lördag 2 december 2017

Tjäna varandra

"Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått." (1 Petr. 4:9-10)

Gästvänlig kallas den som gärna ger husrum. Då till exempel apostlarna vandrade tillsammans omkring på landet och predikade och Herren sände sina lärjungar hit och dit, då måste den ena ge husrum åt den andra. Det borde ännu också vara så, att man skulle vandra omkring från den ena platsen till den andra och predika, från stad till stad, från hus till hus, och man borde inte stanna länge på varje plats. Då skulle man kunna se, var det finns någon svag, som borde hjälpas, var det finns någon fallen, som borde upprättas och så vidare.


Detta skall ske utan knot - så fordrar Petrus - så att ingen skall anse det för mycket. Även detta är kärlekens verk, som också det som
sedan nämndes, att vi skall tjäna varandra. På vilket sätt? Med de Guds nådegåvor, som var och en har fått. Evangelium vill, att var och en skall vara den andres tjänare och på samma gång se till, att han förblir i den nådegåva, som han har fått, och som Gud har skänkt honom, i det stånd, till vilket han är kallad. Det är inte Guds vilja, att husbonden skall tjäna tjänaren, att tjänarinnan skall vara husmor och att fursten skall tjäna tiggaren, ty han vill inte göra överheten om intet. Men hans avsikt är, att den ene skall tjäna den andre i hjärtat på ett andligt sätt, om du också är en hög och stor herre, så skall du ändå använda din makt så att du därmed tjänar din nästa. 

 På detta sätt skall var och en anse sig själv för tjänare, sedan får nog husbonden förbli husbonde och ändå inte anse sig bättre än tjänaren. Således på det sättet, att han också gärna skulle vara tjänare, om Gud så skulle ha befallt, och på samma sätt i de andra stånden. "

(Martin Luther)

torsdag 30 november 2017

Om nycklamakten


Kyrkans makt eller nycklarnas ämbete


(Från Koehlers Summary of Christian Doctrine)
  1. Nycklarnas ämbete
Nycklarnas ämbete är en andlig makt som klart måste skiljas från svärdets världsliga makt, som givits till det civila regementet (Matt 22:21; Rom 13:1-7). Det är en andlig makt, som tillhör anden, människans själ (Heb 13:17); det skänker andlig välsignelse, syndernas förlåtelse, liv och frälsning; det använder andliga medel, Guds ord (Apg 6:4); det har ett andligt mål, själens eviga frälsning (1 Pet 1:9).
  1. Denna makt gav Kristus till sin Kyrka på jorden.
Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag er... Tag emot helig Ande: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem” (Joh 20:21-23); dessa ord riktades till lärjungarna på påsksöndagens kväll. ”Jag vill ge er himmelrikets nycklar” (Matt 16:19); fastän dessa ord i sanning var adresserade till Petrus bevisar de inte att nycklarnas makt var given till honom ensam. En jämförelse av denna text med Matt 18:18 visar tydligt, att makten att binda och lösa är given till kyrkan eller lokalförsamlingen. Inte heller gavs denna makt uteslutande till apostlarna, och blev inte av dem genom ordination överförd till deras efterföljare, det vigda prästerskapet (apostolisk succession). Kristus säger: ”Säg det till kyrkan”, och kyrkan skall avlösa den ångrande, eller kvarhålla den obotfärdige i hans synder (Matt 18:17-18). I fallet med incest i den korintiska församlingen var det församlingen som handlade ärendet (1 Kor 5:2; 2 Kor 2:6-10). Fastän villolärare inom församlingen i det yttre tar del i denna makt, har de ändå ingen rätt till denna makt, därför att den rätteligen tillhör endast dem som har mottagit den Helige Ande (Joh 20:22-23) och som genom tron är det konungsliga prästerskapet (1 Pet 2:9). ”Han tilldelar nycklarna principiellt och omedelbart till kyrkan, lika väl som kyrkan av detta skäl har principiell rätt till detta kall” (Om påvens makt och överhöghet, SKB sid 345). ”Här tillkommer Kristi påstående och slår fast att nycklarna har givits till kyrkan och inte endast till enskilda personer” (Om påvens makt och överhöghet, SKB sid 352). ”Denna sanna kyrka av troende och helgon är det till vilken Kristus har gett nycklarna till himmelens konungarike och som därför är den ende verklige ägaren och bäraren av andlig, gudomlig och himmelsk välsignelse, rättighet, makt och tjänster etc., som Kristus har anskaffat och som skall finnas i hans kyrka” (Walther: Kirche und Amt, I, tes 4)

  1. Nycklarnas ämbete är Ordets makt.

Kristus gav Guds ord till sin kyrka (Joh 17:8,14); genom Ordet skall människan bli helgad och föras till tro (Joh 17:20). Därför talar Petrus om ”ordets ämbete” (Apg 6:4). - Kyrkan har därför inte rätt att utöva världslig makt (Joh 18:36), inte heller får hon använda sig av statsmakten för att tvinga
människor att ta mot evangeliets undervisning och för att påtvinga kristlig livsföring (2 Kor 10:4), inte heller för att fängsla och bränna kättare. Statens polisiära makt är varken en integrerad del av eller ett bihang till kyrkans andliga makt. Tvärtemot vad Rom gör anspråk på, att påven har både den världsliga maktens svärd och andens svärd, fasthåller vi att staten har svärdets makt och Kyrkan har Ordets makt. Inte genom tvång och vite, utan genom undervisning och övertygelse vinner kyrkan människor för Kristus och förmår dem att leva under honom i hans rike (jfr Aug. bek. SKB sid 82-89).

  1. Utsträckning och begränsning av denna makt.
Eftersom Kyrkans makt utövas genom Ordet, är dess omfång definitivt fixerad av detta Ord. Den når så långt som Guds ord når och inte ett dugg längre. Kyrkan skall undervisa människorna att hålla allt vad Kristus befallt, och endast vad han har befallt (Matt 28:20). Vadhelst Bibeln lär, befaller och lovar, måste Kyrkan lära, befalla och lova. Därutöver har Kyrkan ingen makt och auktoritet. ((Jfr Apol. SKB sid 304-305).
  1. Ordets huvudsanning och Kyrkans uppdrag.
Evangeliets huvudsanning är att Gud för Kristi skull förlåtit alla människor deras synder. Denna sanning skall Kyrkan proklamera för hela världen (Mark 16:15; Luk 24:47), och försäkra full förlåtelse för ångerfulla syndare, men inte för obotfärdiga syndare så länge de inte vill omvända sig (Joh 20:23). Paulus skriver: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras överträdelser, och han har betrott oss med försoningens ord. På Kristi vägnar är vi alltså sändebud. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber på Kristi vägnar: Låt er försonas med Gud!” (2 Kor 5:19-20). Därför att Kyrkan har mottagit evangeliet från Gud, försoningens ord, är hon därmed utrustad med gudomlig fullmakt att proklamera till alla människor detta välsignade faktum att eftersom Kristus har försonat alla synder, så har Gud också förlåtit alla människors alla synder. Det är därför ändamålet med detta ämbete och med Kyrkans uppdrag att kungöra för världen syndernas förlåtelse förvärvad av Kristus, och att övertala människor att ta emot det; ”låt er försonas med Gud” är inbjudningsbudskapet. Kyrkan skall säga till dem som inte vill omvända sig och tro på Kristus att de skall dö i sina synder (Joh 8:24).

Kyrkan skall utföra detta uppdrag genom predikan och undervisning av evangelium (Mark 16:15), genom administrering av sakramenten (Matt 28:18-20; 1 Kor 11:25), genom att förlåta och kvarhålla synder (Joh 20:22-23; Matt 18:17-18). (Jfr Aug. bek. SKB sid 82-83). Eftersom Gud själv erbjuder nåd och förlåtelse till människor i och genom nådens medel, och eftersom Kyrkan skall administrera dessa nådemedel, kan den inte göra det utan att samtidigt överföra dessa utlovade välsignelser till människor. Det är omöjligt att predika evangelium utan att predika syndernas förlåtelse eller administrera sakramenten utan att erbjuda syndernas förlåtelse.

Nycklarnas ämbete är därför den auktoritet och det uppdrag som Kristus gav till sina troende på jorden, att de skulle administrera nådemedlen, genom vilka den Helige Ande vill skänka välsignelsen av Kristi återlösning. Kristus förvärvade syndernas förlåtelse och frälsning för alla människor; genom nådemedeln överför den Helige Ande dessa välsignelser till människor; Kyrkan, eller de troende, skall administrera dessa nådemedel.

Kapitel 41 Makten att förlåta och kvarhålla syndern

1.
Invändningar mot och missbruk av Kyrkans makt beror delvis på missförstånd av maktens natur och delvis på förnekandet av den universella rättfärdiggörelsen så som den läres i 2 Kor 5:19.
2.
Lösenyckeln är makten att förlåta synder, att avlösa syndaren, att förklara honom fri från skuld och straff. Detta är ingen makt vid sidan om eller över den ordinarie evange-lieförkunnelsen; absolution är bara en speciell form av evangeliepredikan. ”Vidare förvaltar och meddelar nyckelmakten evangeliet genom avlösningen, där evangeliets egen röst ljuder” (SKB sid 194). Meningen är inte att synderna då och först då blir förlåtna av Gud i himmelen, när absolutionen är uttalad, ty Luther säger korrekt: ”Synderna är redan förlåtna, innan vi bekänner dem.” Det finns inte en själ i hela världen vilken Gud inte redan har avlöst från alla hans synder på grund av återlösningen i Kristus (2 Kor 5:19). Absolutionen endast tillämpar budskapet om nåd och förlåtelse på individen på ett mer yttre och direkt sätt. Kristus säger: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna” (Joh 20:23). Och då han talar om en kristen lokalförsamling säger han: ”Allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (Matt 18:18). Om dessa ord betyder något alls, betyder de säkerligen att den kristna församlingen och prästen, som handlar i församlingens namn, har makt och myndighet att förlåta synder, och att de skall göra det inte endast genom att säga syndaren: ”Gud har förlåtit dina synder,” utan också genom att använda en mer direkt och personlig formulering: ”I Guds namn förlåter ”jag” eller ”vi” dig alla dina synder.”

Då hon gör så, handlar inte Kyrkan i sitt eget namn utan i Guds namn, såsom Guds talesman. Varken kyrkan eller prästen i församlingen ger den aktuella förlåtelsen; endast Gud kan göra det (Mark 2:7); kyrkan och prästen endast överför till individen Guds förlåtelse; deras funktion i detta fall är helt och hållet förmedlande. Illustration: Som en väktare på en fångvårdsanstalt endast överför guvernörens fribrev till brottslingen, så offentliggör endast prästen och tillämpar Guds förlåtelse på den ångrande syndaren. Om Gud inte först avlöst alla människor för Kristi skull och tillsagt oss det i evangelium (2 Kor 5:19), kunde ingen människa på jorden avlösa en syndare. Därför förlåter inte Gud synder i himmelen på grund av absolutionen som avkunnas av människor på jorden; utan Kyrkan på jorden avlöser och förlåter, därför att Gud för länge sedan i himmelen för Kristi skull avlöste alla människor från deras synder. Kyrkans avlösning är baserad på Guds avlösning. Av denna anledning är det giltigt och säkert också i himmelen, som om Kristus vår käre Herre själv handlagt saken med oss. Absolution är därför inte ett tomt ord; utan verklig förlåtelse, Guds förlåtelse blir offentliggjord, tilldelad och försäkrad åt oss.

Som evangeliets löfte är absolution obetingad och alltid sann; den helt enkelt konstaterar ett faktum och tillämpar detta faktum på individen, men om någon skall bli personligt välsignad därav, beror på hans tro (Heb 4:2). För att ta emot välsignelsen av absolutionen måste man tro den. ”Därför måste rösten av den som avlöser bli trodd som om rösten kom från himmelen” (Apol. SKB sid 194).
  1. Bindenyckeln är makten att kvarhålla synder.

Kristus säger: ”Om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem” (Joh 20:23). ”Allt vad ni binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (Matt 18:18). Att kvarhålla synderna eller binda någon i synd, därmed menas inte att dessa synder inte var försonade och därför ännu inte är förlåtna inför Gud. Ty Bibeln lär, att Gud inte tillräknar världen dess överträdelser (2 Kor 5:19), och att han rättfärdiggör de ogudaktiga (Rom 4:5). Inför domstolen och i Guds hjärta är också den obotfärdiges synder verkligen och i sanning förlåtna; det finns förlåtelse för alla människor. Men denna förlåtelse, fritt erbjuden i evangelium och i avlösningen, är avsedd att tas emot genom tron (Rom 1:17) och kan inte bli mottagen på något annat sätt än genom tron (Rom 3:28). Men den obotfärdige, som saknar denna tro, gör nåden och Guds löfte, så långt det angår honom själv, ineffektiva (Heb 4:2), och på så sätt utesluter han sig själv från den allmänna amnesti som är proklamerad av Gud. Han är lik en man framför vilken bordet står dukat, men som inte vill äta. För en sådan skall kyrkan deklarera att det i sanning finns förlåtelse för synderna hos Gud också för honom, men han kan inte och skall inte ha denna förlåtelse så länge han inte omvänder sig. Att binda någon i synderna betyder därför helt enkelt att uttala ett faktum, vilket faktum skulle gälla även om detta uttalande inte var gjort, nämligen att den obotfärdige kan inte och skall inte få förlåtelse så länge han inte omvänder sig. Och ifall en sådan person tror att han ännu skulle kunna ha förlåtelse trots sin obotfärdighet, har Kyrkan auktoritet och makt att göra en sådan deklaration formell och officiell
4.
Kyrkan skall inte använda denna makt utan åtskillnad eller godtyckligt utan måste strikt följa Kristi instruktion, förlåta de ångerfulla och binda de obotfärdiga så länge de inte omvänder sig. Objektiv syndaförlåtelse är färdig för alla människor, men omvändelse eller sorg över synden är en nödvändig förutsättning för dess mottagande. Av detta skäl bör förlåtelse erbjudas och försäkras endast dem som omvänder sig. ”Gör nu bättring och omvänd er, så blir era synder utplånade” (Apg 3:19). ”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, inte förakta” (Ps 51:19). Paulus sade till hedningarna att de skulle göra bättring och omvända sig till Gud (Apg 26:20). Under det att fångvaktaren får tilltalet: ”Tro på Herren Jesus Kristus och du skall bli frälst” (Apg 16:31), säger Jesus till judarna: ”Om ni inte tror att Jag Är, kommer ni att dö i era synder” (Joh 8:24). När David omvände sig, avlöste Nathan honom (2 Sam 12:13). Av dessa texter framgår det klart att synderna skall förlåtas dem som omvänder sig men bli kvarhållna för dem som förblir obotfärdiga.

Närhelst Kyrkan på detta sätt handlar med syndare, är dess handlande också giltigt i him-melen (Matt 18:18). Men närhelst Kyrkan handlar fel i sin dom, förlåter en obotfärdig hans synder och vägrar förlåtelse åt en botfärdig syndare, då är inte en sådan handling giltig. Den botfärdige syndaren skall få förlåtelse trots vad Kyrkan har sagt, och den obotfärdige syndaren får inte förlåtelse, även om Kyrkan tre gånger har avlöst honom.

Kapitel 42. Kyrkotukt



  1. Kyrkans makt förpliktar till kyrkotukt.

Ingen församling skall i sin mitt tolerera att falsk lära förkunnas (Matt 7:15; 1 Joh 4:1; Tit 1:9-14; 3:10), eller ett permanent manifesterat ogudaktigt liv från dess medlemmars sida (Matt 18:15-17; 1 Kor 5; Gal 6:1; Jak 5:19-20). Som medlemmar av Kristi kropp måste vi intressera oss för det andliga välbefinnandet hos varandra; var och en är sin broders vårdare. Av kärlek till den vilsegångne brodern skall församlingen söka att återföra honom (Gal 6:1); av kärlek till dem som kan ha blivit vilseförda av hans dåliga exempel måste de tillrättavisa honom (1 Tim 5:20). - Under det att det inte alltid är möjligt att i en församling slutföra ett fall av kyrkotukt, är ändå plikten att så göra uppenbart innesluten i nycklarnas ämbete (Matt 18:15-18; 1 Kor 5:13).

”Exkommunicering rekommenderas också mot de öppet ogudliga och föraktare av sakra-menten” (Apol. SKB sid 187). ”Den sanna kristna exkommuniceringen består i att uppenbara och motsträviga syndare vägras tillträde till sakramentet och andra kyrkliga sammankomster tills de ändrar sitt liv och undviker synd” (Schmalk. art. SKB sid 334).



  1. Tillvägagångssättet vid ett kyrkotuktsärende är föreskrivet i Skriften.

Ingen församling eller pastor bör handla obetänksamt i detta fall utan om möjligt iaktta särskilda steg av förmaning i enlighet med Matt 18:15-18.

(a) Om en broder har syndat mot dig (Matt 18:15), eller på annat sätt har blivit avslöjad med en överträdelse (Gal 6:1), tala inte om det för andra; vänta inte tills han kommer till dig; utan gå du till honom, förmana honom privat, tala vänligt med honom i en ödmjuk anda med avsikt att vinna honom tillbaka till Kristus. Detta skall upprepas tills han omvänder sig. Förlåt och glöm och saken är slutförd.

(b) Om du inte lyckas, ”tag då med dig ännu en eller två”, i första hand hans vänner eller någon han har förtroende för och gör på samma sätt. Om han omvänder sig, förlåt och glöm, och saken är slutförd, och ingen borde tala om det för andra.

(c) Om dessa inte lyckas att vinna honom tillbaka, ”låt församlingen veta det”. Vid denna punkt bör församlingens pastor bli informerad, som då får göra ytterligare ett försök att vinna den vilseförde brodern. Om han misslyckas skall han presentera fallet för församlingen. Bröderna skall då tala allvarligt med honom, men vänligt; meningen är inte att döma och fördöma honom som vid en domstolsrättegång utan att vinna brodern från hans villfarelses väg; inte för att förödmjuka honom utan för att resa honom upp från hans fall. Detta skall också upprepas tills vi har vunnit brodern, eller tills det är uppenbart för alla att han är obotfärdig.

Om fallet väckt allmän förargelse och gått till allmänhetens kännedom, skall fallet tas upp av församlingen på en gång (1 Tim 5:20). Det är emellertid förståndigt att någon även i detta fall först talar med honom privat. Om han omvänder sig, måste hans bekännelse göras offentlig, så att alla som vet om hans synd också får kunskap om hans omvändelse. Den som är för stolt för att bekänna sitt fel är troligtvis inte ångerfull (Ords 28:13; Matt 5:23-24). ”Hör han inte ens församlingen” genom envis vägran att omvända sig från det onda han har gjort, får församlingen betrakta honom ”som en hedning eller publikan”, och måste avlägsna från sig den gudlöse personen. Sådant handlande från församlingens sida måste vara enhälligt. Detta är en sak som angår alla medlemmar och måste därför göras med allas godkännande. Om det finns några som inte är övertygade om personens obotfärdighet, eller som tror att han ännu kan vinnas åter, då måste de ta hand om den förvillade brodern tills de antingen vunnit honom tillbaka eller själva blivit övertygade om hans obotfärdighet. - Sådan exkommu-nicering företas endast med en person som är helt obotfärdig, inte med hela hans familj. Vi exkommunicerar inte en grupp av människor utan endast individer. - Under det att exkom-municering berövar en person församlingens rätt och privilegier, finns det inget förbud för honom att gå till den allmänna gudstjänsten.

Exkommunicering, giltigt och rätt handlagd i en församling, måste bli erkänd i varje annan församling. Bevisad obotfärdighet, som utesluter en person från en församling, skall tveklöst också utesluta honom från varje annan kristen församling i världen.

Det händer ibland att en person vägrar att ha något med sina bröder att göra, och genom ord och handling (genom att ansluta sig till en kyrka med annan bekännelse) tillkännager sitt utträde ur församlingen; då kan inte denna församling exkommunicera honom, eftersom han inte längre är medlem. Fastän det är mycket ogudaktigt att handla på så sätt, har vi inte rätt att förklara en sådan person som uppenbart obotfärdig, eftersom vi inte har haft tillfälle att fastslå detta faktum. I ett sådant fall kan vi endast säga att han på ett mycket ogudaktigt sätt avbröt sin förbindelse med församlingen; vi dömer och fördömer hans handlande, men vi dömer och fördömer inte hans hjärta
  1. Meningen med exkommunicering.
Att exkommunicera är att utesluta från församlingens gemenskap. Genom tro erhåller en person medlemskap i den osynliga Kyrkan, i de heligas gemenskap. Obotfärdighet dödar tron helt och hållet. Följaktligen utesluter en person genom obotfärdighet automatiskt sig själv från den osynliga Kyrkan, även om han fortsätter att vara medlem i den synliga kyrkan, därför att hans obotfärdighet inte är uppenbar. (Jfr kapitel 38, 1). Därför var mannen i Korint (1 Kor 5) på grund av sin obotfärdighet inte längre medlem i den osynliga Kyrkan, trots att församlingen ännu hade honom inskriven som en av sina medlemmar. När obotfärdigheten hos en person emellertid blir uppenbar, är det församlingens plikt att efter tillbörlig förmaning betrakta en sådan ”som en hedning eller publikan” (Matt 18:17), ”den som är ond skall ni skaffa bort ifrån er” (1 Kor 5:13). Församlingen utesluter honom från den synliga kyrkan och bevisar därmed för honom, att han genom sin obotfärdighet uteslutit sig själv från den osynliga Kyrkan. Genom sin obotfärdighet har han i själva verket förverkat syndernas förlåtelse, och kyrkan har auktoritet att förklara detta offentligt. Denna deklaration från församlingens sida är så giltig och säker som om Kristus själv hade gjort det. En person blir därför aldrig exkommunicerad på grund av en särskild synd han begått, därför att han är en drinkare, en tjuv, en ordensmedlem etc., utan uteslutande därför att han är obotfärdig. En botfärdig brottsling kvarstår som medlem i församlingen, men en obotfärdig Kaifas måste uteslutas. Hjärtats obotfärdighet utesluter från den osynliga Kyrkan, uppenbar obotfärdighet utesluter från den synliga kyrkan.

Att neka någon eller utesluta någon från kyrkogemenskap är inte detsamma som exkom-municering. Under det att vi inte kan tolerera undervisning och spridning av falsk lära, är det möjligt att en person kan fara vill i sitt hjärtas uppriktiga uppsåt, utan att ha förlorat tron på Kristus (2 Tess 3:14-15; 1 Kor 3:11-15). Vi skall inte ha gemenskap med falska lärare (Rom 16:17), men vi betraktar dem inte som ”hedningar och publikaner”.
4.
Ändamålet med exkommunicering är inte att förstöra själen utan i stället att rädda den (1 Kor 5:1-5). Därför bör kyrkan på ett övertygande sätt påvisa för en person varthän hans obotfärdighet leder honom; så länge han förblir obotfärdig, kan han inte ha syndernas förlåtelse och skall inte ärva Guds rike. Det gör detsamma varthän en sådan person går, även om han på en annan ort skulle bli medlem i en församling, bär han sin obotfärdighet med sig, vilket utesluter honom från Guds rike. Att byta plats och kyrka hjälper honom inte; han behöver en förändring av hjärtat.

När exkommuniceringen har fått önskad effekt och personen uppriktigt omvänt sig, blir han genom sådan omvändelse och tro åter medlem av de heligas samfund, av den osynliga Kyrkan. Då vill han också bekänna sin synd inför församlingen, som är beklädd med fullmakt från Gud att förklara för honom att hans synd är förlåten och vill med glädje åter ta emot honom som en broder i Kristus (2 Kor 2:6-10). ”På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig” (Luk 15:10). - Om det är omöjligt för någon som blivit exkommunicerad att bekänna inför församlingen, som i fall vederbörande är död, har han ändå förlåtelse för sina synder och blir frälst, om han verkligen omvänder sig och tror på Jesus Kristus, sin Frälsare (Joh 3:1



lördag 3 juni 2017

Hur ska vi förstå och förklara Demas?

Ty av kärlek till den här världen har Demas övergett mig och rest till Tessalonika.” (2 Tim 4: 10)

Vi vet inte så mycket om Demas. Vad vi vet är att han var en Paulus mest älskade vänner och medarbetare. Han var ett stöd till Paulus i hans fångenskap och reser med honom och nämns sammanlagt tre gånger i hans brev (2 Tim. 4: 10, Kol 4: 14, Filem. 1: 24), men i sitt brev till Timoteus berättar aposteln helt kort att Demas övergett honom, lämnat honom. Det är inte en neutral handling som beskrivs. Han har lämnat ”av kärlek till världen”.

Vanligtvis brukar jag i bloggen besvara olika frågor utifrån Bibeln och förkunna lag och evangelium. Jag vill lägga fram det här blogginlägget mer som ett samtalsunderlag. Hur ska vi förstå och förklara människor som Demas: människor som vi älskar och delar den innerligaste brödragemenskapen med, som delar vårt arbete, som delar vår tro och som vi tror är stabila klippor, men som plötsligt bara lämnar, överger gemenskapen, bryter alla band. Somliga går till någon annan gemenskap, somliga försvinner ut i intet.

Demas är för mig i den här bloggen mer ett arbetsnamn. Jag vill tala om dem som varit så nära att vi kunde anförtro dem det mesta och för vilka vi plötsligt inte är värd vatten. Den historiske Demas är egentligen inte den svåra att förklara. Här finns ju ett partiellt svar: Demas har lämnat, av kärlek till den här världen.

Att dras till världen kan handla om att man initialt tror att man kan samsa Gud med mammon i hjärtat, att kan tjäna och älska Gud på deltid. Sen tar det yttre, det världsliga, makt, ära, rikedom, anseende, njutningar, ytlighet, flärdfullhet och världsliga vänner över och övervinner. Det är vad aposteln Johannes varnar för i sitt första brev:

”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom.  Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.” ( 1 Joh 2:15-17)

Jesus talar om att: ”det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt.” (Matt 13: 22)

Demas är egentligen inte den svåra att förklara, även om det är svårt nog att förstå hur glädjen över Kristus, förlåtelsen, försoningen, tron på nåden, barnaskapet hos Gud och vissheten om evigt liv, kan utkonkurreras av något så fattigt och futtigt som kärlek till den här världen.

Så Demas får bli ett arbetsnamn, en beteckning för dem som lämnar Guds församling, som om ingenting har hänt, i hans eller hennes liv.

Jag talar inte om dem som på något sätt fanns med men som egentligen aldrig var med, för att deras hjärtan var någon annanstans. Och som sen lämnar. Ofta med buller och bång. Och ofta slår igen dörren efter sig, bildligt talar. Också sådana har man stött på några genom åren. Dessa som Johannes omtalar med orden:

”Från oss har de utgått, men de hörde aldrig till oss. Om de hade hört till oss skulle de ha blivit kvar hos oss. Men detta skedde för att det skulle bli uppenbart att inte alla hör till oss.” (1 Joh 2:19)

Det är inte dessa jag talar om här. Min Demas, är urtypen på en broder eller syster, som i grunden uttrycker en glädje över evangeliet, som inte vill avvika läromässigt, och som eftersträvar att leva ett kristligt liv. Min Demas är därför nästan obegriplig. Jag tror inte som kalvinisterna, att man får låta resultatet tolka produkten, det vill säga att om en person lämnar kristendomen, eller Krist församling, att man ska påstå att han eller hon egentligen aldrig hörde till, eller hörde ihop med Guds församling och rike. Så enkelt är det inte. Skriften ger ju flera exempel på Guds barn som förlorar tron, men också återfinner tron.

Också dessa har jag mött. De som kommer tillbaka. De som förklarar att de inte kan leva utan Guds församling och Guds evangelium. Att deras ”time-out” var en ökenvandring inte värd priset.

Min Demas är smärtsam, och jag har inte mött så få igenom mina 30 år, därför att du inte kan se eller höra någon förklaring, värd namnet. Förklaringar kan finnas, men de stämmer inte med verkligheten.

Jag påstår inte att vi är en perfekt kyrka och församling, som aldrig trampar folk på tårna, eller att våra präster alltid är föredömen, även om de borde vara det, eller att vi som ett Gudsfolk alltid tydligt uttrycker den kärlek som borde finnas i fårahjorden, att vi är så helgade att vi alltid lyckas med kyrkotukt och mission. Det påstår jag inte. Men inget av detta kan ens Demas påstå är giltiga eller legitima skäl, för att lämna den gemenskap Jesus själv gett sina nycklar till, den gemenskap där du faktiskt fått tröst och uppmuntran i din tro.
Demas har ju i alla fall i ett skede verkat förstått vad sanna tro och kyrkogemenskap handlar om.  Ja, utan vår förkunnelse kanske du aldrig skulle ha kommit till tro, eller bevarats i tron. Här fick du manna och vaktlar. Här fick du vandra i medgång och motgång, med de andra fåren och underherden. Hur kan det betyda så litet att du kan välja bort oss för ingenting, eller åtminstone för något som du själv måste erkänna inte håller måttet. Jag kan inte tror att din tro förändrats så mycket från en dag till en annan, att det som var skräp för dig ena dagen, är livsföda för dig idag, och att det som var guld för dig igår, är värdelöst idag.

Även om du kanske inte säger så, käre Demas, så uttrycker dina handlingar detta. Och det gör ont. Hemskt ont. Jag säger inte att du ska komma tillbaka och tacka för vad som varit, och önska oss lycka till, medan du vandrar vidare, din egen väg. Det är lika illa det. Det skulle betyda att vi inte är ditt kött och blod, din livsgemenskap, dina syskon, ditt hem, utan bara en fas i livet, ett steg i din utveckling, en hållplats.

Människor som läser den här bloggen som inte delar vår tro, kanske tappar hakan. ”Vem tror ni att ni är egentligen? Är ni inte en kyrka och församling, bland alla andra församlingar och kyrkor? Inte lämnar man väl Gud för att man lämnar en församling eller Kyrka? Var istället glad för att han eller hon ville gå vidare, och tacksam för det ni gav honom eller henne i bagaget på livets vandring! Finns det inte folk som lämnat andra församlingar och kommit till er, har de också gjort fel som inte stannade där, varifrån de kom?”

För den som inte delar vår tro har jag inte tid eller utrymme i det här blogginlägget att gå igenom hela ecklesiologin (läran om Kyrkan) för att förklara hur vi ser på Kyrkan och församlingen, och varför det inte alls är något oskyldigt att bli utesluten från eller lämna en församling där Guds rena Ord förkunnas och där sakramenten förvaltas rätt.
Vill man förstå läran om individen och kyrkan kan man lyssna på dessa två bibelstudier:

http://www.bekannelse.se/?sermons=gud-och-forsamlingen-del-1-bibelstudium#play-audio

http://www.bekannelse.se/?sermons=gud-och-forsamlingen-del-2-bibelstudium#play-audio

Här är också en inlaga i ämnet:

http://www.bekannelse.se/?sermons=gudstjanst-i-goteborg-med-jesus-inom-eller-utom-synhall-sexagesima

Jag kan väl bara i korthet förtydliga: 1) Vi tror inte att vi är de enda kristna som finns 2) Vi tror inte att man automatiskt förlorar barnaskapet hos Gud för att man lämnar vår Kyrka 3) Vi tror inte att det är omöjligt att komma till tro och bevara tron i en heretisk/villfarande Kyrka 4) Vi tror inte att man med absolut nödvändighet måste tillhöra en kyrka/församling för att bli frälst.

Vi tror att den frälsande tron är förtröstan på Kristus som Frälsare. Vi tror också att Guds barn lever i omvändelse. Vi tror att frälsande tro inte kan bevaras tillsammans med synd som man känner till, som man inte ångrar och som man inte vill omvända sig ifrån. Vi tror att alla Guds barn syndar dagligen på olika sätt, om inte i ord och handlingar, så i tanke och hjärta eller i brist på kärlek. All denna synd ångrar vi. Och just därför behöver vi evangeliet, budskapet om Guds nåd i Kristus. Men hur skulle en person kunna tro på förlåtelse för synd man inte ångrar och hur skulle tron kunna bestå i ett hjärta som försvarar synd?

Vi kan inte se din tro och ditt hjärta Demas, men vi kan se dina handlingar. Den handling vi tydligast kan se, är att du lämnat oss. Vad tror du det vittnar om? När du kom med oss vittnade ditt medlemskap om att du var noga med att man inte kan tillhöra vilken Kyrka och församling som helst, annars hade du troligen aldrig gått med. Sverige  har ju en uppsjö och ett smörgåsbord av församlingar som kan locka med allt ifrån ett rikt musikliv, vackra kyrkobyggnader och rikhaltig verksamhet. Nästan det enda vi kan erbjuda är vår förkunnelse och sakramentsförvaltningen. Så, när du nu väljer att lämna, vad vittnar din handling om annat än att det var just detta du valde bort?

Vi kan naturligtvis inte veta. Men vi är ju inte heller satta att döma över hjärtan. Det enda vi kan utgå från är din bekännelse i ord och handling. Om du skulle säga med din mun att du fortfarande bekänner samma tro som vi gör, käre Demas, så talar ju din handling emot din muns bekännelse.
I vårt bekännelsedokument ”Detta tror vi” kan man läsa:

Vi tror att Gud befaller troende att uttrycka enhet i tron med kristna vilkas trosbekännelse underordnar sig alla Skriftens läror (Joh 8:31; 1 Tess 5:21,22). Vi tror också att enskilda genom sitt medlemskap i en kyrkoorganisation tar ställning för den kyrkans lära och praxis. Att hävda att det finns enighet där man inte är överens om bekännelsen är att mena sig kunna se in i människors hjärtan. Bara Gud kan se in i människors hjärta” (VII)
http://www.bekannelse.se/lbk-4/detta-tror-vi/

Demas är som sagt ett arbetsnamn i detta blogginlägg och jag har inget svar på många av de frågor som en Demas skapar, varför detta inte är en predikan eller ett bibelstudium utan mer ett samtalsunderlag. Kanske någon annan förstår bättre?

tisdag 7 februari 2017

Varför jag som kristen inte kan gratulera en vän som blivit vigd till präst inom Svenska kyrkan

Jag har flera vänner som låtit sig vigas till präster inom svenska kyrkan. De har uttryckt en stor glädje i samband med sin vigning och vänner och anhöriga är snabba med att uppvakta och gratulera. Men jag väljer att avstå. Inte för att jag känner aversion mot min vän, tvärtom, för att jag älskar personen. 

Jag förstår att rubriken kan provocera. Nej, jag menar inte att det inte finns några kristna inom Svenska kyrkan, eller att människor från mitt eget samfund är de enda kristna som finns, förstås. Det som gör en människa kristen är tron på Kristi ställföreträdande gottgörelse.

Men hur menar jag då, ”jag som kristen”, menar jag att alla andra hundratals kanske, som redan gratulerat, inte är kristna? Nej, de kan mycket väl vara kristna. Också en kristen felar, också en kristen kan göra saker som strider mot den kristna tron, inte för att han eller hon vill handla mot Guds vilja, men på grund av svaghet eller frestelse. Men per definition är en kristen den som tror på Kristus. Och den som tror på Kristus, vill också hålla fast vid allt hans Ord, vid allt Guds uppenbarat i den heliga Skrift. Jesus själv säger:

Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord...Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh 14: 23-24)

Även om en kristen felar, så vill hon därför alltid hålla sig till Kristus och hans Ord. I den stund man säger: ”Jag vet vad Gud säger i sitt Ord, men det vill jag inte göra. Jag bryr mig inte om vad Gud säger”, har man avsagt sig sin kristendom. Paulus bekände att han var syndig alltigenom, men han sade aldrig att olydnad var något som fanns i hans pånyttfödda vilja (Rom 7: 14-25). En kristen lever i omvändelse, det betyder att hon ångrar sina synder, tar emot förlåtelsen i Kristus, och ändrar sitt liv, dagligen.
Man felar inte för att man är en kristen, utan trots att man är en kristen. Innerst inne vill en kristen följa sin Herre och Frälsare.

Om en kristen ändå skriver under på det som strider mot Guds Ord, så kan det bara bottna i att han eller hon inte känner till någon viss del av Guds Ord (alltså en svaghet i kunskap eller läran). Att handla mot det av Guds Ord upplysta samvetet äventyrar den frälsande tron som Hebreerbrevets författare skriver:

Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom. Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.” (Hebr 6: 4-8)

Nu kanske någon undrar: ”Vad har då synd med att vilja vara med i Svenska kyrkan och tjäna henne som präst? Är inte det något positivt med att vilja förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten?”

Svaret är:

1. Att tillhöra Svenska kyrkan är att bekänna sig till en kyrka som öppet lär falskt om kristen tro.


Svenska kyrkan är en av världens mest avkristnade kyrkor både sett till hennes medlemmars tro och till hennes offentliga bekännelse.

a) En betydande del av detta samfunds medlemmar är ateister och agnostiker. Det betyder att kristna inom detta samfund delar gemenskap med människor som öppet förkastar Kristus som Frälsare. Som medlem delar man nattvard med människor som inte tror alls, trots att församlingen skulle vara gemenskapen av dem som tror. Vid dop av barn, som blivit till en sorts namngivningsceremoni, fodrar prästerna i denna kyrka att faddrar och föräldrar som ateister och agnostiker hycklar en kristen tro man inte delar. De får nämligen dopfrågan efter läsandet av den apostoliska trosbennälsen:

Vill ni/du att ert/det barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap

Faktum är många av dem som avlägger denna bekännelse ljuger. Många av dem som döper sina barn visar vid närmare förfrågan att de inte tror på apostolicum1. Det faktum att endast 9% går till kyrkan minst en gång i månaden visade att man inte menade något med sina doplöften2.

b) Svenska kyrkans offentliga bekännelse uppges vara ”grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.”3

Att man egentligen inte menar något seriöst med bekännelsen till Konkordieboken visar sig i att man jämställer den med ”andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. Hit räknas t.ex. Biskopsmötets brev i viktiga teologiska frågor, Den svenska psalmboken och En liten bönbok.

 Biskopsmötets brev sysslar ju inte uteslutande med Gud ord, utan är ett sorts organ för politisk vänster. 1989 skriver biskopsmötet till exempel brev om kärnvapen och civil olydnad. 1995 menar man att inställningen till homosexualitet är en öppen fråga och att man får tolka Bibeln som man vill: ”Det förhållandet att bibeln entydigt tycks fördöma homosexuella relationer, sätter hela frågan om Bibelns roll för kyrkans nutida etiska ställningstaganden på sin spets. I Svenska kyrkan finns olika sätt att tolka och förhålla sig till bibeltexterna.” 2005 fatta Svenska kyrkan formellt beslut om "kyrklig akt för välsignelse över registrerat partnerskap". Homosexuell orientering eller ett liv i registrerat partnerskap hindrar inte vigning till kyrklig tjänst, slår kyrkomötet också fast 2005. När staten godkänner vigsel av homosexuella följer Svenska kyrkan, som bara några år tidigare ansett att homosexuellt partnerskap var okay men att äktenskap var förbehållet heterosexuella, snällt efter 2009 och beslutar nu att man även ska viga par av samma kön och inrätta en vigselordning för både homo- och heterosexuella par. Det visar ungefär hur normerande Bibeln och den gamla bekännelsen är. 2014 skriver biskopsmötet ett brev om klimatet. Något biskopsbrev om nåden allena och tron allena finns.

Naturligtvis finns enskilda personer och grupperingar inom folkkyrkan som hyser en god bekännelse. Men vad lär folkkyrkan officiellt?

Vill bara kort citera ur en artikel med namnet: ”Det finns två skäl att lämna Svenska kyrkan, det ena är att man är ateist, det andra är för att man är kristen

På SvK kyrkans officiella hemsida, finns det mycket att läsa. Där finns bland annat en avdelning som heter ”Tro och andlighet”. Under denna avdelning kan man läsa en hel del om SvK tro, bekännelse och lära. Bland annat finns det en sektion som heter ”Fråga prästen”. Här svarar runt 14 stycken präster på inskickade frågor.
Man måste utgå ifrån att de som svarar på dessa frågor har förtroende att svara på frågorna på SvK vägnar. Att deras svar granskas och godkänns innan de läggs ut på en officiell hemsida och därför är att betrakta som SvK tro och lära i stort.
Det skulle synas väldigt märkligt om enskilda präster fick framföra sina högst personliga åsikter i strid med kyrkans tro när det är människor som frågar vad det är SvK tror på och lär ut. Därmed kan man utgå ifrån att de svar som återfinns, också är representativa för SvK officiella tro och ståndpunkt.
De teologiska ståndpunkter som återfinns på denna sida är bland annat följande;
Jesus föddes av en ung kvinna, inte av en jungfru  Jesus blev medveten om sin uppgift (inte sin identitet) som ”Guds son” vid dopet  Jesus var Gud i bemärkelsen att han hade en relation med Gud  Gud vill att människan själv skapar sig ett nytt liv  Skapelseberättelsen är en myt  Bibelns mirakler är endast symboliska beskrivningar  Bibelförfattarnas verklighetssyn begränsades av okunskap och tro på andar  Allt som bibeln säger är inte sant  Bibeln är kvinnofientlig  Gud är inte identisk med den gudsbild Bibeln ger  Bibelns evangelier skrevs inte av någon av Jesu apostlar  Gud kan bara anas, i mötet mellan traditioner och erfarenheter  Gud hör bara våra böner, men han svarar aldrig på dem  Evangeliet och centrum av Svenska kyrkan är att Gud gett världen och den enskilda människan liv  Att ha föräktenskapligt sex är ingen synd, att inte erbjuda kondom är det däremot  Man blir förlåten även för hädelse mot den helige Anden  Det går inte att svara på om människan lever vidare efter döden, det är något som ingår i ”trons mysterium”  Människans kropp och själ dör, och ”evigt liv” innebär att vi får del av Guds ande (som lever för evigt) här på jorden, därför är vi odödliga i den bemärkelsen  Den helige Anden är en livsnödvändig kraft (och inte ett väsen) som gör vår tro levande  Gud har inget emot att man tror på horoskop  Ockulta företeelser är upp till var och en, inget som kyrkan bryr sig om  Som kristna ska vi inte bekymra oss om andra människor kommer till himlen eller inte, eftersom det är helt och hållet upp till Gud vem som kommer dit och inte  Homosexuell kärlek är inte synd  Alla gudar och religioner är rätt och ingen är fel  Vi måste ha dialog med andra religioner för att kunna få en mer sann bild av vem Gud är eftersom kristendomen inte innehåller all sanning om Gud  Allah och Jehova är samma Gud  Gud har inget emot symboler och märken som representerar andra religioner eller gudar  Den moral som finns i Bibeln är ett resultat av den tidens moral och inget som nödvändigtvis gäller idag  Frälsning innebär att vi befrias från något som plågar oss, till exempel förföljelse från illasinnade  Djävulen är ingen person eller makt, utan endast det onda i oss  Buddhistisk meditation främjar den kristnes andliga växande  Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen  Varken buddhister eller ateister behöver omvändelse, det räcker att de finner sig själva”

Att folkkyrkans hemsida inte bara halkat i händerna på fel personer, utan att avfallet från den kristna tron omfattas bland dess högsta ledare demonstrerades tydligt när man senaste skulle välja ny ärkebiskop. Vid den offentliga utfrågningen (2013) kunde bara en av de fyra ärkebiskopskandidaterna ge ett entydligt ja på frågan: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed”? Men den som sedemera blev vald till biskop var inte han som svarade ja (Ragnar Persenius) utan Antje Jackelén som genast antog muslimernas viktigaste bekännelse: ”Gud är större” (arabiska: Allahu akbar) som sitt valspråk och vid en förfrågan av en tidning svarade: ”Nej, jag anser inte att Muhammed är en falsk profet.”4

Otydligheten kring skillnaden mellan Muhammed och Jesus ledde till att professorn Eva Hamberg lämande svenska kyrkan efter att varit anställd av den i 30 år. Hon förklarar:

"Bara det att de får frågan om huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet. I och med detta vänder sig Svenska kyrkan ifrån den världsvida kyrkan
.” 

När prästerna Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund skrev en artikel: ”Världens kristna är under attack.” där det islamistiska mordet på den franske prästen Jacques Hamel 26 juli 2016 uppmärksammades och sedan startar Facebookgruppen ”Mitt kors” där medlemmarna uppmanas publicera bilder på sina personliga kors för att uppmärksamma folkmordet på de kristna så svarar Svenska kyrkans kommunikations
chef Gunnar Sjöberg att ”uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder”. Bitte Assarmo chefredaktör för katolskt magasin svarar: "Det är både osmakligt och upprörande att representanter för landets största samfund ser korset som en provokation".

Teologen Ann Heberlein skriver på debattplats i Expressen:

"Svenska kyrkans ledning vill inte längre leda ett kristet samfund; de vill leda en allmänetisk förening för humanistiska värderingar av banalaste slag.”

Aposteln skriver i 
1 Kor 1:18-31

 ”Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.  Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner.Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 
 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.  Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom.  Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.  Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.  Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.  Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt.  Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.  Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning,  för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.”

Så ser situationen ut i Svenska kyrkan, vilket vittnar om hennes teologiska avfall. Man ska inte förvånas över att biskop Eva Brunne i Svenska kyrkan har föreslagit att man ska ta bort de kristna symbolerna i Sjömanskyrkan i Frihamnen så att den blir mer inbjudande för besökande sjömän från andra religioner. Biskopen vill att man temporärt gör Sjömanskyrkan tillgängligt för alla genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka5.

Svenska kyrkan har i nästan alla viktiga avseenden fjärmat sig från den kristna tron. Att vara biskop och ärkebiskop är att representera kyrkan. Den som vigs till präst, lovar att följa helt obibliska biskopsbrev och svenska kyrkans ordning, som trosnorm.

c) Att tillhöra Svenska kyrkan är att identifiera sig med hennes bekännelse och förkunnelse.
Somliga menar inte så. De menar att kyrkan är en sak och organisationen en annan. Men Bibeln skiljer inte mellan brödragemenskapen och församlingen, även om alla som hör till brödragemenskapen med nödvändighet inte är troende6.


Svenska kyrkan gör inte anspråk på att vara det enda uttrycket för den kristna Kyrkan. Man accepterar också andra samfund som en del i den heliga allmänneliga kyrkan. Om man därför väljer att vara medlem i just henne, så är det just hennes specifika uttryck för den kristna tron man medvetet eller omedvetet ställer sig bakom. Det är i alla fall så ens medlemskap uppfattas av omgivningen. Det är en konstig bekännelse om man som förespråkare för de fria marknadskafterna skulle gå med i, betala medlemsavgift i och representera KPMLR. Vad skulle han eller hon svara om någon frågar: ”Vad tror ni inom KPMLR om klasskampen?”

Invändning:  Kan man inte tillhöra Svenska kyrkan för att förändra henne till det bättre inifrån?

Låt Bibeln svara!

Rom 16: 17-18 ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. 18 Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor. ”

2Tess 3: 14 ”Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas.”

Matt 7: 15 ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar.”

2 Tess 3: 6 ”Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar som de har fått av oss. ”

2Tess 3:14 ”Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas.”

Titus 3:10 ”En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och en andra gång”

2 Kor 6: 14 ” Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker?”

Ef. 5: 6-11 ”Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Ha därför ingenting med dem att göra. Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Ty ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. Och pröva vad som är Herren kärt. Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället.”

Bibeln uppmanar oss inte att vara ett salt och ljus i Kyrkan utan i världen. Kyrkan är de som skulle vara ett salt och ett ljus.

I lärodokumentet ”Brief Statement” (Kort sammanfattning av Missourisynodens läroståndpunkt) från år 1932 heter det:


”Eftersom det är Guds ordning att endast Hans ord, utan inblandning av människolära, skall läras och tros i den kristna kyrkan, 1 Petr. 4:11, Joh. 8:31 f., 1 Tim. 6:3 f., så har alla kristna fått Guds befallning att skilja mellan ortodoxa (rättroende) och heterodoxa (villfarande) kyrkor, Matt. 7:15, att endast ha kyrkogemenskap med ortodoxa kyrkor, och att om de har förirrat sig i heterodoxa kyrkor lämna dessa, Rom. 16:17. Vi förkastar unionism, d.v.s. kyrkogemenskap med anhängare av falsk lära, såsom olydnad mot Guds befallning, vilket förorsakar splittring inom kyrkan, Rom. 16:17, 2 Joh. v. 9 f., och innebär en ständig fara av att förlora Guds Ord helt och hållet, 2 Tim. 2:17-21. En kyrkas ortodoxa karaktär avgörs inte enbart av namnet eller det yttre accepterandet och undertecknandet av en ortodox trosbekännelse, utan av den lära som faktiskt läres från predikstolarna, i de teologiska seminarierna och i de kyrkliga publikationerna.”

Därför kan jag inte gratulera den som inte bara vill tillhöra, utan också representera som präst en kyrka, som inte bara utbildar sina präster i historisk-kritisk metod och i ett urvattnat socialt evangelium, utan också officiellt i sina skrivelser och genom sina biskopsmöten ställer sig bakom falsk lära.

Jag kan lyckönska en sådan präst, men inte gratulera, och när jag lyckönskar, så innefattar den lyckan givetvis att så snart som möjligt att lämna detta avfälliga samfund och förenas med dem som utanför Svenska kyrkans ram förkunnas Guds ord rent och klart och förvaltar sakramenten i enlighet med Kristi instiftelse, i bibliska församlingar.

Det är bara tron på Kristus som frälsar, det är därför viktigt att värna om evangeliets renhet. Låt mig avsluta med några ord av Luther och Pieper om detta:

”Vi hålla ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (ehuru för oss ingen är liten), skola vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken icke hjälpa oss. Vi kunna bliva frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramenterarna, men vi kunna det icke utan ren lära och tro. I övrigt skola vi gärna hålla kärlek och endräkt gentemot dem, som tillsammans med oss tänka kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt på oss ankommer skola vi också hålla frid med våra fiender och bedja för dem, som på grund av okunnighet smäda vår lära och förfölja oss, men icke så gentemot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldföra sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar.
 Paulus lär oss med detta sitt exempel att vara så halsstarriga. De falska apostlarna och deras lärjungar, som menade sig lära respektive tro rätt och kristligt, ansågo hans sak vara icke blott obetydlig utan fullständigt orättvis. Och likväl uttalar han utan minsta tvekan, att de skola få sin dom.  Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, så länge blott icke synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den icke syndernas förlåtelse. Läran och livet kunna således icke alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåta vi icke, att den trädes förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstå vi utmärkt väl att vara överseende. Ty vi fela själva dagligen i leverne och seder, och det göra även helgonen, vilket de allvarligt tillstå i Herrens bön och i trosbekännelsen. Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar äro fast grundade i den heliga Skrift. Djävulen skulle gärna vilja förblanda och förstöra dem, och därför angriper han oss så listigt med detta skenfagra resonemang om kärleken och endräkten församlingarna emellan, som icke får åsidosättas.” (Luther Stora Galaterbrevskommentaren s. 473 f.)

"Hela brevet vittnar tydligt om hur illa Paulus tog vid sig med anledning av galaternas fall, och om huru ofta han hos dem inpräntat, än tillrättavisande och än bevekande, vilka oberäkneligt stora olyckor som skulle följa på detta deras fall, om de icke bättrade sig. Denna faderliga och sänt apostoliska omsorg och förmaning gjorde icke något som helst intryck på somliga, ty åtskilliga erkände icke längre Paulus som sin lärare utan föredrogo vida de falska apostlarna framför honom. De menade sig nämligen ha fått den sanna läran från dem, icke från Paulus. Vidare hade de falska apostlarna utan tvivel förtalat Paulus hos galaterna på följande sätt: Han är en envis och stridslysten man, som är i stånd att för en småsak sätta endräkten i kyrkan på spel, uteslutande därför att han ensam vill anses vis och märklig. Med denna falska anklagelse hade de gjort Paulus förhatlig för många. Andra, som ännu icke helt hade avfallit från Pauli lära, menade, att det icke var någon risk, om man i läran om rättfärdiggörelsen och tron hade en från hans något litet avvikande mening. Då de så hörde Paulus så kraftigt understryka något som syntes dem vara av ringa vikt, blevo de därför förvånade och tänkte: Det må vara att vi något avvikit från Pauli lära och begått något fel, det är dock helt litet, och därför borde han rätteligen ha överseende med det eller åtminstone icke blåsa upp det så här våldsamt, för att icke endräkten i församlingarna må brytas av en så obetydlig anledning.
 Dem svarar han med detta utmärkta ordspråk: »Litet surdeg syrar hela degen.» Det innehåller en varning, vilken Paulus understryker. Också vi böra stryka under den i vår tid. Ty sekteristerna, som förneka Kristi lekamliga närvaro i nattvarden, förebrå också nu oss för att vara stridslystna, hårda och omedgörliga, emedan vi för den enda artikelns skull om sakramentet giva den kristna kärleken och endräkten i församlingarna till spillo. Vi borde icke lägga sådan vikt vid denna obetydliga artikel, helst som den till på köpet är osäker och icke tillräckligt förklarad av apostlarna, och helst som de äro eniga med oss i fråga om den kristna lärans övriga artiklar, att vi ensamt för dess skull släppte all hänsyn till den kristna läran och alla församlingars allmänna sammanhållning. Med detta skenbart så starka argument göra de oss icke endast illa sedda hos sina egna, utan de förvilla också många välsinnade, som mena, att vi av ren envishet eller på grund av någon annan privat nyck äro av annan mening än de. Men detta är ett djävulens försåt, varigenom han försöker fördärva icke endast den nämnda artikeln utan hela den kristna läran.  På detta deras argument svara vi med Paulus: Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iakttaga, huru ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan.Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är icke vår utan Guds. Vi äro endast hans kallade tjänare. Därför kunna vi icke uppgiva eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kunna därför sakramenterarna icke fordra något av oss, som vi icke skulle vilja eller t. o. m. böra underkasta oss, medgiva och fördraga, så länge blott läran och tron icke äventyras, ty om läran upprepa vi ständigt detta Pauli ord: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kunna vi icke vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är icke delbar. Där kan man varken taga något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.

 Det minsta grand i ögat skadar synen. Därför säga tyskarna om ögonsalvor: Det finns ingenting som är gott att ha i ögat. Och Kristus säger: »Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt får också hela din kropp ljus», och vidare: »Om hela din kropp har ljus och ingen del ligger i mörker, då får den ljus helt och hållet.» (Luk. 11,
: 34. 36). Med denna liknelse antyder Kristus, att ögat, d.v.s. läran, måste vara helt och hållet ren, klar och oförfalskad, så att den icke till någon del ligger i mörker. icke skymmes av ett enda litet moln. Och Jakob säger träffande, icke av sig själv utan otvivelaktigt efter vad han hört av fäderna: »Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.» (Jak. 2. 10). Läran bör alltså vara som en enda, obruten och cirkelrund guldring utan någon som helst fog. Den minsta spricka gör nämligen, att ringen icke längre är hel. Vad hjälper det judarna att de tro på en enda Gud, som är alltings Skapare, att de tro på alla artiklar och antaga hela Skriften, då de förneka Kristus? »Den som felar i ett är skyldig till allt.»  Därför bör man noga lägga märke till detta ställe för bemötande av det förtalet mot oss, att vi våldföra oss på kärleken till stort avbräck för församlingarna. Vi äro förvisso beredda att bevara frid och kärlek gentemot alla, om de blott låta oss behålla läran om tron hel och oskadd. Kunna vi icke utverka detta, kräva de fåfängt kärlek av oss. Förbannad vare den kärlek, som upprätthålles på bekostnad av trons lära! För den måste allt vika, kärlek, apostlar och änglar från himlen. Deras lömska sätt att förringa denna sak visar tydligt nog, hur pass högt de sätta Ordets majestät. Om de trodde att det är Guds ord, skulle de icke leka med det på detta sätt, utan de skulle bevisa det den största aktning och tro det utan gensägelse eller tvekan. Då skulle de veta, att alla Guds ord äro ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla äro en enda. Om en enda åsidosattes, gå de alla småningom förlorade. De utgöra nämligen ett enda, enhetligt sammanhang.

Vi skola alltså låta dem framhäva endräkten och den kristna kärleken. För vår del skola vi framhäva Ordets majestät och tron. Kärleken kan på någon punkt utan fara åsidosättas, men icke så Ordet och tron. Det tillkommer kärleken att fördraga allting, att vika för alla. Tron däremot får icke alls fördraga något, icke vika för någon. Kärleken, som gärna ger vika, som tror, förlåter och uthärdar allting, blir ofta bedragen, men därigenom tager den ingen skada, som verkligen är värd att kallas skada, d.v.s. den förlorar icke Kristus, och därför tager den icke anstöt utan framhärdar i att göra väl även mot de otacksamma och ovärdiga. I vår salighetssak däremot, då svärmare lära lögn och villfarelser under sken av sanning och bedraga många - då får man icke öva kärlek eller gilla villfarelsen. Vad som här går förlorat är nämligen icke en mot den otacksamme bevisad välgärning; utan här förlorar man Ordet, tron. Kristus och det eviga livet. Om man därför förnekar Gud i en enda artikel, förnekar man honom i alla, ty Gud fördelas icke på många artiklar. Han är allt i varje enskild artikel och en enda i alla artiklar. Sakramenterarna, som anklaga oss för att åsidosätta kärleken, svara vi därför alltid med Pauli ordspråk: Litet surdeg syrar hela degen. Ett annat ordspråk lyder: Rykte, tro och öga passa skämtet föga.
 Jag har varit så utförlig på denna punkt, både för att styrka de våra och för att undervisa andra, som kanske taga anstöt av vår ståndaktighet och icke tro, att vi hava bestämda och viktiga skäl till denna ståndaktighet. Vi böra alltså icke låta dem imponera på oss med sitt myckna tal om sin iver för kärlek och endräkt. Ty om man icke älskar Gud och hans ord, spelar det ingen roll, vad man i övrigt älskar. Paulus förmanar alltså med detta ordspråk både lärare och åhörare att icke anse läran om tron såsom något ringa eller obetydligt, som vi kunna leka med efter behag. Den är en solstråle från himlen, som upplyser, upptänder och vägleder oss. Liksom världen med all sin visdom och makt icke kan böja solstrålarna, vilka från himlen gå rakt mot jorden, så går det icke heller att taga något ifrån eller lägga något till trons lära utan att den helt fördärvas.” (Luther Stora Galaterbrevskommentaren. S. 469)

Pieper:
Liksom alla kristnas frihet består i att de är fria från sin egen vilja och har blivit bundna av Gud eller blivit hans tjänare (Rom. 6:22), så består i synnerhet kyrkans lärares lärofrihet just däri att de helt bundits vid Guds Ord. De förstå sanningen, och sanningen gör dem fria, om de för­blir vid detta Ord (Joh. 8:1 32). Teologen, som utger det vara kristen lä­ra, som härrör från hans eget jag eller från andra människors jag, har hemfallit åt träldom under människor. Den lärofrihet för teologerna som man rest krav på i våra dagar består i att man inte skall vara bun­den vid Guds Ord ("bokstavsträldom", "ovärdigt lärotvång", "lagisk anda" o.dyl.); den friheten är köttets frihet, och meningen är, att köttet skall upphöjas över Guds Ord och vilja. Den kristne läraren kräver inte någon lärofrihet, inte ens på punkter, där han själv inte förstår Skriften. Han lyssnar istället till Lu­thers kända ord: "Kan inte du fatta, hur det (vid världens skapelse) va­rit sex dagar, så visa Den Helige Ande den äran, att han är mera lärd än du. Ty du skall handskas med Skriften på så sätt, att du betänker, att det är Gud själv, som talar" (WA 12,440). Det är här inte fråga om en ovärdig underkastelse under en yttre auktoritet, utan det är fråga om den fria, härliga underkastelse, som den kristne övar under hela sitt liv, när det gäller Guds vilja och styrande, ty hela Skriftens sanning upprätthålls genom auktoriteten hos den, som den kristne tillbeder såsom Gud och Frälsare.” (Pieper-Mueller, ”Teologi och lärofrihet”, i Kristen dogmatik s. 56-58 )


Noter
12015 var andelen döpta av alla födda i Sverige 45,5% Men SOM-undersökningen från samma år visar att bara 17% ber till Gud minst en gång i veckan. Bara 9% går till kyrkan minst en gång i månaden. Men inte ens deltagandet i folkkyrkans gudstjänster och verksamhet tyder på att man verkligen bekänner sig till innehållet i den kristna tron. En enkätundersökning genomförd av Svenska Kyrkans Unga visade att till och med bland de ideellt arbetande ledarna inom Svenska kyrkan var bara 20 procent bekännande kristna. Att en hel del svenskar kallar sig kristna förklarar man oftast med att man är döpt eller tillhör Svenska kyrkan, alltså kristen rent kulturellt, men inte som en relation till Gud och Kristus, visar sig vid närmare frågor. Tyvärr tog SOM-studien som konstaterade att 41% av svenskarna tror på Gud inte steget vidare och frågade om innehållet i den tron. Det gjorde däremot en studie från 1998, där svarade endast 32% att de trodde på en Gud man kan ha en relation till. Men fortfarande handlade det inte specifikt om Kristus.
2Och då ska man räkna bort alla dem som går på gudstjänster utanför folkkyrkans ram.

söndag 13 november 2016

Om de som tror på en "ny reformation", en "fullbordad reformation" eller "den sista reformationen"

"Härav kan man lätt förstå, att de falska apostlarna fördömt Pauli evangelium inför galaterna, sägande: Paulus gjorde visserligen en god början, men det räcker icke, man måste gå vidare till högre ting. Så säga de nämligen Apg. 15, 1: Det är icke nog att tro på Kristus, det är icke nog att vara döpt, ni måste också låta omskära er. Ty »Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.» Detta är så mycket som att säga: Kristus är en god
byggmästare, som visserligen har börjat bygget, men han har icke gjort det färdigt. Det måste Mose göra.
Så säga partiandarna i våra dagar, då de icke kunna rent ut fördöma oss: Lutheranerna ha räddhågans ande, de våga icke öppet bekänna sanningen och taga steget fullt ut. Men det böra vi göra. De ha visserligen lagt den första grunden, som är tron på Kristus. Men till begynnelsen måste komma fortsättningen och slutet. Att fullborda det hela är av Gud givet icke dem utan oss. - Så förhärliga dessa förvända och sataniska människor sin gudlösa predikan och kalla den Guds ord för att kunna göra ont under beteckning av Guds namn. Ty djävulen vill inte vara ful och svart i sina tjänare utan ren och vit, och för att han skall se så ut, framlägger han allt sitt tal under sanningens förevändning och pryder allt sitt verk med Guds namn. Därav kommer det tyska ordspråket: »I Guds namn - så börjar all ofärd.»

Vi böra alltså lägga märke till detta för djävulen utmärkande drag. När han icke kan skada genom att förfölja och förstöra, gör han det genom att ställa till rätta och bygga upp. Han förföljer oss nu med våld och svärd för att röja oss ur vägen, så att han sedan kan icke blott fördunkla utan helt tillintetgöra evangeliet. Men hittills har han icke kommit någon vart. Han har dödat många, som frimodigt bekänt, att vår lära är helig och av Gud, men deras blod har icke sköljt bort kyrkan utan vattnat henne. Då den vägen alltså icke är framkomlig, uppväcker han onda andar, falska lärare, som först gilla vår lära och utbreda den i full endräkt med oss. Men sedan säga de, att vi visserligen gjort en god början, men att det finaste ännu återstår. På detta sätt hindrar Satan evangeliets framgång både från höger och från vänster. Men han gör mera ont från höger genom att bygga upp och ställa till rätta, än vad han gör från vänster genom att förfölja och döda. Vi måste alltså oavlåtligen bedja, läsa, hålla oss till Kristus och hans ord för att besegra den illfundige djävulen, som angriper oss från båda sidor. »Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna» (Ef. 6, 12). " (Luther ur Stora Galaterbrevskommentaren)

lördag 5 november 2016

Är påven och Luther enade nu?


Reformationen firas den 31 Oktober därför att denna dag år 1517 blev startskottet för reformationen, när munken Martin Luther spikade sina 95 teser på slottskyrkan dörr i Wittenberg. Reformationens arvtagare kunde inte underordna sig biskopen av Rom därför att man ansåg att den lämnat tre grundläggande principer. Skriften allena: Det är bara Bibeln som är normerande för den kristna tron. Nåden allena, det är bara av nåd, det vill säga inte på grund av något Gud ser hos människan, som Gud benådar syndare. Tron allena. Det är bara genom tron syndaren tillägnar sig nåden som består i att Gud förklarar syndare rättfärdiga för Kristi skull.

Inga av dessa principer som den lutherska tron baseras på har Roms kyrka erkänt. Inga av dessa principer är vitala för den förkunnelse den Svenska kyrkan står för idag. Betyder det att Luther enats med Rom eller att Rom enasts med Luther, när folkkyrkans ärkebiskop Antje Jackelén och påven Franciskus firade gudstjänst tillsammans i Lunds domkyrka?

Om det vore så hade Luthers och Bibelns lära accepterats av romarna eller Roms lära erkänts av de som kallats lutheraner. Men Rom anser inte att Skriften allena är norm för den kristna läran, utan Skriften plus Kyrkans tradition, nåden är inte Guds nådiga sinnelag, att Gud för Kristi skull tar emot syndare utan avseende på hennes gärningar. Människan skall enligt Rom samverka med Gud för att bli frälst. Nåden är inte Guds nådefulla sinnelag, utan nådekrafter Gud ingjuter genom sakramenten. Det är enligt Rom inte tron ensam som tilllägnar sig Gud nåd, utan en tro formad av
kärlek. Svenska kyrkan lär å sin sida att det är inte Skriften ensam som är norm för Svenska kyrkan, utan Skriften filterad genom historisk-kritisk metod. Kvar blir ett fattig och tomt evangelium, som ingenting har gemensamt med det evangelium Luther och Paulus förkunnade. Eftersom Svenska kyrkan devalverat syndabegreppet och rationaliserat bort helvetet som Guds straff för synd, finns heller ingen nåd att tala om i Luthers och Bibelns mening. För om männkiskan inte är en syndare som förtjänar evigt straff, vad ska hon benådas för? Och om alla människor välkomnas till Gud, varför skulle hon behöva nåd och tro? För Antje Jackelén är Jesus inte Vägen, Sanningen och Livet, utan en väg till Gud. Så är det också för flertalet präster i Svenska Kyrkan. I en jämförande studie av 67 predikoutkast i den tongivande Svensk Kyrkotidning, för kyrkoåret 2008/2009 nämner endast 4 omvändelse medan flertalet av utkasten lutar åt att alla blir frälsta. För Luther var grunden att frälsningen är att tro att Gud är nådig för Kristi skull, men endast genom tron ensam, inte genom tron plus gärningarna (religiös aktivitet).

Det enda man kan säga om mötet mellan biskopen av Rom och Antje Jackelén är att folk som kallar sig lutheraner, men inte är det, blivit sams med den romerska Kyrkan. Den romerska kyrkan som lär samma sak om frälsningen som påven Leo X som den 10:e December 1520 bannlyste Luther och alla hans anhängare. En bannbulla Franciskus ännu inte hävt. Franciskus har inte heller hävt det anatema man lagt på alla dem som tror på frälsningen genom tron allena, genom kyrkomötet i Trient. Det vill säga, den romerska kyrkan förbannar fortfarande reformationes grund. Konciliet i Trient: ”Can. 9. Om någon säger att den ogudaktige rättfärdiggöres genom tron allena och förstår detta så att det därutöver inte behövs någon samverkan från människans sida för att erhålla rättfärdiggörelsens nåd eller att det inte på något sätt skulle vara nödvändigt att människan med sin egen vilja förbereder sig, den vare fördömd (anathema sit). Can. 12. Om någon säger att den rättfärdiggörande tron ej är något annat än förtröstan (fiducia) på den gudomliga barmhärtighet som förlåter synder för Kristi skull, eller säger att man rättfärdiggöres genom denna förtröstan allena, den vare fördömd.” (P E Persson, Kyrkornas bekännelser, Lund 1970, s 33f.)


Det finns fortfarande lutheraner i Sverige. Men de enas inte med biskopen av Rom förrän han tillsammans med sin organisation tar avstånd från alla de villfarelser med vilka han avskurit sig från Kristi Kyrka, och bekänner sig till Skriften allena, nåden allena och tron allena. Endast då kan Kristi Kyrka ta emot villoläraren Franciskus.


onsdag 2 november 2016

Dela eller inte dela på facebook eller internet?

Nej, det var inte Luthers spikande av de 95 teserna på slottskyrkans dörr i Wittenberg som skapade explosionen i Kyrkan som ledde till reformationen!
Nu ska jag vara lite kontroversiell och provokativ. Visst gjorde Luther en fantastisk och hjältemodig insats som satte upp sina teser för att diskutera avlaten. Han satte sitt eget liv i fara och för evangeliet satte han Gud först när han vågade utmana den mäktiga romerska Kyrkan. Men att sätta upp teser på en dörr eller vägg för att diskutera ett ämne var inte alls något ovanligt på den tiden. Det gjorde man ganska ofta
på universiteten när man ville disputera eller debattera ett ämne, utan att det väckte någon större uppmärksamhet. Luthers spikande av de 95 teserna om avlaten kunde om något annat inte inträffade (och Guds försyn förstås) stannat vid en lokal akademisk diskussion med ett par hundra deltagare, eller så kunde någon av hans motståndare rivt ner texten och allt glömts bort!
Så hur uppstod explosionen som ledde till reformationen? Luthers vänner läste teserna och ville sprida dem. Man översatte dem till tyska, tryckte dem i den tryckpress som hade uppfunnits av Gutenberg bara några deccennier tidigare. Innan Gutenberg (tekniken) spreds skrifter mycket långsamt eftersom allt då skrevs av för hand vid klostren. Nu kunde skrifter som sattes i tryckeriena tryckas i tusentals exemplar och spridas snabbt.
Tryckta upplagor av hans teser bekostades av hans vänner och skickades till Leipzig, Nürnberg och Basel och därifrån spreds de vidare. Snart dök det upp versioner av teserna översatta till tyska. Originalet hade varit på latin. Luthers vän Friedrich Myconius skriver senare:
“Knappt 14 dagar har passerat förrän dessa förslag (teserna) var kända i hela Tyskland och inom fyra veckor var nästan hela kristenheten bekanta med dem”.
Så vad vad var det, förutom Guds försyn, det som skapade explosionen som blev reformationen förutom teserna? Svar: 1) tekniken (boktryckarkonsten) 2) att människor spred teserna. Modernt uttryckt skulle man kunna säga att teserna blev ”virala”. Det är ju ett fenomen som vi lärt känna i modern tid, att olika texter som förmedlas på internet (1), av olika personer som vill sprida samma budskap, delar dem (2).
Så, vad har vi att lära av detta? Det finns texter som delas på nätet som läses av tusentals, ja, miljoner människor. Man brukar säga att gammelmedia (tidningar, radio och TV) spelat ut sin roll som opinionsbildare. Människor idag skapar till stor del sin världsbild på information genom alternativa sociala media och nyhetskanaler på nätet.
Inser kristna idag vilken utmaning detta innebär? Det finns jättemånga fina texter på nätet med ett fint klart och tydligt budskap med lag och evangelium. De flesta kristna har tillgång till nätet. Det är en skam att kristna inte delar viktiga evangeliska texter på nätet, utan mödar sig mer om att dela bebisbilder, träningsuppdateringar och trötta kommentarer om sin dagliga vandel.
Hur svårt kan det vara? De flesta kristna har mellan 100-500 vänner på facebook. Om ett biblisk budskap delas på din tidslinje, så får mellan 100 och 500 vänner del av detta budskap (av dessa kan kanske 20 dela det vidare osv osv.). Det var kanske exakt vad de behövde! Är det ett klart och tydligt budskap om Jesus och tron på honom kan det till och med leda till att en annan människa blir omvänd. Kanske ett litet tröstord från Bibeln ledde till att din kristna vän fick precis den uppmuntran han eller hon behövde! Är det någon som tvivlar på att ett bibliskt budskap i textform kan leda till omvändelse, uppmuntran, hjälp, förmaning eller tröst, så vänd dig till mig. Jag kan ge dig många exempel när det hänt på exakt detta sätt!
Det är uppenbarligen svårt, för vissa för att man är rädd för att uppfattas som udda eller religiös av sina okristna vänner eller släktingar. Lyssna då på vad Jesus säger:
”Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna." (Mark 8: 38)
”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.” ( Matt 10: 32-33)
”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender. Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.” ( Matt 10: 34-38)
Om man kallar sig kristen, tro inte att det är oväsentligt om du vittnar eller ej. Och hur svårt kan det vara? Att klicka på en dela-knapp jämfört med att stå inför Roms arena med lejon? Att stå vid en dörr framför en främmande människa eller att skicka iväg ett budskap på internet?
Ja, jag tar illa vid mig när kristna vänner skriver till mig att något jag skrivit om Jesus och frälsningen var bra, eller klickar på ”gilla”, men inte vågar dela det vidare till sina vänner eller i de facebookgrupper som finns, eller varför inte maila ut det. Inte för att jag skrivit budskapet, jag delar också budskap från andra predikanter, utan för att en person anser att ett budskap om Jesus är bra för honom eller henne, men inte unnar sina vänner eller medmänniskor samma budskap!
Evangeliet kan bli viralt. Vi har budskapet, vi har tekniken och vi har miljoner spridare av budskapet. Dags nu att gå från ord till handling. Helt sant, ingen reformation utan Martin Luther, men ingen Luther utan vänner som delar vidare (tryckpress och spridande). Nu är det dags att skippa slö-surfandet, vi har enorma möjligheter att nå människor med evangelium genom nätet.
Ja, jag predikar mycket lag här. Jag vill förstås påminna om att förlåtelsen är vunnen också för en Petrus som inte bara förnekade Jesus tre gånger (Matt 26: 34) utan också fegade ur inför judarna (Gal 2:11-14). Guds sons blod renar från synd. Jesus är försoningen för inte bara våra synder, utan också hela världens. Av nåd är ni frälsta genom tron. Detta glada budskap vill vi väl dela med den värld som Gud älskade så mycket att han sände sin Son till den, för att var och en som tror på honom, inte skall gå förlorad utan ha evigt liv?