söndag 29 januari 2012

Har du gåvan att ge eller visa barmhärtighet?


Paulus visar i Romarbrevet 12: 8 att det i en församling kan finnas fler behov än de rent andliga. I Romförsamlingen kanske det fanns många fattiga som led brist på mat och kläder. Tänk då att Gud i sin församling ger somliga en särskild gåva att visa barmhärtighet, omtanke och omsorg, kanske dela med sig av sina ägodelar eller att hjälpa till att fördela församlingens tillgångar. Han säger:

"Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar…och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta." (Rom 12: 8)

Han undervisar och förklarar att en tjänst skall utövas med rätt motiv. Vad är en gåva om man har en baktanke, t.ex att man ger med tanke på gentjänst. På samma sätt undervisar han i ett annat brev:

"Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare." (2Kor. 9: 7)

Har du gåvan att förmana?

"Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. " (Rom 12:8)

Har man fått gåvan att framföra broderliga förmaningar så ska man också praktisera den i församlingen. 

Att framföra en förmaning är bland det svåraste som finns. Det är ju nämligen så lätt att uppfatta en förmaning som kritik, och så bygger man upp ett skal av prestige så att man blir nästan oåtkomlig. 

Men en förmaning är något som motiveras av ren kärlek till trossyskonen och som syftar till att föra tillbaks den felande brodern eller systern på vägen, som syndat i ord eller gärning. 

Det är kanske inte alltid pastorn som är bäst på att framföra en förmaning. Det är väl underbart om Gud gett någon i församlingen den särskilda gåvan att framföra en förmaning så att han eller hon gör det på ett sådant sätt att den felande brodern eller systern omvänder sig eller rättar sig.

lördag 28 januari 2012

Var och en ska vara trogen inom sitt område

"Den som har gåvan att tjäna skall tjäna i sin uppgift. Den som undervisar skall undervisa i läran. Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta." (Rom 12:7,8)
 
Märker ni att varje förmaning har två led. Första talar Paulus om gåvan och sedan talar han om den måttstock som mäter tjänsten.

Om man tjänar skall man hålla sig till den tjänst man fått och inte gå utöver den. Om man undervisar skall man hålla sig till läran, precis som profeterandet håller sig till tron, om man förmanar skall man också göra det i den uppgiften, inte utanför den, delar man ut gåvor skall man göra det utan baktankar, leder man församlingen skall man vara nitisk i detta och har man fått barmhärtighetens nådegåva skall man praktisera denna gåva med glatt hjärta.

Blir församlingen uppbyggd av någon som berättar om sina egna idéer och planer och delar med sig av sin egen erfarenhet? Nej, det är Guds Ord som är vår kunskapskälla, därför skall den som undervisar hämta sin undervisning från Guds Ord och ingen annanstans.

fredag 27 januari 2012

Profetians gåva

"Den som har profetians gåva skall profetera i överensstämmelse med tron." (Rom 12:.7)

Det finns inget stöd i vårt nya testamente för tanken att församlingsprofeterna var människor som föll i extas och frambar personliga budskap och varningar. Det verkar mer som församlingsprofeten var en sorts lärare som gav en särskilt andeledd undervisning i Guds Ord. Han skulle ju inte tillföra nya uppenbarelser utan " profetera i överensstämmelse med tron.", dvs. undervisa i enlighet med trosläran. På det sättet förklarar Paulus profeterandet i 1 Kor.14 . Det handlar inte om något extatiskt utan ren undervisning, han säger säger:

"Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade." (1Kor.14:31)

Gud har gett sina barn en klar och tydlig troslära. Den skall den som fått profetians gåva tala i enlighet med. Han skall inte gå utöver, lägga till eller dra ifrån något som Gud har talat i sitt ord. I församlingen blir man inte uppbyggd av personliga uppfattningar och idéer. Det är bara den troslära som Gud gett oss som bygger upp.



(Profeterna i GT var Guds språkrör som talade om vad de såg. De såg in i Guds verklighet och skådade både sanningen om det samtida och det framtida. )

Tidskriften Biblicum nr 2, 1975 sid. 7 Vad menas med en profet? 

onsdag 25 januari 2012

Vi har ett ansvar att förvalta de gåvor vi fått

 "Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått. " (Rom 12: 6)

Det låter ju väldigt bra. Och det är väldigt bra. Men det är viktigt att betona att tjänandet inte alltid sker med en sorts automatik. Vi kan alltså inte börja vänta på att vi själva skall börja tjäna eller tro att allt går av sig själv. Den nådegåva Gud ger oss är ett ansvar som vi skall förvalta.

Vi läste ju hos Petrus:

" Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd."
(1 Petr.4:10)

En förvaltare har inte själv förtjänat det han äger, han har fått i uppdrag att förvalta en annans ägodelar. Den tjänstegåva vi äger är något vi fått i uppdrag av Gud att förvalta. Vi har alltså ett ansvar inför Gud att förvalta de gåvor vi har fått. Kristus tar upp detta i en liknelse.

"Det kommer att bli som när en man skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och lämnade sin förmögenhet åt dem. En gav han fem talenter, en annan två och en tredje en talent - var och en efter hans förmåga. Sedan gav han sig i väg. Den som hade fått fem talenter gick genast och satte dem i omlopp och tjänade fem talenter till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som fått en talent gick och grävde ner den i marken och gömde sin herres pengar.   En lång tid därefter kom tjänarnas herre och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom då och lämnade fram fem talenter till och sade: Herre, fem talenter överlämnade du åt mig. Nu har jag tjänat fem till. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! Så kom den som hade fått två talenter fram och sade: Herre, två talenter överlämnade du åt mig. Här är två till som jag har tjänat. Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! Också den som hade fått en talent kom fram. Han sade: Herre, jag vet att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut.  Av fruktan för dig gick jag och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt. Hans herre svarade honom: Du onde och late tjänare. Du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då borde du ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom." (Matt 25:14-27)

Om vi har fått en uppgift så har vi ansvar att fullgöra den uppgiften och det är kanske ingen annan som kan göra just den uppgiften. Du och jag behövs i Kristi kropp med vår speciella uppgift. Vi har ett ansvar både inför Gud och inför våra syskon i tron att  förvalta både våra jordiska gåvor och våra andliga nådegåvor som han har gett oss.

söndag 22 januari 2012

Det är bara bra att vi är olika i Guds församling

"Den som har gåvan att tjäna skall tjäna i sin uppgift. Den som undervisar skall undervisa i läran. Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta." (Rom 12: 7,8)

Någon kanske tänker: "tänk om jag också hade en sådan gåva, så att jag kunde få tjäna i Guds församling". Var inte orolig. Paulus säger:

"Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått." (v.6)

1 Kor 7:7 "var och en har sin gåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat."

Ef 4: 7  "Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut."

Paulus liknar på flera ställen församlingen vid en kropp där Kristus är huvud. Vi blir en del av Kristi kropp när vi förenas med Honom genom dopet och tron, när vi tror och litar på att våra synder är förlåtna för Kristi skull. Är vi en del av Kristi kropp så är vi en kroppsdel eller hur? Och varje kroppsdel har en funktion eller hur? Alltså har vi alla gåvor eller uppgifter i Kristi kropp eller församling.
Gud säger genom aposteln Petrus:

"Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd." (1 Petr.4:10)

Nu kan det ju vara så att någon är särskilt imponerad av en annan kristens nådegåva och vill ha den. Men Gud vill inte att alla ska ha samma funktion i Kristi kropp. Paulus skriver:

"Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?"(1 Kor.12:29,30)

Och det är väl bra? Hur skulle det se ut med en kropp där alla delar såg likadana ut, eller att någon kroppsdel trodde sig vara bättre än alla andra.

Gud säger genom aposteln Paulus:

"I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: "Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: "Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen.  Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en. Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga. Och de lemmar i kroppen som vi anser värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för, skyler vi med så mycket större anständighet, något som de andra inte behöver. Men Gud har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder,  för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den. Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar." (1Kor.12:13-27)

Vad menas med andlig nådegåva?


Paulus säger till församlingen i Rom:

"Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått." (Rom 12:.6)

Vi alla har tillsammans fått gåvor. Men med gåvor menar han inte presenter som vi skall njuta av, han menar tjänstegåvor, olika egenskaper som Gud genom sin Ande skänker sina barn för att vi skall tjäna. Ingen andlig nådegåva är till för oss själva, alla är till för att bygga upp församlingen, Kristi kropp.

Med nådegåva menar han inte att somliga är bra på att sjunga och somliga är bra på att baka bullar eller skriva fina hemsidor på datorer. Nej, alla sådana egenskaper är antingen medfödda eller inlärda. De andliga nådegåvorna är inte detsamma som naturliga begåvningar utan är gåvor som Gud skänker till oss för att vi är Guds barn. Det är gåvor som bara Guds barn har och som följer med tron och växer till  genom tron.

Aposteln ger exempel på några sådana gåvor:

"Den som har profetians gåva skall profetera i överensstämmelse med tron. Den som har gåvan att tjäna skall tjäna i sin uppgift. Den som undervisar skall undervisa i läran. Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta." (Rom 12: 6-8)

lördag 21 januari 2012

Alla kristna har gåvor att tjäna med

Ett Guds barn blir man när man genom Ordet, dopet och tron blivit förenad med den nåd Kristus vann åt alla människor genom sin lydnad och sitt lidande. 

Det får vi lita på helt oberoende av vår lydnad. Men lika sant som vi fått nåden att lita på en gratis frälsning, en nåd utan kostad, en förlåtelse utan krav genom Kristus, lika sant är det att vi har fått nåden att tjäna varandra i den kristna gemenskapen.

I Guds barns gemenskap finns det olika behov. Det finns behov av undervisning, av hjälp på olika sätt, av stöd och uppmuntran, det finns behov av förmaning och bistånd kanske med det rent praktiska. 


Somliga talar om församlingen som en sorts serviceinstitution där pastorn är en mångsysslare och diversearbetare. Men Gud har ordnat det så vist att han inte gett en person alla uppgifter. Han har ordnat det så vist att alla har fått olika gåvor och uppgifter så att alla i församlingen kan hjälpa varandra och bära varandras bördor.

Paulus säger till församlingen i Rom:

"Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått." (Rom 12: 6)

fredag 20 januari 2012

Gå mot strömmen!

Problemet med dagens kristenhet är att den är så världsanpassad att den inte chockerar någon. Den säger exakt det världens barn redan anser. Man blir inte utmanad, när man går till en kyrka, utan gäspar bara.

Gud vill att vi ska vara annorlunda.

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja.”(Rom 12: 2)

Moses anpassade sig inte.

Skriften säger:

I tron vägrade Moses som vuxen att kalla sig Faraos dotterson. Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter.” (Hebr. 11: 24-26)

Det berättas om en hinduisk flicka som uppfostrats i en hinduisk familj, men stött på kristna. Någon frågade henne en dag vad en kristen är. Hon tänkte efter en stund och svarade sen: ”Ja, såvitt jag kan se är en kristen en som är annorlunda än alla andra.

Skulle någon säga det om dig eller mig?

Jesus säger:

Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen?... Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.” (Matt. 5: 13, 14)

Hur blir man en kristen som inte anpassar sig, utan förnyas efter Guds vilja? Det sker inte på något annat sätt än att man genom evangelium i Ord och sakrament förvissas om att man äger syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus vår Frälsare. Genom dessa enkla medel förklarar Gud för oss att vi är dyrt köpta av Honom med Guds Sons blod, och däri föds den vilja som vill offra sig för Gud.

torsdag 19 januari 2012

Passa in eller bryta av?

Allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen.” (1Joh. 2: 16) 

högmod över livets goda”, handlar inte det om att skaffa sig prestige? Att vara stolt över sig själv för vad man har eller uppnått i detta livet. Även sådant kan driva oss från Kristus, när vad andra människor ska tänka om oss är viktigare än vad Gud tänker om oss.

Johannes berättar att: ”det [var] många, även bland medlemmarna i Stora Rådet, som trodde på honom. Men för fariséernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De vill hellre bli ärade av människor än av Gud”. (Joh. 12:42, 43)

Jag hör ibland kristna som säger att de når ut till världens barn genom att vara som alla andra, och genom att visa att kristna inte är annorlunda. Jag tror inte på det.

När tror ni den kristna kyrkan hade mest inflytande på människor? Det var under den första kristna kyrkans tid, när kyrkan var som minst lik världen.

Skriften uppmanar oss:

”Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem. (1 Petr. 2:12)

Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen” (Fil. 14, 15)

Säg nej, till köttets begär

 ”Allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen.” (1Joh. 2: 16)
Köttets begär och ögonens begär, är inte det den förskräckliga fixeringen på sinnlighet som vi upplever genom TV och tidningar varje dag. Många unga, men även äldre, kan inte säga nej, därför att ”nej”, inte existerar på TV. Man ska pröva allt, livet består i att njuta, även om det är bara för fem minuter. Det kan handla om sex, det kan handla om droger eller annat som pirrar i sinnena.

Anpassa er inte efter den här världen.” säger Skriften, ”låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”  (Rom 12:2)

I Kristus finns förlåtelse för köttsliga synder och kraft att gå vidare.  

"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är,  medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet." (Tit 2: 11-13)


onsdag 18 januari 2012

Värderar du billiga saker dyrt och dyra saker billigt?

Skriften säger: ”Anpassa er inte efter den här världen.” (Rom 12:2)

Vad betyder det att anpassa sig?

Det betyder att forma sig så att man passar in i världen. Vad har världen för värderingar som vi inte ska forma oss efter?

Johannes nämner tre viktiga områden. Han säger:

Allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen.” (1Joh. 2: 16)

1. Ögonens begär, är inte det den materialism vi ser idag? Det farliga är inte att ha, utan att alltid vilja ha. Kristus sade: ”Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har ett överflöd på ägodelar.” (Luk. 12:15)

Det blev en rasande storm i en liten småstad. På morgonen log befolkningen åt hur stormen hade möblerat om prismärkningen utanför en affär: sockor för 795:-, kostymer för 29.90:- och schalar för 1500:-

Låt oss ta oss till vara för att för lågt värdera det andliga och för högt värdera saker som egentligen är värdelösa.

tisdag 17 januari 2012

Är du stöpt i världens form?

När det står:

anpassa er inte efter den här världen.” (Rom 12:2), så används i grekiskan ett verb (suschematizo) som betyder att anta samma gestalt, formas efter.

Det är exakt det världen och Satan vill göra med oss. Den vill sätta oss i en form, så att vi begränsas i våra förutsättningar för att njuta ett rikt liv. Gud vill göra oss fria så att vi med glädje tjänar Kristus vår Frälsare.

Att hamna i en form betyder inte bara att man begränsas, man förlorar sina egenheter, sin individualitet, sin karaktär, man pressas in för att likna alla andra. Man formas efter världen.

Rom 12:2 säger att vi som Guds barn inte ska vända kappan efter vinden, vara vindflöjlar. Världens barn kanske skiljer sig åt på utseendet. Men på insidan är det samma avundsjuka, själviskhet, begärelse och samma jakt efter en lycka som bara är tomhet som driver på. Det finns naturligtvis mycket av sådant även hos kristna. Därför uppmanar oss texten:

Anpassa er inte efter den här världen.”

Ska vi leva som "världen" vill?

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.” (Rom 12:1)

Låt oss idag ställa oss frågan: Vad skulle det betyda för vårt förhållande till andra människor? Vad betyder det för våra planer med vår familj? Vad kommer det ha för betydelse för våra karriärplaner?

När vi har lagt våra liv i Guds hand som ett levande och heligt offer, hur kan vi längre prata om våra rättigheter? Det är ju Gud som har rätt till vårt liv. Vi har ju offrat det till honom.

För oss som växte upp på 70-talet, och kanske ännu mer för dem som var unga på 60-talet, så var rättigheter något viktigt. Man skulle bilda protestgrupper för att värna om sina rättigheter. Det har naturligtvis präglat hela det västerländska tänkandet de sista 30 åren.

När vi läser idag om att vi ska frambära oss själva till Gud som offer så är det tvärtemot allt vi lärt oss. Vi har ju lärt oss att man ska slåss för sina rättigheter. Världen har lärt oss att man ska ta vad man kan från världen eller de som är runt omkring oss, att utnyttja systemet.

Men Gud säger idag:

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Rom 12: 2)

Nu börjar vi förstå vad det betyder att frambära sig själv som ett levande och heligt offer. Det betyder att som en frukt av den kärlek Gud visat oss i Jesus Kristus, inte vilja leva som världen vill, utan vilja leva som Gud vill. Att vilja göra det som är ”gott och fullkomligt och som behagar honom”. Inte att vilja göra det som behagar vår egen onda natur och vår bekvämlighet.

Det är först när vi gör Guds vilja som vi blir äkta människor, de människor Gud skapat oss till.

”Jag gör som jag själv vill.”

Hur ofta har vi inte hört: ”Jag gör som jag själv vill.” Det finns väl ingen större lögn. Antingen gör man som Gud vill, eller så gör man som djävulen vill.

Bob Dylan skrev en fin sång som handlar om detta: ”Gotta serve somebody”. Jag citerar den på engelska:

You may be an ambassador to England or France, You may like to gamble, you might like to dance, You may be the heavyweight champion of the world, You may be a socialite with a long string of pearls… You may be a construction worker working on a home, You may be living in a mansion or you might live in a dome, You might own guns and you might even own tanks, You might be somebody’s landlord, you might even own banks. But you’re gonna have to serve somebody, yes indeed. You’re gonna have to serve somebody, Well, it may be the devil or it may be the Lord, But you’re gonna have to serve somebody.”

Slutet lyder på svenska:

Du kommer att bli tvungen att tjäna någon. Ja, det må vara djävulen eller så kommer det att vara Herren. Men någon måste du tjäna”.

Världen lurar oss att tro att tjänsten för Kristus begränsar oss, men det är tvärtom. Utanför Kristus finns ingen frihet, där tjänar man antingen sitt eget onda jag – köttet, synden, världen eller Satan.  Dessa krafter kommer att kontrollera oss, sätta oss under sin piska och begränsa våra förutsättningar för att kunna njuta av ett rikt liv.

Kristus befriar oss från både vår skuld och vårt slaveri under satan. 

 "Vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?  Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.  Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.  Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.  Ty den som är död är friad från synd.  Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom.  Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom.  Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud.  Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. " (Rom 6: 3-11)




Gotta serve somebody med Bob Dylan

måndag 16 januari 2012

Våra rättigheter eller Guds?

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.” (Rom 12:1)

Låt oss idag ställa oss frågan: Vad skulle det betyda för vårt förhållande till andra människor? Vad betyder det för våra planer med vår familj? Vad kommer det ha för betydelse för våra karriärplaner?

När vi har lagt våra liv i Guds hand som ett levande och heligt offer, hur kan vi längre prata om våra rättigheter? Det är ju Gud som har rätt till vårt liv. Vi har ju offrat det till honom.

För oss som växte upp på 70-talet, och kanske ännu mer för dem som var unga på 60-talet, så var rättigheter något viktigt. Man skulle bilda protestgrupper för att värna om sina rättigheter. Det har naturligtvis präglat hela det västerländska tänkandet de sista 30 åren.

När vi läser idag om att vi ska frambära oss själva till Gud som offer så är det tvärtemot allt vi lärt oss. Vi har ju lärt oss att man ska slåss för sina rättigheter. Världen har lärt oss att man ska ta vad man kan från världen eller de som är runt omkring oss, att utnyttja systemet.

Men Gud säger idag:

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Rom 12: 2)

Nu börjar vi förstå vad det betyder att frambära sig själv som ett levande och heligt offer. Det betyder att som en frukt av den kärlek Gud visat oss i Jesus Kristus, inte vilja leva som världen vill, utan vilja leva som Gud vill. Att vilja att göra det som är ”gott och fullkomligt och som behagar honom”. Inte att vilja göra det som behagar vår egen onda natur och vår bekvämlighet.

Det är först när vi gör Guds vilja som vi blir äkta människor, de människor Gud skapat oss till.

När börjar din gudstjänst?

Vi läser i Bibeln:

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.” (Rom 12:1)

Då tänker någon omedelbart: ”Levande och heligt offer? Men, jag känner mig varken levande eller helig. Jag hade önskat att jag känt mig mer andlig och levande, då kanske jag kunde hänge mig mer åt Gud”.

Man säger så därför att den här världen lärt oss att om vi inte känner någonting, så kan man inte göra någonting. Men Paulus säger ingenting om hur vi ska känna oss. Han talar inte om att känna, utan om att göra. Känslor är kortlivade. Men Guds uppdrag till oss är livslångt.

Vi uppmanas att frambära oss själva, som ett tackoffer till Gud, för att han ska kunna använda oss, för att hans vilja skall ske genom oss. Tackoffer för att vi vet att vi fått evigt liv genom Jesu död på korset och hans uppståndelse.

Folk är villiga att ge allt, utom sig själva. Man kanske tar fram plånboken och ger till kyrkan för att döva sitt samvete. Men Gud är intresserad av mer än så.

Gud vill inte att vi ska ge av vårt, för att vi ska få fortsätta att leva våra egna liv, utan honom. Han vill att vi ska ge våra liv till honom, för att han skall kunna leva genom oss. Vi skall inte leva upp varje, söndagsmorgon, Gud vill leva med oss hela veckan.

En man försov sig en söndagsmorgon och mötte vaktmästaren vid dörren med andan i halsen:

- ”Är gudstjänsten redan slut?”
Vaktmästaren log.
- ”Nej, vår högmässa är slut, nu börjar gudstjänsten.”

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.” (Rom 12:1)

söndag 15 januari 2012

Med döden i vitögat blir livet stort

Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij berättade om när han arresterades av tsaren och dömdes till döden. Men tsaren gillade att leka grymma psykologiska lekar med sina fångar. När han satt på dem ögonbindlar så tog han ut dem och de ställdes inför en exekutionspluton. Det hördes gevärskott, men de kände inget. Sen insåg de sakta att gevären laddats med lösa skott.

Dostojevskij gick själv igenom den erfarenheten. Han berättar att erfarenheten av att gå igenom dödsprocessen förändrade hans syn på livet. Han berättar om hur han steg upp, åt sin sista måltid, varje tugga, varje andetag han andades, var värdefull för honom. Varje ansikte han såg, studerade han intensivt, varje sinnesintryck etsades in i hans sinne. När han gick ut på fängelsegården så kände han solens värme och uppskattade värmen mer än han någonsin gjort. Allt som hände runt honom hade ett förtrollande skimmer och värde. Han såg världen som han aldrig sett den förut.

När han insåg att han inte blivit skjuten så förändrades hela hans liv. Han blev tacksam för allt som hade med hans liv att göra, han blev till och med tacksam gentemot dem han tidigare hatat.

Kära, kristna vänner, att se våra felsteg, våra synder, vår kärlekslöshet, vår olydnad -är inte det att stirra döden i ansiktet? Syndens lön är ju döden. Men när vi skådar Kristus på hans kors genom evangelium, i Ord och sakrament, ser vi då inte att vi, som förtjänade att dö, får leva, får förlåtelsen, får livet tillbaka? Gud sände ju sin Son att dö i vårt ställe.

I det ljuset förstår vi hur naturligt det är att vi ger våra liv tillbaka till Gud, att vi lägger våra liv i hans hand och ber ”Ske, din vilja, inte min”.

Guds Ord lär oss:

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.” (Rom 12: 1)

Vad är ditt kristna liv värt?

Rom 6: 23 "syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre."
 

Detta gav han oss, inte för att vi förtjänade det, utan för att han älskar oss. Ja, Skriften säger till och med, att medan vi ännu var hans fiender, medan vi ännu gjorde uppror mot honom, så kom Kristus och dog för oss.

Det betyder att vi försonats med Gud, att vi blir hans vänner när vi tror detta och behöver inte frukta för döden och domen, utan kan glädje oss över nåden och livet.

Men det betyder också mycket mer. Om vi tänker för en stund på vad Gud gjort för oss genom Kristus, om vi tänker för en stund på vad det betyder att han ger oss livet tillbaka, räddar oss från döden, och ger oss ett nytt och sant liv, vad betyder det för ditt och mitt förhållande till Gud?

Vi kan ställa frågan igen: ”Vad är ditt och liv värt?” Nu talar vi inte längre om att få fortsätta att leva 40-50 år till. Nu talar vi om att Gud byter ut din och min tidigare skuggtillvaro Gud byter ut det liv, då vi vandrade omkring utan hopp och utan Gud, när vi var trälar under djävulen, världen och vårt eget kött, när vi blinda och vilsna, inte kunde se en mening i allt som sker - mot ett liv som aldrig tar slut, ett liv i gemenskap med Gud, som kommer att fullkomnas i en evig glädje då vi med kropp och själ skall få skåda Kristi ansikte, ett liv med mål, en mening och ett innehåll.

lördag 14 januari 2012

Vad Gud betalade för vad vi inte förtjänade




I Rom 12: 1 uppmanas vid: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.”

Ordet ”så” (un) pekar tillbaka till vad som stått innan i föregående kapitel. NT 81 och flera engelska bibelöversättningar skapar nog en bättre övergång mellan kapitel 11 och kapitel 12. Man säger:

”Därför förmanar jag er bröder, vid Guds barmhärtighet”

Ett ”därför” fodrar att ”varför”. Varför kan Paulus uppmana oss vid Guds barmhärtighet att frambära våra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud?

Svaret har vi sju verser tidigare i kapitel 11 och vers 30:

”Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet”

Fick vi barmhärtighet för att vi förtjänade den av Gud? Nej. I 11:35f. läser vi:

Vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting.”

Vad är det för barmhärtighet eller kärlek han visat oss?

Bakgrunden är att alla vi människor ställdes under Guds dom, för att vi inte levde upp till vad som fodrades av oss. Guds norm fodrade kärlek, vi visade hat, Guds lag fodrade lydnad, vi blev olydiga, Guds bud krävde renhet och helighet, vi uppvisar orenhet och mörker. Den som inte håller måttet inför landets lagar, döms efter landets lagar. Skulle vi mäta hur långt vi håller måttet inför Guds heliga lag, så skulle vi dömas.

Men Paulus säger:

Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet (11:30)

I sin stora kärlek sände Gud oss sin Son för att frälsa oss från det straff vi alla förtjänade, för att rädda oss från döden som är frukten av vårt uppror mot Gud, och för att ge oss liv.

Detta gav han oss, inte för att vi förtjänade det, utan för att han älskar oss. Ja, Skriften säger till och med, att medan vi ännu var hans fiender, medan vi ännu gjorde uppror mot honom, så kom Kristus och dog för oss.



Vi förtjänade inte evigt liv, men Gud gav oss det, av nåd för Kristi skull. Fadern betalade med sin Sons liv, för att vi skulle få liv.

Vad är ett människoliv värt?

Hur mycket är ditt och mitt liv värt? Om du och jag fick sätta en prislapp på våra liv, vad skulle de kosta? Vi tänker omedelbart att sånt kan man aldrig säga. Vi har ingen rätt att värdera mänskligt liv.

Men låt oss ställa frågan: om vi hamnade i ett läge där vi var tvungen att värdera våra liv, hur skulle vi göra det?


Vad skulle t.ex. vara en rimlig kompensation för någon som räddade ditt eller mitt liv? Somliga riskerar ju sina egna liv genom att rädda andras, såna som söker efter överlevande i glaciärer eller hoppar ut i vägen för att rycka bort någon från en lastbil som far fram i 120 km/tim. Om någon frågade oss: ”hur mycket vill du ge för att jag inte skapa släppa taget om den här livlinan, vad skulle du och jag svara?

Hur mycket är mycket är ett människoliv värt? Hur mycket värderade Gud människoliv? Läs Joh 3:16

fredag 13 januari 2012

Vi är gatlyktor

Att vi kom till Kyrkan och blev en del i hennes gemenskap berodde inte på att vi följde stjärnan, som de vise männen. Men det kanske berodde på att någon, en vän eller våra föräldrar talade Kristi Ord till oss. Som profeten Daniel säger:

"De förståndiga skall då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och för evigt." (Dan. 12:3) Vi alla som kommit till Kristus får vara som stjärnor och vägleda andra till Honom.

"Ni är världens ljus" säger Kristus till sina lärjungar, till oss, till sin Kyrka. En stad som är byggd på ett berg. En ljusstråle som lyser ut på gatorna och gränderna och in i hemmen, som återspeglar Epifanians Kristusljus, som drar människor till att tillbe Gud i Hans Sons ljus. Vi är som gatljus längs motorvägen, små men ändå tillräckliga för att leda fram till resans mål genom dimma och storm till Kristus.

Kristus Jesus är ljus nog för att skingra också vårt djupaste mörker. Vi kanske tror att problemet är det ena eller det andra. Men vet, att det djupaste problemet bakom alla andra problem är vår synd och skuld. Kristus är tillräckligt ljus för att skingra det mörkret. 

Låt oss inte lura oss att tro att det finns andra lösningar. I den vandring vi har framför oss låter Han sitt ljus lysa upp vår väg genom evangelium i Ord och sakrament. Han lär oss att vandra i Hans förlåtelses ljus.

"Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS härlighet går upp över dig."

torsdag 12 januari 2012

Jesus i stallet


Det lilla huset i Betlehem, som stjärnan stannade över och de vise männen som tillber är en bild på Kyrkan i miniatyr. Maria är Israel och de vise männen är hedningarna, världens alla folk. Tillsammans tillber de Kristusbarnet, som kom för att frälsa både judar och hedningar. De ger Honom sina gåvor, de återvänder via en annan väg. Deras liv var för alltid förändrade. De hade sett Guds ljus i Kristi ansikte.

Gud samlar sin Kyrka än idag. Det kanske inte är kameler från Syrien och Egypten på parkeringsplatsen, men det finns kanske hedningars både volvo, toyota och merzedes. Det kanske inte är guld, rökelse och myrra vi bringar Honom, men det är våra tillgångar, vår tid och våra begåvningar, vår bön och lovprisning. Och Gud tar emot våra gåvor renade i offret på Hans kors. Vi skådar Honom inte i jungfruns knä, men vi möter Honom fortfarande i dopets vatten, i avlösningens förlåtande ord, i nattvardens bröd finns Hans kropp och i vinet Hans dyra blod. Där Kristus är närvarande faller vi ner i vördnad och tillbedjan.



onsdag 11 januari 2012

De vise männen och Jesus

Jesaja förutsåg den dag folken skulle komma för att tillbe den sanne Guden, när skaror av kameler skulle övertäcka landet, när folk från Saba skulle komma för att bringa guld och rökelse. 

Israel fick inte tillåtelse att hålla Gud för sig själv. Jesaja
förutsåg dagen då österns vise män, folk från Persien skulle komma till Israel för att söka den Kristus som blev född i Betlehem. Han såg den dag då de som studerade stjärnorna skulle ledas av stjärnan för att buga sig ner och tillbe barnet i krubban som sin Kung, sin Gud, sin Frälsare. Han såg deras gåvor.

De vise männens gåvor predikar om Kristus. Guldet talar om Hans konungaskap och kungarike, hur detta Barn vars födelsestjärna de sett i öst, var Konungars Konung, Herrars Herre, vars rike inte har någon ände. Rökelsen vittnar om Hans gudom. Rökelsen betraktades som en tillbedjan för gudar. Detta lilla barn i sin mors knä tillbeds som Gud av Gud, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, Guds Son vorden människa. Myrran vittnar om Hans lidande och död. Han är Guds offerlamm, Han kom för att sona världens synd och vara världens Frälsare.

tisdag 10 januari 2012

Ett ljus mitt ibland oss


Skriften säger:
"Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken." (2Kor.4:6)

Jesaja säger:
"Se, mörker skall övertäcka jorden och töcken folken, men över dig skall HERREN gå upp, hans härlighet skall uppenbaras över dig."(Jesaja 60: 2, 3)

Profeten talar i en tid Israels folk led under exil och fångenskap. Men han riktar blicken bortom befrielsen från det yttre förtrycket i en framtid då det sanna andliga Sion, den kristna Kyrkan, fick vandra i uppenbarelsens totala och slutgiltiga ljus. I den tid då Kristus Guds sanna ljus trädde in i den mänskliga sfären.

  Jesaja påminner om att detta underbara Ljus som skingrar mörkret i vår värld inte är något som skall betraktas som privat egendom. Jesus Kristus är världens Ljus, Han är rättfärdighetens sol som stiger upp och har läkedom under sina vingar. Hans födelse, död och uppståndelse bringar ljus till vartenda hörn av vår av synden förmörkade värld. Också här i oss i vår församling här idag.

"Lyft dina ögon och se dig omkring: Alla samlas och kommer till dig. Dina söner kommer fjärran ifrån, dina döttrar bärs fram på armen. Då skall du se det och stråla av fröjd, ditt hjärta skall bäva och vidga sig."(Jesaja 60: 4, 5)

Ni kan se. Ni är i ljuset. Se omkring er påminner Jesaja. Gud samlar sin Kyrka, sitt folk till sig, ett folk som fötts ur och av Ljuset och som vandrar i Ljuset, ett folk som sett Guds härlighet i Kristi ansikte. Gud församlar en Kyrka som förkunnar Guds ära och predikar om Hans härlighet, Han kallar dem ut ur mörkret och in i sitt underbara Ljus.

Detta ljus, Kristi ljus, lyser genom evangeliet, och det lyser i vår mitt bland oss, och hos oss, i din mån Kristi evangelium förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas enligt Kristi instiftelse. 

Detta är detta ljus som 1500-talsprästen Hans Thomissøn sjunger om i en psalm:

"Den kristna kyrkans sköna namn Vill månget samfund bära, Men den sig sluter i dess famn Har oftast ej dess lära. Man kyrkans namn med orätt gav Åt mången skönt vitmenad grav, Som dödas ben blott gömmer.

Allmännelig så kallas rätt Guds kyrka här på jorden, För alla folk av Adams ätt I södern och i norden. Och dit, så länge världen står, Kring Herden samlas hjordens får. Vem kan väl det förhindra?

Ty kyrkans kännetecken är Guds rena Ord och lära, Som hjärtat tröst och frid beskär Till Jesu Kristi ära. Där Ordet läres rent och klart, Dess sanning, det är uppenbart, Kan utan frukt ej vara.

Till kyrkan har vårt dop oss vigt Från livets första dagar. Gud inom den oss nåderikt Begåvar och ledsagar. Han ger till tröst sin Ande god. Med sin lekamen och sitt blod Vill han vår hunger mätta.

På lydnaden mot Herrens Ord, Kan man helt tydligt märka, Var kyrkan finns på denna jord, Där man Guds verk vill verka. Munkristen man i synd och skam, Med heligt sken betäckt, går fram, Men Herren ser till hjärtat.

Ett heligt liv i Jesu tro Ej världens barn behagar, Och därför under korsets bo De kristna alla dagar. Men alltid har av Herrens röst Hans rätta barn den vissa tröst Att himmelriket ärva.

Så ha då tack, o Jesu Krist, Att du oss frälst från fara. Den sanna kyrkan nu förvisst Bland oss vi ser här
vara. Ditt ljus, som Luther tänt på nytt, Låt skina rent, tills dagen grytt, Då kyrkan ska förklaras."

måndag 9 januari 2012

Har du ljus?

Det första Gud sade när han skapade var: "Varde ljus!" Och det blev ljust. Ljuset kommer från Gud. 


Guds Ord liknas vid ljuset. "Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.", säger Psalmisten. Gud är ljus och i honom finns inget mörker (1Joh.1:5).

Utan ljus kan växter inte växa, utan ljus kan man inte se. I totalt mörker spelar det ingen roll om man har perfekt synförmåga. Det är därför vi förknippar mörker med ondska och smärta. Mörker innebär att man inte kan orientera sig, man blir vilsen. Och där man inte ser, där kan krafter som inte vågar sig fram i ljuset operera. Man talar om samhällets mörka krafter i den "undre världen", man talar om en personlighets mörka sida. Vi förknippar ibland mörker med död. Livets låga blåses ut, och när ljuset, elden försvinner så finns bara mörkret.

Även om ljuset växlar har Gud inte utelämnat människan åt totalt mörker. Han har gett oss solen som lyser på dagarna och månen och stjärnorna som lyser upp natthimlen. Och när det ljuset inte räcker till tänder vi upp våra egna ficklampor, facklor och stearinljus.

Mörker är Guds beskrivning av ondska, smärta, ångest. En bild vi kan förstå. Men eftersom Gud inte dragit sin hand ifrån den här världen kommer ingen att uppleva det totala mörkret förrän på den yttersta dagen då Kristus själv skall kasta dem i det yttersta mörkret som undanbett sig Hans kärleks ljus.

Synden älskar mörkret och använder det som sin täckmantel. De flesta brott begås nattetid, fråga vilken polisman som helst som patrullerar nattetid.

Synden drar oss in i mörkret. Den försöker att släcka ut, att döda ljuset, det ljus Gud tände i våra hjärtan genom dopet. Synden hatar ljuset och vägrar komma ut i ljuset.

"ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas." (Joh..3:19,20)
 
Adam gömde sig för Gud i mörkret.

Det gör vi också. Vi gömmer oss i mörkret när vi sluter våra öron för Guds Ord, när vi avhåller oss ifrån Herrens heliga nattvard, när vi vänder oss ifrån Kyrkan, när vi borstar av oss en förmaning från en kristen broder eller syster, när vi istället för att fokusera på Guds Ord och Kyrkan, vänder oss inåt som om det enda viktiga vore våra egna jag och våra njutningar.

" Se, mörker skall övertäcka jorden och töcken folken." säger profeten Jesaja kapitel  60 och vers 2. Utan Kristus finns bara mörker och töcken, inget ljus, ingen värme, inget liv. Och det finns inget vi kan göra åt detta tjocka, kvävande andliga mörker synden försatt oss i. Mörkret kan inte upplysa sig själv. Mörkret kan inte bestämma sig för att ta emot ljuset eller släppa in det eller ge det en gnista. Mörker kan inte göra sig själv till ljus, lika lite som en syndare kan göra sig själv till ett helgon. Vi kan inte av oss själva, genom våra egna ansträngningar, kamp eller böner bli Guds barn.

Gud måste ge Ljuset. Han måste, precis som i begynnelsen, uttalade sitt skapande, ljusbringande Ord in i djupet av våra hjärtan, själar och sinnen.  Han måste säga till våra själars mörker: "Varde ljus!" och tala Kristus ini våra hjärtan. Kristus själv är Ljuset som besegrade mörkret genom att dö i mörker. Kristus är Ljuset som fyllde graven med sin uppståndelses Ljus. Kristus är Ljuset som uppslukade mörkret i sig själv och fyller oss med Ljus.

söndag 8 januari 2012

Epifanians ljus

Trettondagen kallas också Epifania i kyrkoåret. Betydelsen av det grekiska ordet Epifania har med uppenbara, att föra något in i ljuset, att avslöja eller göra något synligt som varit osynligt eller fördolt. Ordet användes om gudarna i det gamla Grekland, när gudarna visade sig för människor, så fick de en epifani.

Epifanians tid i kyrkoåret handlar om ljus: "Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och HERRENS härlighet går upp över dig." Den handlar om hur det sanna Ljuset kommer in i denna världs mörker." Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa över dig." (Ef. 5:14 )   "I honom var liv, och livet var människornas ljus." (Joh.1:4)

Epifanians ljus är också stjärnan i öster som ledde de vise männen till Konungabarnet som tronade i jungfru Marias knä. 


Guds kärleks ljus hade kommit för att lysa också för hedningarna. "det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp." (Matt 4:16). 

Dessa hedningar kom för att tillbe Honom med gåvor avsedda för en Konung - guld, rökelse och myrra - precis som profeten Jesaja hade sagt. De vise männen gladde sig åt ljuset, och böjde sig ner för att tillbe Honom.

Aposteln Paulus skriver:

"Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av det som vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet och som nu har blivit uppenbarad (epifania), när vår Frälsare Kristus Jesus trädde fram. Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium. " (
2 Tim 1: 9-10)

Inget permanent uppehållelsetillstånd för Guds barn på jorden

Låt oss se Jesusbarnets förnedring som en väckarklocka för våra samveten och som en ledstjärna för ett heligt liv.

Just det som vi ofta trängtar efter mest: ära, prestige, berömmelse, framgång, makt och rikedom, just detta avstod Jesus från. Han som var Guds evige Son, den evige Kungen, hade allt i sin hand, men avstod från det och lät sig födas i ett smutsigt stall för vår skull.

Han, just han, ber oss att följa i hans fotspår. Vi behöver inte avstå från allt den här världen har att erbjuda, men vi behöver betrakta allt det den här världens människor ser som värdefullt för vad det faktiskt är: skräp. Det enda som egentligen ska ha någon betydelse för oss är Guds kärlek i Kristus Jesus, hans kors, hans nåd och hans förlåtelse.

Precis som Jesus var en främling och en gäst i den här världen, så ska vi se oss som främlingar på genomresa, som flyktingar och invandrare, vårt egentliga hem är ju inte här, inte i Sverige, inte i världen, utan i Guds rike.

Vi har bara uppehållstillstånd så länge Gud behagar att låta oss gästarbeta här, sprida budskapet om hans rike, hans nåd och förlåtelse. En dag kommer den här värden att utvisa oss, vi får hembesked till himlen, och då kommer vi för alltid få bo hos vår älskade Frälsare och Herre Jesus Kristus.

lördag 7 januari 2012

Varför blev Gud människa?


Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” (2Kor. 8: 9)

På vilket sätt blir vi rika genom Guds Sons människoblivande? Svaret är att han var lydig, led och dog som vår ställföreträdare. I vårt ställe blev han pinad och straffad, för att vi skulle slippa att lida och straffas i evighet. Vi gav Guds Sons smärta, främlingskap, ensamhet och död, och han gav oss läkedom, gemenskap med Gud och evigt liv. Genom hans lydnad för lagen och hans offer på korset är våra synder sonade, förlåtna, utstrukna och glömda. När han uppstår på den tredje dagen och när vi döps i den treenige Gudens namn, så klär han oss i sin egen rättfärdighet, helighet, salighet och frälsning.

fredag 6 januari 2012

Vår Frälsare var en flykting!


Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” (Matteus 2: 23)

Det är ingen tillfällighet att Nasaret heter Nasaret, det fanns i Guds plan för att ordet nasaré är från samma ordstam som det hebreiska ordet för telning ”nezer”, och profeten Jesaja hade 700 år tidigare sagt:

Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (nezer) från hans rötter skall bära frukt.” (Jes. 11: 1)

Isai från Betlehem var kung Davids pappa. Den davidiska kungadynastin hade huggits av när Israel förlorade makten först åt det babylonisk-assyriska riket sedan medo-perserna, grekerna och nu romarna. Men nu sköt ett skott upp ur den avhuggna stammen, en telning (nezer) från hans rötter. Den telningen som skulle kallas just nasarén Jesus, bar den heliga jungfrun Maria i sin famn under familjens mödosamma färd till Nasaret. Josef och Maria hade flytt till Egypten när Herodes dödade gossebarn i Betlehem  familjen bodde där några år: När Herodes var död återvände man till Israel.

Nu i mellandagarna läser vi om hur vanliga medborgare skjuts ner i Syrien,  i Irak dödades igår 72 personer med bilbomber och under julen brändes flera kyrkor ner och ett 40-tal  kristna dödades i Nigeria av islamister.  Är det inte så att julskinkan fastnar i halsen? Får man verkligen prata om sådana hemska saker i en tid då ögonen ska bländas av stearinljusens sken och glittret från julgransbelysningen, och man ska vara glada och goda?
Till och med hedniska normalsvenskar kan bli sentimentala inför en julkrubba, när man ser det nyfödda Jesusbarnet i Marias famn där till och med fåren knäböjer inför krubban. ”Det är så fint att glädjas över hur ett liv blir till, hur en bebis kommer till världen”, säger man med handen andäktigt på bröstet.

Tänker man på att när Jesus föddes så leddes inte bara de vise männen av stjärnan till Betlehem, också Herodes blick leddes av de vise männen till Betlehem vilket orsakade ett massmord av nyfödda barn? Tänker man på att Josef, Maria och Jesusbarnet fick fly till Egypten, och att när de kunde återvända så fick de hålla sig till provinsen Gallillen för att inte drabbas av den onde Arkelaus?

Det är bara en kristen som kan se att det finns glädje och ljus mitt i allt detta elände och detta lidande. Bara en kristen ser att Gud antog människonatur och frivilligt lät sig förnedras och förödmjukas. Han fick födas utomhus, utan säng, för att sedan bli en flykting.

Det är en glädje därför att Gud lät allt detta ske för vår skull.

Skriften säger:

Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” (Fil. 2:6 - 8)

torsdag 5 januari 2012

Josef - vår förebild

Tre gånger visade sig en ängel för Josef i drömmar (Matteus 1: 20, 2: 13, 19). Josef var en man som de flesta av oss, som drog sina egna slutsatser. Ibland rätta, ibland felaktiga, som t.ex. när han ett tag funderade på att skilja sig från hustru (1: 19). Men varje gång Gud talade till honom så trodde han och agerade, och var beredd att lägga sina egna funderingar på hyllan. Han lydde när överheten begärde att han skulle skatteskriva sig i Betlehem (Luk. 2: 14), han lydde när Gud sade åt honom vad barnet skulle heta, han lydde Skriftens ord om omskärelse och förde det nyfödda Jesusbarnet till templet för att offra till Gud i tacksägelse (Luk. 2: 21-24). Varje år reste Josef med sin familj vid påsktiden upp till Jerusalem för att de lydde Guds Ord.

Vi vet inte särskilt mycket om Josef. Men han är ändå ett underbart föredöme för en fader, för familjens huvud. Han arbetade för att för att försörja sin familj, satte Guds Ord före sina egna tankar och gjorde allt han kunde för sin familj. Vi sjunger därför i en psalm :

Lär oss att som Josef älska, kyskt och rent, i ödmjukhet”.

Skälet till att Josef ansåg att han kunde återvända till Israel efter åren av exil i Egypten var att ängeln sagt:

Stig upp och tag med dig barnet och dess mor och bege dig till Israels land, ty de som ville ta barnets liv är döda." (v. 20)

Herodes dog 4 före vår tideräkning, det år då de flesta historiker menar att Jesus föddes. Han begravdes i Herodium, en av hans egna fästningar, inte långt från Betlehem där de pojkar han dödat låg begravda. Nu reste Josef tillbaka till sitt hemland.

Han steg…upp och tog med sig barnet och dess mor och kom till Israels land.”  (v. 21)

Det verkar som om han först tänkte bosätta sig i Judeen, kanske Jerusalem eller Betlehem, där hans fäder vilade. Men det kommer nya besked:


Men när han hörde att Arkelaus var kung över Judeen efter sin far Herodes, vågade han inte bege sig dit. Och sedan han i en dröm hade blivit varnad för detta, drog han bort till Galileens område. Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret.”

Hur hänger det här samman? Sade ängeln fel, första gången han talade med Josef? Arkelaus var en ännu grymmare härskare än Herodes.

Nej, ängeln sade att Herodes var död. Israel bestod av tre landskap eller provinser: Judéen, Samarien och Gallileen och kejsar Augustus hade fördelat landskapen i Israel mellan Herodes tre söner. Arkelaus härskade i Judéen, men till Gallileen där Nasaret låg kunde de tryggt resa.

Varför sade ängeln inte på en gång att de skulle resa till Judeen? Den frågan är intressant.

Många tror att de ska få hela facit av Gud på en gång. Men ibland ger Gud en liten bit i taget. ”Res dit”, säger Gud. Sen när man kommit fram säger han: ”lite mer norrut”.  Vi ska inte tro att vi alltid får hela kartan på en gång. Genom att Gud ger bit för bit får vi anledning att söka Hans ansikte, hans hjälp, hans ledning hela tiden.

Det viktiga är inte att man vet allting på en gång. Det viktiga är att man vänder sig till Gud för att få hjälp. Josef blev varnad av Gud för att bosätta sig i Judéen, men det står faktiskt inte uttryckligen att han blev tillsagt att han skulle bosätta sig i just Nasaret. Men uppenbarligen låg det inom Guds plan.

Gud vet ju i förväg om vad vi skall göra. Och när vi litar på honom, så kan det vi tänker göra bli en del av det han tänkt från början.

Ja, även fast Josef troligen reste dit för att det var den mest naturliga staden i Gallileen, för att Maria hade sin släkt där, så var också det Guds vilja förutsagt av profeterna, trots att Gud ingenting sagt och Josef kanske inget visste om profetian.

Vi läser i dagens text:

Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” (Matt 2: 23)

onsdag 4 januari 2012

Vi har anledning att vara glada!


Alla dessa år hade Hanna 84 år bett i templet, som vi läser i Lukas 2: 36ff. Hon hörde till dem som väntade på Kristus. Kanske bad hon: Kom Herre, som vi kan bedja än idag.

Nu fick hon visshet om att det lilla barnet som bars fram i templet var den utlovade Frälsaren.

”Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.”

Hon kom fram, och prisade Gud. Äntligen fick hon med sina ögon se den hon längtat efter hela sitt liv.

Messias hade kommit, han som profeterna talat om, han skulle bortta världens synder och skänka förlåtelse genom att offras i mänsklighetens ställe. Självklart blev hon glad, och kunde inget annat än prisa Gud, och tala med människor om honom.

Känner vi oss nedstämda? Låt oss tänka på vem Jesus är och varför han kom. Är inte det skäl nog att prisa Gud?

Sångaren sjunger:

”Är det sant att Jesus är min broder,
är det sant att arvet hör mig till?
O, så bort med alla tårefloder,
bort med allt som här mig ängsla vill!

Gud min broder - under över under!
Större nåd väl aldrig tänkas må!
Fast jag ej kan tro det alla stunder,
är jag salig på hans ord ändå.

Han har sagt min Fader - eder Fader,
han har sagt min Gud och eder Gud.
Mer än allting annat det mig gläder,
att ock jag har fått ett sådant bud.”

O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan.
Ty i bredd med Jesus det mig ställer,
ger mig rätt till samma arv som han.

Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samma Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!"

tisdag 3 januari 2012

Är bönen en tjänst?


Hanna 84 år gammal, som vi läser om i Lukas 2: 36ff,  var en tjänare. Vi läser att hon ”tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Ofta tänker vi på bönen som något som vi använder oss av för att få Gud att betjäna oss. En del kristna ber mest med egna önskningar till Gud.

Men att bedja är också en tjänst för Gud. Gud låter sin vilja ske på jorden, men han gör det genom våra böner. Han ger, men han vill att vi skall bedja honom innan han ger. På så sätt kan vi tjäna våra medmänniskor genom att bedja för dem. Gud vill att vi skall be att det går bra för kyrkan och församlingen, att våra syskon i tron bevaras, att kärleken tillväxer, att Guds rike breder ut sig, att flera människor blir omvända, att vi får leva i ett lugnt samhälle, men han gör allt detta på uppdrag av våra böner. 

Franz Pieper skriver om bönen:
"Eftersom det är blott för de kristnas skull, som Gud upprätthåller världen--nämligen för att de skall kunna utöva sin kallelse (Matt. 24:14)--och eftersom de kristnas vilja, som kommer till uttryck i deras bön, sammanfaller med Guds vil­ja, som upprätthåller och regerar allt (I Joh. 5:14), så är det självklart, att de kristna genom sin bön såsom genom ett medel, instrumentaliter, upprätthåller och regerar hela världen. Allt, som sker i världen och i kyrkan, förmedlas genom de kristnas böner. Att Guds Ord har sitt lopp i världen trots djävulen och hans anhang (2 Tess. 3:1), att t.ex. Paulus finner en öppen dörr, frimodigt kungör Ordet (Kol. 4:2‑4, Ef. 6:16,19) och räddas från fara (Rom. 15:30‑32), sker genom de kristnas böner. Genom de kristnas böner förmedlas också det borgerliga samhällets be­stånd och välgång (Jer. 29:7), fredens bevarande och återställande (I Tim. 2: 1‑3, Ps. 76:7) och även de blodtörstiga och falska människornas undergång (Ps. 5:7,11, 55:24). Enligt Skriften gör Kristus allt, som han såsom verkande orsak, causa efficiens, verkar, samtidigt genom de kristna såsom förmedlande orsak, causa instrumentalis. Luther: "Varje enskild kristen... uträttar så stora ting, att han i gudomliga ting kan re­gera hela världen, hjälpa var man och vara alla till nytta, och han gör de största gärningar, som sker på jorden" (WA 45,531‑536)." (Från Kristen Dogmatik, Pro Veritate, Uppsala 1985)


Gud ger inte tro, eller stärker tro genom bönen. Bönen är inget nådemedel. Men när vi ber om starkare tro, så använder Han Ordet och sakramenten för att stärka vår tro. När vi ber om andras frälsning, så sänder han oss själva eller någon annan med evangelium.


Men bönens tjänst är inte bara förbön. Den är också tacksägelse.

Aposteln säger:

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse.” (Fil. 4: 6)