Från hat till kärlek

Hur obehagligt det än kan kännas, låt oss för en stund blicka ut i den kärlekslösa värld som frossar i en kärlek som inte är kärlek och låt oss samtidigt blicka in i vår själ, för att rannsaka oss själv.

I det första kapitlet i Romarbrevet berättar Paulus om hur vi människor förlorade kärleken.

”eftersom de inte ansåg det något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.” (Rom. 1: 28-31)

Här märker vi tydligt att när den horisontala relationen -förhållandet till Gud- bröts, så bröts också den vertikala relationen – förhållandet till medmänniskan. Alltsedan Adam lämnade Gud, är människan sig själv närmast och sätter sig själv före Gud och medmänniskan.

Människan lämnade den sfär av kärlek som hon var skapad till. Men Gud hade av evighet bestämt att föra henne tillbaka henne till den och han gör det varje gång en människa föds på nytt till ett Guds barn, varje gång en människa drabbas av evangelium om Kristus.

Nu ska vi gå till Romarbrevets femte kapitel. Här läser vi om hur den sanna kärleken skapar sig plats i människans liv:

”Medan vi ännu vare svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. ” (Rom. 5:6-8)

Vad händer när en människa drabbas av en kärlek som hon inte ens visste om existerade – den totalt oförtjänta kärleken som uppenbaras genom att Jesus blev människa och dog på korset för att sona alla våra synder? Vi kan se en tunn strimma av kärlek i rent mänskliga förhållanden. Den som möter oss med kärlek kan vi också känna kärlek till.

Fast vi hade lämnat Gud, trots att vi var hans fiender, älskade han oss, så mycket att han dog i vårt ställe för att vi skulle få full förlåtelse, för att vi skulle få komma till Honom, komma till himlen. Detta är evangelium, glädjebudskapet, budskapet om Guds kärlek till oss. Detta budskap skapar en kärlek som tidigare inte fanns. Vi börjar se på Gud och våra medmänniskor på ett helt annat sätt. Guds kärlek till oss, skapar en kärlek i våra hjärtan till honom och våra medmänniskor.

”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han gett oss.” (Rom. 5:5)

Vi skulle aldrig till evig tid förmå att betala den skuld vi ådragit oss genom synden. Men av kärlek betalade Kristus för den på korset med sitt egen kropp och blodet som strömmade nerför hans panna och utför hans händer och fötter. Hur skulle vi evighet kunna amortera av våra tacksamhetsskuld till honom i kärlek till Gud och våra medmänniskor?

”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek till varandra. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.”