Reaktionen när någon försöker tala oss tillrätta

”När Jeremia hade slutat att tala allt vad HERREN hade befallt honom att säga till folket, grep prästerna, profeterna och allt folket honom och sade: "Du måste dö. Hur vågar du profetera i HERRENS namn och säga: Det skall gå för detta hus som det gick för Silo, och denna stad skall läggas öde så att ingen mer bor i den?" Och allt folket gaddade sig samman mot Jeremia i HERRENS hus. När Juda furstar hörde detta, gick de från kungens hus upp till HERRENS hus och satte sig vid ingången till HERRENS nya port. Då sade prästerna och profeterna till furstarna och till allt folket: "Den här mannen förtjänar att dö. Ni har ju med egna öron hört hur han profeterat mot denna stad." Men Jeremia svarade alla furstarna och allt folket: "HERREN har sänt mig att profetera mot detta hus och denna stad allt det som ni har hört. Ändra nu ert liv och era gärningar och hör HERRENS, er Guds, röst. Då kommer HERREN att ångra det onda han har talat mot er. Och vad mig angår är jag i er hand. Gör med mig vad ni anser vara gott och rätt. Men det skall ni veta att om ni dödar mig, så drar ni oskyldigt blod över er och över denna stad och över dem som bor här. För det är i sanning HERREN som har sänt mig till er för att säga er allt detta." (Jer 26: 8-15)

De hade känt sig hotade när deras auktoritet, och trygghet ifrågasattes. De hade reagerat med ilska.

Vi har alla olika trygghets-kuddar. Vissa av oss har kanske positioner som skapar en känsla av auktoritet, prestige eller erkännande. Andra av oss har trygghet i ett religiöst beteende.

Hur skulle vi reagera om vi blev ifrågasatta?

Vi kan ta enklare mer näraliggande exempel. Pappan som sliter hårt, och som ägnar barnet tid, men som bäddar barnets säng långt upp i tonåren. Hur skulle han känna om någon förmanade honom och sade att han syndade när han fostrar lata och okunniga barn? Skulle han inte bli arg och säga att han minsann gjorde sitt bästa och verkligen älskade sina barn. ”vem är du att tala om för mig hur jag ska fostra mina barn?”

Det sista vi vill höra när vi gör så gott vi kan, är att höra att vi gör något fel. Guds folk gjorde säkert så gott de trodde de kunde och var stolta över sin stad och tempel.

Förstår vi nu reaktionen?

Borde inte Guds Ord gå före vår stolthet? Jag må ha läst hur mycket som helst och också offrat mycket tid, på mitt liv, mina intressen, mitt arbete, min kyrka, men jag kan ändå vara fel ute. Och eftersom jag är så insyltad i mig själv, så kanske en annans ögon behövs för att se vad som är fel, och en annans röst för att påminna mig om vad som är rätt.

Jesus blev falskeligen anklagad av människor för många saker. Han anklagades för uppror, för att inte betala skatt, för att han skulle bryta ner templet i Jerusalem, för att han bröt sabbatsbudet, för att vara en drinkare och lögnare.

När han hängde på korset, så klandrade Gud honom för att vara en äktenskapsbrytare, en tjuv, en mördare, en lögnare, ja, kort och gott, alla synder som du och jag begår. Han var oskyldig, men stod ut med att vara den syndare, du och jag är i meningen att han tog vår synd på sig. Det står att ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5: 21)

På korset står han som den syndare du och jag är, och inte bara det. Han står också under det straff dina och mina synder förtjänat. Han blev anklagad för att vi skulle kunna frikännas, förklaras rättfärdiga. Genom honom äger vi förlåtelse inför Gud.

När Gud, till exempel genom en broder eller syster, pekar på områden i våra liv: ”Du jobbar för mycket, ser du inte hur du behandlar din fru eller dina barn, du kanske borde sluta slösa pengar på onödigt, eller du kanske borde anstränga dig mer på ditt jobb, du kanske borde bedja oftare, eller läsa Bibeln regelbundet”, då ska vi inte reagera med ilska eller genom att bortförklara eller försvara oss. Visst, kanske inte allt som andra säger alltid är rättvist, men när det stämmer så ska vi göra som publikanen, bedja: Gud var nådig mot mig syndare.

Det finns förlåtelse, men inte förlåtelse för att fortsätta i samma spår, utan för att förändras till det bättre.

”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. ” (Tit 2: 11-14)