Sion är inte lokaliserat geografiskt i Jerusalem i nya förbundet, utan är Kristi sanna osynliga Kyrka

Jeremia talar på samma sätt som Jesaja om Sion, om det nya som kommer, när han skriver:

”Vänd om, ni avfälliga barn, säger HERREN, ty jag är er rätte herre och jag skall hämta er, en från varje stad och två från varje släkt, och föra er till Sion. Jag vill ge er herdar efter mitt hjärta, och de skall föra er i bet med förstånd och insikt. När ni på den tiden förökar er och blir fruktsamma i landet, säger HERREN, då skall man inte mer tala om HERRENS förbundsark eller tänka på den. Man skall inte komma ihåg den eller sakna den och man skall inte göra någon ny.” (Jer 3: 14-16) 

 

Varför? Därför att Kristus är nådastolen, Kristus är offrad på korset.

Profeten fortsätter:

”Men fröjda er och jubla till evig tid över det som jag skapar, ty se, jag skapar Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Jag skall jubla över Jerusalem, fröjda mig över mitt folk. Där skall inte mer höras gråt eller klagan.” (Jes 65: 18-19)

I hela gamla testamentet finns en längtan efter Sion, efter Jerusalem. Psalmisten längtar efter att fara upp till Sion. Denna bön saknas helt i vårt nya testamentet. Orsaken anges i Hebreerbrevet 12: 22ff.:

”ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod.” (Hebr. 12: 22-24)

Sion och det sanna och nya Jerusalem är Guds rike och Kristi Kyrka. Det var om detta härliga Gudsrike profeterna talade om och längtade efter.

Aposteln Paulus skriver:

”Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.” (Gal. 4: 25-26)

Efter profetens förutsägelse skulle Jerusalem förstöras inte bara en gång, utan fler gånger, men tillsammans med Abraham väntade han inte på ett jordiskt yttre Jerusalem, utan ” staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat.” (Hebr 11: 10)

Under profeternas tid erövrades staden och landet gång på gång, andra folk flyttade in som skördade av deras vingårdar och bodde i deras hus, men han ser den tid då:

”De skall bygga hus och få bo i dem, plantera vingårdar och få äta deras frukt. När de bygger hus, skall andra inte bo i dem, när de planterar något, skall andra inte äta av det. Som ett träds ålder skall mitt folks ålder bli, mina utvalda skall länge få njuta av sina händers verk. De skall inte arbeta förgäves, inte heller föda barn till en bråd död, ty de är en avkomma, välsignad av HERREN, och deras efterkommande tillsammans med dem.” (Jesaja 65:21ff)

Denna stabilitet består inte i något jordiskt, i politiska eller kyrkopolitiska beslut, utan i tron på Frälsaren Kristus, som psalmisten skriver:

”De som förtröstar på HERREN är som Sions berg. Det rubbas inte, det står kvar för evigt.” (Ps. 125: 1)

Vi förtröstar på Kristus, genom tron äger vi syndernas förlåtelse evigt liv och evig salighet.