Kristus är till för de förlorade

”Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem."

Publikaner eller tullindrivare var inte populära i Israel. Inte för att man drev in tull, utan för att man drev in tull åt romare. De var alltså ofta uppfattade som förrädare. När texten säger att publikaner och syndare togs emot av Kristus så kan vi tänka oss den värsta sortens människor man kan tänka sig. Och Kristus försöker inte försköna bilden av dessa människor, som en del kanske vill göra. Han liknar dem vid ett borttappat får, en borttappad penning och en förlorad son.

Diskussionen mellan Kristus och fariséerna var alltså inte frågan om hur pass eländiga dessa syndare egentligen var. Frågan var hur man skulle bemöta syndare, och ytterst, hur Gud bemöter syndare.

Fariséerna såg att fromt folk bara skulle umgås med fromt folk. Man ville hålla sig själva rena och inte besmitta sig med dem som öppet visade sin ogudaktighet. För fariséerna var det alltså någonting förskräckligt att Kristus tog emot syndare, och någonting ännu värre var att han satt med dem vid en måltid.

Kristus använder liknelser för att visa att man egentligen skulle reagera precis tvärtom, helt annorlunda, än fariséerna gjorde. Det står att publikaner och syndare kom för att höra honom. Hur pass vanligt är det egentligen att grova syndare kommer för att höra Guds ords predikan?

Kristus använder en mänsklig bild för att visa hur man egentligen skulle reagera. ”Hur gör ni själva?”, vill Kristus säga: ”Om ett får vilse, lämnar ni inte de 99 andra för att söka upp det borttappade, eller hur är det. en kvinna som förlorar ett av sina tio mynt, gör hon inte allt för att hitta det tionde?”