbete, som delar vår tro och som vi tror är stabila klippor, men som plötsligt bara lämnar, överger gemenskapen, bryter alla band. Somliga går till någon annan gemenskap, somliga försvinner ut i intet.

Demas är för mig i den här bloggen mer ett arbetsnamn. Jag vill tala om dem som varit så nära att vi kunde anförtro dem det mesta och för vilka vi plötsligt inte är värd vatten. Den historiske Demas är egentligen inte den svåra att förklara. Här finns ju ett partiellt svar: Demas har lämnat, av kärlek till den här världen.

Att dras till världen kan handla om att man initialt tror att man kan samsa Gud med mammon i hjärtat, att kan tjäna och älska Gud på deltid. Sen tar det yttre, det världsliga, makt, ära, rikedom, anseende, njutningar, ytlighet, flärdfullhet och världsliga vänner över och övervinner. Det är vad aposteln Johannes varnar för i sitt första brev:

”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom.  Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.” ( 1 Joh 2:15-17)

Jesus talar om att: ”det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt.” (Matt 13: 22)

Demas är egentligen inte den svåra att förklara, även om det är svårt nog att förstå hur glädjen över Kristus, förlåtelsen, försoningen, tron på nåden, barnaskapet hos Gud och vissheten om evigt liv, kan utkonkurreras av något så fattigt och futtigt som kärlek till den här världen.

Så Demas får bli ett arbetsnamn, en beteckning för dem som lämnar Guds församling, som om ingenting har hänt, i hans eller hennes liv.

Jag talar inte om dem som på något sätt fanns med men som egentligen aldrig var med, för att deras hjärtan var någon annanstans. Och som sen lämnar. Ofta med buller och bång. Och ofta slår igen dörren efter sig, bildligt talar. Också sådana har man stött på några genom åren. Dessa som Johannes omtalar med orden:

”Från oss har de utgått, men de hörde aldrig till oss. Om de hade hört till oss skulle de ha blivit kvar hos oss. Men detta skedde för att det skulle bli uppenbart att inte alla hör till oss.” (1 Joh 2:19)

Det är inte dessa jag talar om här. Min Demas, är urtypen på en broder eller syster, som i grunden uttrycker en glädje över evangeliet, som inte vill avvika läromässigt, och som eftersträvar att leva ett kristligt liv. Min Demas är därför nästan obegriplig. Jag tror inte som kalvinisterna, att man får låta resultatet tolka produkten, det vill säga att om en person lämnar kristendomen, eller Krist församling, att man ska påstå att han eller hon egentligen aldrig hörde till, eller hörde ihop med Guds församling och rike. Så enkelt är det inte. Skriften ger ju flera exempel på Guds barn som förlorar tron, men också återfinner tron.

Också dessa har jag mött. De som kommer tillbaka. De som förklarar att de inte kan leva utan Guds församling och Guds evangelium. Att deras ”time-out” var en ökenvandring inte värd priset.

Min Demas är smärtsam, och jag har inte mött så få igenom mina 30 år, därför att du inte kan se eller höra någon förklaring, värd namnet. Förklaringar kan finnas, men de stämmer inte med verkligheten.

Jag påstår inte att vi är en perfekt kyrka och församling, som aldrig trampar folk på tårna, eller att våra präster alltid är föredömen, även om de borde vara det, eller att vi som ett Gudsfolk alltid tydligt uttrycker den kärlek som borde finnas i fårahjorden, att vi är så helgade att vi alltid lyckas med kyrkotukt och mission. Det påstår jag inte. Men inget av detta kan ens Demas påstå är giltiga eller legitima skäl, för att lämna den gemenskap Jesus själv gett sina nycklar till, den gemenskap där du faktiskt fått tröst och uppmuntran i din tro.
Demas har ju i alla fall i ett skede verkat förstått vad sanna tro och kyrkogemenskap handlar om.  Ja, utan vår förkunnelse kanske du aldrig skulle ha kommit till tro, eller bevarats i tron. Här fick du manna och vaktlar. Här fick du vandra i medgång och motgång, med de andra fåren och underherden. Hur kan det betyda så litet att du kan välja bort oss för ingenting, eller åtminstone för något som du själv måste erkänna inte håller måttet. Jag kan inte tror att din tro förändrats så mycket från en dag till en annan, att det som var skräp för dig ena dagen, är livsföda för dig idag, och att det som var guld för dig igår, är värdelöst idag.

Även om du kanske inte säger så, käre Demas, så uttrycker dina handlingar detta. Och det gör ont. Hemskt ont. Jag säger inte att du ska komma tillbaka och tacka för vad som varit, och önska oss lycka till, medan du vandrar vidare, din egen väg. Det är lika illa det. Det skulle betyda att vi inte är ditt kött och blod, din livsgemenskap, dina syskon, ditt hem, utan bara en fas i livet, ett steg i din utveckling, en hållplats.

Människor som läser den här bloggen som inte delar vår tro, kanske tappar hakan. ”Vem tror ni att ni är egentligen? Är ni inte en kyrka och församling, bland alla andra församlingar och kyrkor? Inte lämnar man väl Gud för att man lämnar en församling eller Kyrka? Var istället glad för att han eller hon ville gå vidare, och tacksam för det ni gav honom eller henne i bagaget på livets vandring! Finns det inte folk som lämnat andra församlingar och kommit till er, har de också gjort fel som inte stannade där, varifrån de kom?”

För den som inte delar vår tro har jag inte tid eller utrymme i det här blogginlägget att gå igenom hela ecklesiologin (läran om Kyrkan) för att förklara hur vi ser på Kyrkan och församlingen, och varför det inte alls är något oskyldigt att bli utesluten från eller lämna en församling där Guds rena Ord förkunnas och där sakramenten förvaltas rätt.
Vill man förstå läran om individen och kyrkan kan man lyssna på dessa två bibelstudier:

http://www.bekannelse.se/?sermons=gud-och-forsamlingen-del-1-bibelstudium#play-audio

http://www.bekannelse.se/?sermons=gud-och-forsamlingen-del-2-bibelstudium#play-audio

Här är också en inlaga i ämnet:

http://www.bekannelse.se/?sermons=gudstjanst-i-goteborg-med-jesus-inom-eller-utom-synhall-sexagesima

Jag kan väl bara i korthet förtydliga: 1) Vi tror inte att vi är de enda kristna som finns 2) Vi tror inte att man automatiskt förlorar barnaskapet hos Gud för att man lämnar vår Kyrka 3) Vi tror inte att det är omöjligt att komma till tro och bevara tron i en heretisk/villfarande Kyrka 4) Vi tror inte att man med absolut nödvändighet måste tillhöra en kyrka/församling för att bli frälst.

Vi tror att den frälsande tron är förtröstan på Kristus som Frälsare. Vi tror också att Guds barn lever i omvändelse. Vi tror att frälsande tro inte kan bevaras tillsammans med synd som man känner till, som man inte ångrar och som man inte vill omvända sig ifrån. Vi tror att alla Guds barn syndar dagligen på olika sätt, om inte i ord och handlingar, så i tanke och hjärta eller i brist på kärlek. All denna synd ångrar vi. Och just därför behöver vi evangeliet, budskapet om Guds nåd i Kristus. Men hur skulle en person kunna tro på förlåtelse för synd man inte ångrar och hur skulle tron kunna bestå i ett hjärta som försvarar synd?

Vi kan inte se din tro och ditt hjärta Demas, men vi kan se dina handlingar. Den handling vi tydligast kan se, är att du lämnat oss. Vad tror du det vittnar om? När du kom med oss vittnade ditt medlemskap om att du var noga med att man inte kan tillhöra vilken Kyrka och församling som helst, annars hade du troligen aldrig gått med. Sverige  har ju en uppsjö och ett smörgåsbord av församlingar som kan locka med allt ifrån ett rikt musikliv, vackra kyrkobyggnader och rikhaltig verksamhet. Nästan det enda vi kan erbjuda är vår förkunnelse och sakramentsförvaltningen. Så, när du nu väljer att lämna, vad vittnar din handling om annat än att det var just detta du valde bort?

Vi kan naturligtvis inte veta. Men vi är ju inte heller satta att döma över hjärtan. Det enda vi kan utgå från är din bekännelse i ord och handling. Om du skulle säga med din mun att du fortfarande bekänner samma tro som vi gör, käre Demas, så talar ju din handling emot din muns bekännelse.
I vårt bekännelsedokument ”Detta tror vi” kan man läsa:

Vi tror att Gud befaller troende att uttrycka enhet i tron med kristna vilkas trosbekännelse underordnar sig alla Skriftens läror (Joh 8:31; 1 Tess 5:21,22). Vi tror också att enskilda genom sitt medlemskap i en kyrkoorganisation tar ställning för den kyrkans lära och praxis. Att hävda att det finns enighet där man inte är överens om bekännelsen är att mena sig kunna se in i människors hjärtan. Bara Gud kan se in i människors hjärta” (VII)
http://www.bekannelse.se/lbk-4/detta-tror-vi/

Demas är som sagt ett arbetsnamn i detta blogginlägg och jag har inget svar på många av de frågor som en Demas skapar, varför detta inte är en predikan eller ett bibelstudium utan mer ett samtalsunderlag. Kanske någon annan förstår bättre?