Guds kärlek och lidandet

”Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän. Säg till de försagda: ’Var starka, frukta inte!’ se er Gud kommer med hämnd, vedergällning kommer från Gud. Han kommer själv och frälsar er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Den lame skall hoppa som en hjort, den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skall bryta fram  i öknen, strömmar på hedmarken. Den glödande sanden skall bli en sjö, den torra marken vattenrika källor. Där schakalerna har sina lyor skall det växa säv, vass  och bambu.” (Jesaja 35: 3-7)

Profeten Jesaja talar i sin bok till Guds folk under fyra judakonungars tid. Det är ett tal präglat av dom och straff.  Juda och Israel hade inte hållit sig till den ende sanne Guden utan vänt sig till avgudar. Man hade vänt sig i olydnad från Guds heliga lag, och som Gud alltid hade gjort under Israels historia, så hade han sänt omkringliggande folk att hemsöka löfteslandet med krig. Detta gjorde Gud för att straffa och fostra sitt folk så att de skulle vända sig tillbaka till den Gud som utvalt dem , fört dem ut ur Egypten och lovat dem en Frälsare, Messias.

Mycket riktigt straffades Guds folk med dom. Nordisrael fördes bort till Assyrien 722 f Kr och sydriket, Juda fördes i fångenskap till Babylon, städerna skövlades och landet plundrades. Men till ett folk som såg straff och dom framför sig talar Gud i dagens text tröst.

Det är för att Gud älskade, inte för att han hatade, som han lät dem gå genom lidandet. Därför talar tröst i Jesaja 35:3:

”Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän. Säg till de försagda: ’Var starka, frukta inte!’