Landet i fjärran

När Moses talade till Israels folk i femte Mosebok har de ännu inte kommit in i det förlovade landet. Det låg ännu framför dem.

De befann sig i öknen. Gud hade befriat dem från slaveriet i Egypten där de befunnit sig i 400 år.

 De hade inte alltid varit slavar men förslavades så småningom, när faraonerna hade glömt Josef.

Det var en hård tid, men Gud hade ändå på fantastiska vägar, genom plågor som föll över Egypten, sett till att Farao lät folket lämna Egypten, och de hade tågat genom Röda Havet torrskodda, för att sedan vandra omkring i öknen i 40 år.

Det förlovade landet representerar himlen, målet för alla Guds barn, som Hebreerbrevets författare förklarar:

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland.  Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem. ” (Hebr. 11: 13-16 )