Arrogans eller bibeltrohet?

”för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst."  (Joh. 18:37)

Tänk så långt ifrån dagens postmoderna trams om att "alla har sin egen sanning". Sanningen finns hos Jesus, i hans röst, i hans Ord, i Guds Ord. Den som är av sanningen lyssnar till Kristi röst.

Men är det inte bara Jesus som kan säga så? Du och jag är inte allvetande, du och jag har inte det allvetande som Kristus har. Vi kan inte avgöra människors ställning utifrån våra åsikter.

Men en kristen skall inte föra fram sina egna tankar och åsikter. Hon ska föra fram det Gud talar i sitt Ord.

Men är det inte arrogans om vi skulle föra fram sanningen på det sättet? Jag slog upp några synonymer till arrogans: dryghet, övermod, snorkig självsäkerhet, högdragenhet, översittarton och anspråksfullhet i motsats till anspråkslöshet.

Alla dessa epitet kan vi räkna med att få klistrade i pannan om vi talar Guds Ord som om det vore sant, i motsats till alla mänskliga åsikter.

Men det är precis så, inte bara Jesus, utan också hans lärjungar uttryckte sig. De talade Guds Ord, och om man talar Guds Ord, så kommer det att smaka arrogans av dem som inte känner sanningen. Johannes skriver i sitt första brev det fjärde kapitlet och den 5:e och 6:e versen:

”De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss, den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” (1Joh. 4:5, 6) 

Det är fullkomligt främmande för biblisk kristendom att vi skulle uppträdda som om vi inte visste att sanningen finns i Guds Ord, och att när vi talar den sanningen och tror på den sanningen, så kan vi uppträda frimodigt, och inte bara säga: ”det här är vad jag tror”, utan ”detta är vad Gud säger, detta är sant, detta är vad som gäller.”