Varför kristendomen upplevs så främmande för den moderna människan

När psykologen Christopher Lasch på 1920-talet skulle beskriva nutidsmänniskan, så myntar han begreppet narcissistisk. Ordet kommer från den grekiska mytologins berättelse om den vackra

ynglingen Narcissus som nymfen Eko förälskade sig i. Narcissus besvarade dock inte hennes kärlek, utan var mest intresserad av sig själv. När han därför en dag tittade ner i en damm i skogen så straffade gudinnan Afrodite honom med att han skulle förälska sig i sin egen spegelbild i vattnet. Därför förblev han vid dammen beundrande sin egen spegelbild till sin död.

Christopher Lasch visade att den narcissistiska människans mest kännetecknande drag är självcentreringen. Den narcissistiska människan orkar inte se sitt liv inställt i en meningsfull helhet, meddelaktig i alla andras liv, där hon delar ansvaret.

Den kristna tron utgår från att människan är helt och hållet beroende av Gud. Bönen är ett erkännande av att man är svag och i behov av massor av hjälp för att kunna leva ett riktigt liv.

För narcissisten är detta en stötesten. Det känns förnedrande att vara beroende av en annans nåd. Hon aktar sig för att komma för nära Kristus. Hon känner sig hotad, rädd för att bli uppslukad. Hon värjer sig för något hon inte kan kontrollera. Narcissisten kan inte relatera till Gud som Gud. Det första budordet – du skall inga ha andra gudar vid sidan av mig – upplever hon helt orimligt och sjukt/nojigt. I hennes föreställningsvärld är inte Gud den Allsmäktige, Helige, för vilken man böjer sig i respekt och lydnad. Narcissisten ser Gud som en terapeut eller en springpojke. Gud förväntas förverkliga önskningar av olika slag. Som en stor och givmild moder skall Han ge goda gåvor utan gräns. Och varför skall han ge till somliga men inte till mig? När narcissisten attraheras av andlighet så är det en andlighet som erbjuder direkt tillträde till Gud.

 Den narcissistiska människan förstår inte behovet av en Försonare eller Medlare. Hon kräver Guds omedelbara uppmärksamhet. Gud förväntas finnas där för henne på samma sätt som spädbarnet förväntar sig mjölk från mammas bröst. Det också självklart att narcissisten skall komma till himlen. Hur skulle det kunna finnas ett annat slut för en person med så goda tankar och grandiosa visioner? Den narcissistiska människan söker inte efter försoning. Hon söker

förståelse och tröst. Den förlåtelse hon tar emot är inte en förlåtelse av personlig skuld. I hennes öron har förlåtelsens ord förvandlats till ett ”du duger som du är” - budskap, till ett uppskattande tilltal - ”jag tycker du är bra och värdefull”.

Bibelns tal om synd, skuld, offer och försoning upplevs som främmande. Tanken på skuld slår mot hennes självkänsla och självrespekt. Den slår mot tanken att man duger som man är. När man läser ”genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder eller i honom och genom hans blod och har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser" väcks inte tacksam förundran, snarare irriterad reservation. Inte behöver Jesus dö för att jag ska få vara med Gud? Gud måste ju kunna ta emot oss som vi är, utan offer. Jag duger för Gud, utan förlåtelse.