När man inte anser sig behöva förlåtelse

Det var illa med Juda folk som Jeremia talade till. Gud säger till dem i det sjunde kapitlet:

”Hur är det? Ni stjäl, mördar och begår äktenskapsbrott. Ni svär falskt och tänder rökelse åt Baal och följer andra gudar, som ni inte känner. Sedan kommer ni hit och träder fram inför mitt ansikte i detta hus som är uppkallat efter mitt namn och säger: "Vi är räddade" - för att sedan fortsätta med alla dessa avskyvärda ting. Menar ni att detta hus som är uppkallat efter mitt namn är ett rövarnäste? Se, jag har själv sett det, säger HERREN. Gå bort till den plats i Silo där jag först lät mitt namn bo, och se hur jag har gjort med den på grund av mitt folk Israels ondska.” (Jer 7: 9-12)

Folket hade levt i synd och avgudadyrkan, men ville ändå kallas Guds folk och berömma sig av Guds hus, templet i Jerusalem. Gud manade dem att se på ett annat: templet i Silo, nordisraels tempel. Det hade också varit ett Herrens tempel, men låg nu i ruiner, p.g.a. folkets olydnad.

Gud hade alltid varit den som ville återupprätta och förlåta folket. I det femte kaptilet säger han:

”Gå omkring på gatorna i Jerusalem

och lägg märke till vad ni ser,

sök på torgen om ni finner någon,

om det finns någon enda som gör det som är rätt, och som frågar efter trohet.

Då skall jag förlåta staden.” (Jer 5: 1)

Gud ville förlåta, men vem behöver förlåtelse, som inte inser problemet och inte ångrar sig?

Jeremia säger:

”HERRE, är det inte trofasthet dina ögon söker?

Du slog dem, men de kände ingen smärta.

Du lät dem förgås, men de vägrade att ta emot tillrättavisning.

De gjorde sina pannor hårdare än klippan och vägrade att omvända sig.” (Jer 5: 3)