Tror man så bekänner man

Jesus säger:

”Jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar.”

Betänk att när vi ställs inför människor så handlar det inte om att göra bra intryck, att se till att de gillar oss för vad vi säger, att lägga orden på ett sådant sätt att vi passar in i mallar. Det handlar om att ge uttryck för vår allraheligaste tro på Frälsarens Jesu Kristi död och uppståndelse för oss syndare, inför Gud och människor.

Jesus säger på ett annat ställe:

”Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för, när han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet.” (Luk. 9: 26)

Nu är det ju visserligen så att vi alla på olika sätt förnekat Kristus i våra liv, inte kanske i ord, men i gärningar. Och Jesus tog emot och förlät t.ex. Petrus som ångrade sig efter att ha förnekat sin Herre.

Men bekännelsen är viktig. För handen på hjärtat, i ett evighetsperspektiv och med blicken på vår blödande Frälsare på korset, vad spelar det för roll vad människor tycker om oss?

Dessutom är det också ett ansvar att jag bekänna, för när vi bekänner Kristus så kan det ju faktiskt hända att också andra människor kommer till tro. Och att vi bekänner är också ett sätt att visa i praktiken att Kristus har någon betydelse för oss.

Det var två damer som satt och åt lunch tillsammans när den ene säger till den andre:

-”Jag känner inte många kristna, men på något sätt kan jag inte hjälpa att jag betraktar dem som hycklare.”

Den andre sade då:

”-Men din svägeska då, hon bor ju i samma hus som dig, det måste du väl ändå erkänna att hon är en hängiven kristen.”

-”Det är just det” skattade den första. ”Hon är en förtjusande person, och ägnar sitt liv åt att stödja yttre mission och söndagsskolearbete, men hon har aldrig frågat mig om jag vill bli en kristen. Det är bara en bluff-tro hos henne, det här med att själarna är i fara. Jag vet att hon tycker om mig, men om hon trodde på allt det där, tror du inte att hon skulle sagt något till mig?”

Om vi har syndat mot detta med att bekänna Kristus, så förlåter han oss, när vi vänder oss till honom i tro. Kristus säger idag:

”Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande skall inte få förlåtelse.”

Orädda, trots lidande och förföljelse

”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande skall inte få förlåtelse. När man ställer er till svars i synagogor och inför makthavare och myndigheter, så gör er inga bekymmer för hur ni skall försvara er eller vad ni skall säga. Ty den helige Ande skall i den stunden låta er veta vad ni skall säga." (Lukas 12:4-12)

Luther sjunger:

”Guds ord och löfte skall bestå, Vi det i hjärtat bäre. För himmel, ej för jord, vi gå Till strids och glade äre, Äre alltid väl till mods, Fast vi våge gods Och ära, liv och allt; Ske blott som Gud befallt. Guds rike vi behålle.”

Många av profeterna hade förlorat sina liv för sin tros skull, alla de elva apostlarna, utom Johannes, skulle inte bara riskera sina liv, utan också förlora dem, för Jesu skull.

Men trots att fruktan för Gud understryks, så understryks ännu tydligare Guds kärlek och omsorg i de efterföljande

Gudstjänst i nedbränd kyrka i Mellanöstern

verserna när Jesus säger:

”Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.”

Gud tröstar sina lärjungar med att vad som än händer är de i Guds kärleksfulla händer. Om Gud inte glömmer sparven, så glömmer han inte er. På er är till och med huvudhåren räknade, säger han. Det var en stor tröst för plågade kristna som fick se huvuden rulla, hur man lemlästades, hur brändes på bål, och askan spreds för vinden. Gud har räknat till och med era hår.

Han har koll på allt. Och när den yttersta dagen skall han ger er tillbaka er kropp, fast med större härlighet.

Man kunde ju tycka att den Gud som älskar och har omsorg, skulle skydda sina lärjungar från förföljelse, men förföljelsen hör till en kristens livsvillkor. Aposteln Paulus skriver:

”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” (2 Tim 3:12)

Aposteln Petrus skriver:

”Vem kan göra er något ont, om ni ivrar för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas.” (1Petr. 3:13, 14)

Ingenting, som händer lärjungen, den troende, Guds barn, inte ens döden, faller utanför Guds allvetande, kärlek och omsorg.

Frukta och älska Gud

”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande skall inte få förlåtelse. När man ställer er till svars i synagogor och inför makthavare och myndigheter, så gör er inga bekymmer för hur ni skall försvara er eller vad ni skall säga. Ty den helige Ande skall i den stunden låta er veta vad ni skall säga." (Lukas 12:4-12)

Men får man idag verkligen säga att man skall frukta Gud? Ja, den sanne Guden är värd att fruktas, den sanne Guden är helig och upphöjd, inför Honom bör vi alla falla ner i vördnad och tillbedjan. Låt oss aldrig böja knä för världen och världens barn.

Men lägg nu märke till att den Gud som är värd vår fruktan, den Gud som på den yttersta dagen förpassar människor till ett evigt helvete är också den Gud som älskar oss och som vi har anledning att älska.

När Jesus talar om att lärjungarna skall frukta Gud så inleder han:

”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta.”

Gud är vän med oss genom Jesu försoning och vi får vara Hans vänner genom tron på Jesus. Jesus har med sin försoningsdöd tagit bort det skuldebrev som skiljer oss från Gud och spikat det på korset. Vi är förlåtna.

Lärjungarna skulle inte frukta människorna, så att de dolde sin tro av rädsla för att bli dödade. De skulle frukta Gud. Det är inte bävan eller rädsla, det är en helig vördnad fylld av kärlek, som Luther inleder varje budord:

”Vi skall frukta och älska Gud”.

När man så fruktar och älskar Gud mer än människor, så räds man inte den kroppsliga döden.

Rädd för fel saker?

”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande skall inte få förlåtelse. När man ställer er till svars i synagogor och inför makthavare och myndigheter, så gör er inga bekymmer för hur ni skall försvara er eller vad ni skall säga. Ty den helige Ande skall i den stunden låta er veta vad ni skall säga." (Lukas 12:4-12)

Att vara tillsammans med Jesus var inte bara att sitta vid hans fötter och lyssna. Det var också att själv förknippas med hans budskap, att kallas kristen, att bekänna Kristus inför människor.

Hur lätt var det inte för lärjungarna att bli rädda för människorna, rädda för att bli hånad, rädda för att bli utstötta, rädda för att misshandlas och dödas.
Kristus uppmuntrar i dag lärjungarna att inte vara rädda för människor.

”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta.” (v.4, 5)

Världens attityd är att vara till lags, därför fruktar man människor, man är rädd för vad de ska tycka, därför klär man sig som dem, man pratar som de och uppför sig som de. En annan fruktan är också för den egna hälsan. Man är så orolig så fort man får minsta nästäppa, man är mer bekymrad över sin egen onda tå, än att man tänker på andra människor som dör i fjärran land, framförallt är man rädd för den egna döden.

Jesus uppmanar sina lärjungar att se nyktert på saken. Vi är inte bara kropp, utan också själ. Vi behöver inte vara rädda för dem.

Om det är någon vi skall frukta så är det Gud. Om vårt kroppsliga liv på något sätt är utelämnat åt människor, så är vår själ utelämnad åt Gud. Han är den som har makten att kasta själen i helvetet. Det kan ingen människa.

Det är alltså Gud vi skall frukta.

Vi läser i Hebreerbrevet:
”Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande? Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.” (Hebr.10:29-31)

Jesus säger alltså att vi har större anledning att frukta Gud än människor. Gud är stor och mäktig, han har allt i sin hand och han kommer på den yttersta dagen att döma levande och döda.

Att vara kristen betyder bland annat att man förknippas med Jesu lära

”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som hädar den helige Ande skall inte få förlåtelse. När man ställer er till svars i synagogor och inför makthavare och myndigheter, så gör er inga bekymmer för hur ni skall försvara er eller vad ni skall säga. Ty den helige Ande skall i den stunden låta er veta vad ni skall säga." (Lukas 12:4-12)

Säger Kristus Jesus vår Frälsare, saker och ting som stör, som oroar, som får oss att känna oss obekväma?

Hos vissa religiösa människor så verkar det som om Jesus är en porslinsfigur som ler milt och platoniskt och aldrig irriterar någon, eller en mjuk stoppad nalle, som man kan ta fram när det blåser snålt, och stoppa undan när det finns risk att folk kallar en barnslig.

Kristus visste när han skulle tala milt och tröstande, han visste när han skulle tala allvarligt och strängt. Han visste när han skulle släcka törst och när han skulle tända en eld.

Dagens text är fylld av allvar, och det bör den vara. I Lukas kapitel tolv börjar tiden krympa, motståndet från farieseerna och översteprästerna blir allt skarpare. Korset kastade redan sin skugga över hans tal.

Kristus ger idag sina lärjungar undervisning inför den tid som låg framför.

För att förstå dagens text bör man gå tillbaka till början på kapitel 12.

”Under tiden hade människor samlats i tiotusental, så att de höll på att trampa ner varandra. Då började Jesus tala, först och främst till sina lärjungar: "Ta er i akt för fariséernas surdeg, hyckleriet! Ingenting är dolt som inte skall bli uppenbarat, och ingenting är gömt som inte skall bli känt.”

Kristus varnar för det religiösa hyckleriet. Att hyckla är att låtsas, att förställa sig. Det finns två typer av hyckleri. Den ena är när man utger sig för att vara gudfruktig, utan att vara det, när man vill synas för människor, men när det i hjärtat finnas samma orenhet som hos alla andra. Den andra är det den motsatta. Den är när man är kristen i hjärtat, fast man låtsas som man är som världens barn, man förställer sig, man tiger om sin kristna bekännelse.

I båda fallen vill man vara människor till lags. Men det är bara ett sken och Jesus säger i vers 2 att en dag skall allting bli synligt som varit osynligt i tiden.

Med tusentals människor som trängde på, med olika religiösa ledares hotfulla kommentarer började lärjungarna ana att detta inte var någon lek.

Att vara tillsammans med Jesus var inte bara att sitta vid hans fötter och lyssna. Det var också att själv förknippas med hans budskap, att kallas kristen, att bekänna Kristus inför människor.

Vad som är viktigare än tillfällig hjälp

Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig."

Gud hjälper oss med små och stora saker. Mannen var förstås glad över sin hälsa, men Kristus vill påminna honom om att det finns ett problem som är större en kroppslig svaghet. Det problemet är synden.

"Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig."

Att ligga sjuk och hjälplös, kan något värre drabba en människa? Ja, hon kan gå evigt förlorad i helvetet. Det är ännu värre. 
 

Kristus säger på ett annat ställe:

”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10: 28)

Det allvarligaste är inte sjukdom, det allvarligaste är inte ens den kroppsliga döden, det allvarligaste är att gå evigt förlorad.

"Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig."

Kan vi upphöra helt och hållet med att synda? Nej, vi kommer att fortsätta att synda hela livet. Men det är skillnad mellan att säga: ”Jag vill fortsätta att synda” och att säga: ”jag vill inte fortsätta att synda”.

Om man vill fortsätta att synda, så lever man inte i omvändelse och tro. Då har man ingen ånger. 

 

Gud vill att vi ska vilja ta avstånd från synden, att begrava den i dopet och uppstå med Kristus. Förlåtelse finns hos Kristus, för den som inte vill synda.

Små perspektiv

Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

När Kristus talar så kan han plötsligt det han inte trodde sig kunna. Det är Kristi Ord som förvandlar och förändrar honom.

Samme Gud som skapat himmel och jord, bryr sig om våra problem, han vet hur länge vi haft dem, han har varit närvarande hela tiden när vi haft ont, när vi kämpat och lidit. Samme Gud talar nytt liv, ny tröst, ny lindring genom evangelium i Ord och sakrament.

Han tänker inte inordna sig i våra planer på hur vi kan komma på rätt köl i livet. Han vet redan hur det ska gå till. Det är vi som får bryta vår blick från Betesda och se på Honom och lyssna till Hans Ord.

Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!" Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?" Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen.

Mannen fick hjälpen från Kristus. Han hade hela tiden förlitat sig på hjälp från människor, att de skulle se till hans elände och hjälpa honom ner till dammen. Nu får han se vad människors ”hjälp” går för.

Märk att när han blivit frisk, så finns det inte ett ord av uppmuntran och av glädje. Det är ingen som säger: Vad fantastiskt att du blivit frisk! Nej, de lyckas bara hitta något människobud att slå honom i huvudet med. Du får inte bära sängen på sabbaten. Och sen vill de komma åt honom som var till hjälp. Var är han som sade åt dig att bära sängen?

Är inte detta just en fin bild på hur små perspektiv vi människor har. Istället för att se på det stora och fantastiska, så lyckas vi alltid hitta några småsaker att gnälla över. Det kanske verkar oskyldigt, men tänk så lätt det kan överskugga glädjen. Mannen var frisk från en sjukdom som plågat honom i 38 år. Nu tyckte de att han skulle skämmas för att han bär den säng han legat på, för att det var sabbat. 

 

Är inte vi likadana. Vi har blivit förda in i Guds rike genom dopet, vi har fått evigt liv som en gåva genom Kristus Jesus vår Frälsare, vi har en församling där Guds rena och klara Ord förkunnas, vi får höra om glädjen i Kristus, söndag efter söndag och ta emot Hans kropp och blod i nattvarden. Ändå kan vi reta oss på småsaker, vi kan irritera oss på våra bröder och systrar, bli sura för någon detalj i verksamheten och beklaga oss över våra små förhållanden. Snacka om små perspektiv.

Och så glömmer vi vem som stod bakom allt som vi fått, Kristus själv.

Visst har Gud räckt ut sin hand

”Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!" Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?" Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen. Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig." (Joh. 5:1-14)

Det finns ett annat Betesda, det är gärningsrättfärdighetens Betesda. Hur många människor är det inte som tror att Gud bara tar emot dem om de lever upp till Guds vilja, om de lever ett fromt liv, om de verkligen anstränger sig för att bli heliga och rena. Många försöker, och ligger år från år vid dammen, hjälplösa och till slut desillusionerade. De tror fortfarande på gärningarnas och lydnadens väg till frälsning och evigt liv, men de tror inte att de själva kan lyckas. Man förstår inte alls vem Kristus är, och vad Han gjort. Och när han står där, så vet de inte vad de skall ha honom till. De förstår inte ens hans fråga:

"Vill du bli frisk?"

Vill du bli kvitt dina synder? Vill du veta hur man får evigt liv? Vill du veta hur man finner en nådig Gud?

Det finns bara ett svar och det ligger i personen som frågar, Kristus själv, han som säger:

”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh. 14: 6)

Skriften säger:

”I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.” (Kol. 1: 14)

Må vi sluta att hoppas på Betesda, utan istället, se på Honom. Genom tron på Kristus äger vi förlåtelse för allt och får räknas som Guds barn.

Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Det var Kristus som tog första steget och gjorde den sjuke frisk. Det var Gud som tog initiativet. 

 

Har vi inte hört det sägas:

”Gud bryr sig inte om mig. Han har aldrig närmat sig mig!”

Det är precis vad Han gjort. Gud har närmat sig människan så nära man kan när han själv blev människa i Kristus Jesus, vår Frälsare, när den evige Guden lät sig födas som ett litet barn genom jungfru Maria.

Gud har visat att han bryr sig genom att gå in under lagens alla krav i vårt ställe, så att han uppfyllde Guds lag åt oss. Bryr sig Gud? Javisst! Skriften säger:

”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” (Rom. 5: 8)

Gud räcker ännu ut sin hand till oss människor genom evangelium i Ord och sakrament. Varje gång en människa döps så rör Gud vid en människas själ, varje gång vi hör Ordet, varje gång vi tar emot avlösningen när vi biktar oss, varje gång vi tar emot Kristi sanna kropp och sanna blod under bröd och vin, så kommer Gud till oss med sin nåd, förlåtelse, med evigt liv och evig salighet.

Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Har du blivit vän och van med din egen kamp och dina egna bekymmer?

"Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!" Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?" Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen. Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig." (Joh. 5:1-14)

Alla kristna har olika kors. Det kan var ett lidande, det kan vara frestelser, svåra situationer eller något annat. När man betraktar det utifrån kan man undra: ”Varför hjälper han oss inte bara?” Han vet hur många gånger vi försökt. Han vet hur många gånger vi blivit besvikna.

Kristus frågar mannen:

"Vill du bli frisk?"

Är det vad du vill? Vill vi verkligen? Eller har vårt bekymmer med tiden blivit en kär vän? Man brukar tala om skötesynder (Observera att synd har inte direkt med sjukdom att göra. Men både sjukdom och synd är bekymmer). Det finns synder som vi vant oss så mycket med att vi nästan inte märker dem. Ändå bryter synd ner oss, förmörkar vår tillvaro och gör oss missmodiga.

"Vill du bli frisk?"

Stirrar vi fortfarande mot Betesda, mot vår egen föreställning om hur vi skall bli kvitt vårt eget bekymmer, eller inser vi att Kristus kan göra det på ett helt annat sätt än vi tänkt?

Mannen är hjälplös, han är utan hopp, och han är dessutom, utan verkliga vänner. Han säger:

"när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig”

Om de andra verkligen brytt sig om honom, hade de låtit honom gå före, och försökt själva senare. 

 

Vi kanske också litar för mycket på människor. Vi tror att någon god vän med erfarenhet ska stödja oss, att en expert ska tala om hur man gör. Men när det gäller det andliga så kan vi inte lita på människor, bara människor i den mån de är Guds språkrör. 
 

Skriften säger:

"Lita inte på furstar, inte på människor som ej kan frälsa. När deras ande lämnar dem, vänder de åter till stoft. Den dagen går deras planer om intet. Salig är den som har Jakobs Gud till sin hjälpare. Han sätter sitt hopp till HERREN, sin Gud, till honom som har gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, till honom som är trofast för evigt.” (Ps. 146: 3 - 6)

Och nu stod han där, Kristus som är sann Gud och sann människa i en person.

Har du snöat in på din egen kamp?

”Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!" Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?" Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen. Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig." (Joh. 5:1-14)

Det finns två saker man kan notera om mannens svar. Det ena är att han har en färdig uppfattning om hur han skulle kunna bli frisk. Det

skulle ske genom att han fick komma ner i dammen när vattnet kommer i rörelse. Det var så det skulle gå till. Det slår honom inte att det kunde finnas andra sätt, att Kristus har makten över lidandet i sin hand. 

 

Det andra man kan notera är att han tycks ha gett upp hoppet. Han frågar inte ens om Kristus kan hjälpa honom ner till dammen. Han säger bara: ”jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse”. Han har förmodligen under alla dessa år frågat så många gånger och blivit besviken, att han inte ens förutsätter att han kommer att få hjälp. Han har gett upp.

Kan det vara så att du och jag har hamnat vid Betesdadammen? Betesda har den motsägelsefulla betydelsen ”nådens hus”. Men det fanns ingen nåd vid Betesda. Betesda är sinnebilden för den egna kampens religion, för de egna ansträngningarnas väg. Här lyckades bara den som hade rörelseförmåga, den som kunde kämpa, den som kom först. I Betesdadammen platsade inte alla, utan bara dem som lyckades. Om någon någonsin fått hjälp vid Betesda vet vi inget om. Men man säger felaktigt att hoppet är det sista som överger oss, därför fanns så många människor vid Betesda. Men det är så fel. Hoppet hade verkligt övergett denne stackars man. Men han hade inte slutat tro på Betesda. Han hade snöat in på att vägen till tillfrisknande fanns i Betesda. Men dit kom han inte själv.

Är du och jag precis likadana? Vi brottas med något problem. Och vi har bestämt oss för exakt hur det ska gå till att lösa problemet. Under en lång tid försöker vi. Vi försöker och försöker och misslyckas varje gång. Men vi överger inte den idé vi har i vårt huvud för hur vi ska bli kvitt vårt problem. Och så står Kristus vid vår sida. Och det slår oss fortfarande inte att han kanske har en annan väg. Vi andas hjälplöshet, trots att Kristus finns vid vår sida. Vi är nästan beredda att ge upp vår kamp.

Jesus vet och Jesus kan

”Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!" Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?" Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen. Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig." (Johannes 5:1-14)

I dagens text går Kristus upp till en av judarnas högtider. Hans avsikt

Fårporten i Jerusalem

är att gå via fårporten och då passerade man Betesdadammen där många sjuka låg. De trodde tydligen att när vattnet kom i rörelse så fick det en helande kraft. Dammen vid Betesda fick varmt tillvatten som flödade in med jämna mellanrum. Man tänkte att den eller de som kom först ner i dammen kunde bli frisk.

Kristus möter där en man. Vi vet inte vad för sjukdom han hade, men han hade tydligen varit sjuk i 38 år, och behövde hjälp för att förflytta sig. Texten säger:

”Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge”.

Kristus visste, innan mannen sagt något. Hur ofta tänker vi inte: ”Det är ingen som förstår mig. Ingen som kan tänka sig in i hur jag har det, min problematik, mina frestelser, min smärta, mina bekymmer, min situation.” Och så, blir vi sådär ömkliga. 

 

Men det finns ju faktiskt en som vet. Och visst är väl det skönt. Kristus vet exakt vad för problem vi har, och hur länge vi haft dem. 
 

Det kan vara lite jobbigt också att tänka på. Vissa problem som vi vet att vi har, vill vi kanske behålla för oss själva. Det kan vara pinsamt att vi inte har tagit tag i vissa saker i våra liv. Och så har vi blivit liggande, och väntande.

Mannen var totalt hjälplös. Han var helt beroende av omvärldens hjälp och stöd. Det är en snygg bild av oss människor. Andligt sett är vi totalt hjälplösa. Vi kan inte frälsa oss själva. Kristus måste komma in i våra liv.

Kärleken skall känneteckna Jesu egna

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." (Joh. 13:34, 35)

Låt oss se på orden:

”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina

lärjungar."

Det är inte bara så att kärleken är till för att dra de troende, lärjungarna till varandra, den drar också vår omvärld till Kristus, när de ser.

Den kristna kärleken är ett mäktigt vittnesbörd till omvärlden. Världen ser på dig och mig. Den granskar oss för att se om vår kristendom är äkta.

Ibland kan den kristliga kärleken verkligen synas. En icke-troende grekisk historieskrivare vid namn Lucianus som levde mellan ca: 120-200 skrev om den tidens kristna:

”Det är otroligt att se med vilken hängivenhet denna religions folk hjälper varandra i nöd. De sparar ingenting. Deras första stiftare har slagit i dem att de är varandras bröder”.

Tertullianus skrev: ”Det är vår omsorg om de hjälplösa, hur vi tjänar i vänlig omsorg, som ger oss en stämpel bland våra motståndare: ’Titta’, säger de, ’hur de älskar varandra! Se hur de är beredda att dö för varandra”.

Tänk om detta kunde synas hos oss. Grunden för att vi kan älska också dem som är svåra att älska grundar sig i Guds kärlek till oss.

Johannes säger:

”Vi älskar därför att han först har älskat oss.” (1Joh. 4:19)

Kristi egna älskar för att Han älskat oss

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." (Joh. 13:34, 35)

Det slipper så lät ur våra munnar: ”jag bara älskar den psalmen, ja älskar att gå i kyrkan och läsa Bibeln.” Och sen kan vi tänka: ”Men honom eller henne står jag bara inte ut med! ”

Hur ska vi få kärlek så att vi gör som Jesus säger: älskar varandra?

Den kristna kärleken börjar hos Kristus. Jesus säger: som jag har älskat er. Det är grunden. Det är på grund av Kristi kärlek vi rustas att älska varandra. Innan man kan tjäna varandra i kärlek behöver man bli övervunnen av kärlek. Gud har bevisat hur mycket han älskar oss när han sände sin enfödde Son.

Genom tron på Kristus har vi del i Guds kärlek till oss, men också en kärlek att älska varandra med:

Skriften säger:

”ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.” (Rom 5:5)

Den kärlek Gud utgjuter i de troendes hjärtan var avsedd att komma andra till del.

Därför säger Kristus:

”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

Vid påskmåltiden fäster han upp sin klädnad och tvättar sina lärjungars fötter. Han som är deras Herre och mästare ödmjukar sig och gör den lägsta slavens uppgift. Kärlek är att offra sig för sina medmänniskor, det är att tjäna, fast det inte tilltalar mig, att välja bort sin egen bekvämlighet, sin stolthet.

Jesu kärlek är en självutgivande kärlek

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." (Joh. 13:34, 35)

Sorgligt nog finns det andra saker än kärlek vi är bra på. Vi är t.ex. väldigt bra på att hitta fel hos andra. Om vi inte pekar ut dem högt så tänker vi på dem eller säger till någon annan. Tyvärr knuffar det bort ibland bort oss från den Gud satt oss att älska. Att fokusera på andras fel kan få oss själva att må bättre. Det vill vår syndiga natur, den är mer intresserad av att älska sig själv än att tjäna och älska andra.

Det kan vara deprimerande att tänka på vår brist på kärlek till varandra. Men det är tröstande, och glädjande att tänka på Jesu kärlek till oss. ”Jag har älskat er” säger han i dagens text. Förstår vi vad det innebär?

Jesus älskar oss inte för att vi är så älskvärda, han älskar oss för att han är kärleken. Gud är kärlek. Han vet att du och jag har felat, men han väntade inte på att vi först skulle göra oss förtjänta av hans kärlek.

Utan att vi bad honom om det, utan att vi frågade honom ödmjukade han sig, och blev människa, han höll Guds lag fullkomligt i ditt och mitt ställe, han blev vår ställföreträdare inför en helig Gud. Utan att vi bett honom det, dog han på ett kors som ett offer för våra synder. Det är självutgivande kärlek. Guds kärlek i Kristus är en kärlek som offrar sig, som utger sig, den förlåter alla våra synder, därför att de är sonade i och genom Guds sons blod.

Han slutade inte att älska dig och mig, han födde oss på nytt genom dopets vatten, han för oss till tro och bevarade oss i tron genom evangelium och han försäkrar oss om sin nåd och förlåtelse genom att räcka oss sin kropp och sitt blod i altarets sakrament.

Den kärlek Jesus talar om är ingen teori

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." (Joh. 13:34, 35)

Han ber oss inte att frammana känslor. Jesus kallar till handling. Kristi kärlek är att vilja det bästa för en annan person och göra det, även när de inte förtjänar det, ja inte ens när de inte uppskattar det.

Det handlar inte om att kunna säga att man älskar mänskligheten, eller mister X i Kina som man inte sett. Det

handlar om att du och jag skall älska den person som sitter bredvid oss, vår make eller maka, vår bror eller syster, våra barn, våra föräldrar, våra syskon i församlingen, de vi möter i vår vardag, våra vänner och grannar.

C.S Lewis sade:

”Det är lättare att vara entusiastisk över mänskligheten med stort M än att älska män och kvinnor som individer, särskilt de som är ointressanta… irriterande, dekadenta, eller på annat sätt oattraktiva. Att älska alla i största allmänhet kan vara en ursäkt för att inte älska någon i synnerhet”.

När Jesus säger att vi skall älska varandra, så är det inte ett förslag, utan en befallning.

Vi skall älska inte för att vi har lust att älska, utan för att vi är skyldiga att älska.

Jesus är kärlek och ber oss att älska

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." (Joh. 13:34, 35)

Jesus lärde inte ut någon teori. Lärjungarna såg honom och lärde av honom i tre år, varje dag. De visste vad Jesu kärlek innebär.

När de såg Jesu kärlek gick den inte att förneka. Folk debatterade om Jesus utförde mirakel med Guds kraft eller genom Beelsebul, de diskuterade ifall han bröt sabbaten eller inte, man resonerade om han var Elias, Döparen eller någon annan av profeterna, men vi hittar ingen som debatterar eller ifrågasätter Jesu kärlek. Den gick inte att bestrida.

Vid Lasarus grav när Jesus grät sade folket: ” Se, hur han älskade honom!” (Joh. 11:36)

Det står att när Jesus fick se den rike ynglingen att han ”fick kärlek till honom” (Mark 10:21) Det står att när han fick se folkskarorna, att han ” förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde.” (Matt. 9: 36). Lärjungarna och folket kunde se hans kärlek, inte bara höra om den. Och när han talar skulle han om bara några timmar besegla sin kärlek till mänskligheten med sitt eget blod.

Och nu säger han till sina lärjungar att göra likadant:

”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

Ett nytt bud?

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." (Joh. 13:34, 35)

Herren Kristus säger till sina lärjungar:

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra.”

Hittills i sin undervisning har Kristus lär sina lärjungar

• Att älska sina fiender
• Att älska Herren sin Gud av hela sina hjärtan, av hela sin själ, av allt sitt förstånd och av all sin kraft.
• Att älska sin nästa som sig själv.

Detta är första gången han säger till sina lärjungar: ni skall älska varandra. I den meningen är det ett nytt bud. Nu lägger han brödrakärlekens bud i lärjungakretsen.

Jesus ger detta bud, denna uppmaning i en tid då kärleken inte stod högt i kurs. Gudsfolkets land hade ockuperats av romerska trupper, små judiska upprorsgrupper: seloter och sikarer spred hat mot romarna bland judarna. Sedan länge hade man den lilla folkspillran av samaritaner bosatta kring berget Gerissim. Också dessa hatades av judafolket. Men också inom sig fanns splittring och tvedräkt, fariseer, sadducéer och esseer hade alla olika läror och olika maktanspråk.

Mitt i detta hat och denna tvedräkt måste Kristus bland sina lärjungar uppmuntra till kärlek och endräkt i brödragemenskapen:

”ni skall älska varandra”

Hade de inte älskat varandra, denna lilla grupp av lärjungar som umgåtts dagligen i tre år, som en familj? Låt oss zooma in den aktuella scenen så ska vi se varför det var nödvändigt för Jesus att särskilt tala om detta nu.

Vid det tillfälle Jesus och hans lärjungar sitter samlade sker firandet av den sista påsken tillsammans med honom. Denna natt skall han förrådas av Judas och utelämnas till de judiska ledarna och romarna. Vi ser att när han som mest behövde tröst och stöd från de sina, kunde han minst av allt räkna med den. Denna natt skull de vara mest bekymrade om sin egen säkerhet, de skulle gräla om vem som var störst Kristi rike (Luk. 22:24). Vid denna tid bevisade de inte särskilt mycket kärlek mot varandra. Men hans budskap blir med eftervärldens ögon så mycket starkare när vi ser att det var kärlek till Gud och varandra de behövde.

Jesus säger:

”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”