Narcissism kontra kristendom

"Inte behöver Jesus dö för att jag ska få vara med Gud? Gud måste ju kunna ta emot oss som vi är, utan offer.", så resonerar den narcissistiska nutidsmänniskan.

Hur främmande blir inte Bibelns ord för en narcisisst:”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er

andliga gudstjänst.”(Rom 12: 1)

Den kristna tron bryter av från tidsandan, från modernismen. Livet handlar inte om mig, hur jag mår, vad jag får ut, att jag syns och märks, vi säger med aposteln Paulus:

”för mig är livet Kristus och döden en vinst.” (Fil 1: 21)

Det kristna livet handlar om att vi frambär våra kroppar som ”ett levande och heligt offer som behagar Gud”.

Men är då kristendomen bara krav och åter krav? Vi känner ju automatiskt i vårt kött, vår syndiga natur en motvilja att göra något som kostar på, något som innebär en uppoffring, såvida det inte syns på tidningens löpsedlar, på Facebook eller sänds live i TV.

Det finns en anledning till att vårt kristna liv inte behöver kännas motigt, ja det finns flera. Aposteln skriver:

”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet ”.

I den grekiska grundtexten står här ordet ”barmärtighet” (οἰκτιρμῶν) i pluralis. Aposteln förmanar alltså församlingen utifrån hur Gud är barmhärtig, eller kärleksfull, eller nådig på många olika sätt, att frambära sig själva som offer.

Med den bakgrunden blir det inte tungt eller motigt, om vi inser hur mycket Gud älskar oss, och på hur många sätt han är barmhärtig.