torsdag 5 februari 2015

Hur mycket Gud i Kristus älskar syndare

Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem." Då berättade han denna liknelse för dem:  "Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?  Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.  Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig."  (Luk.15:1-10)

Publikanen och syndaren blir alltså den borttappade, den förlorade. Kan vi egentligen förstå djupet av ordet ”förlorad”? Man har förlorat både sig själv och den eviga saligheten.

 För Kristus är varenda människa som föds till denna värld älskad. Älskad inte bara i tanken eller på ett poetiskt sätt, som när man kläcker ut sig ordet ”älskar” som en tom fras. Nej, Kristus har älskat varje enskild individ, som föds till den här världen, så mycket att han gått i döden för just han eller henne. Kristus har sonat synden, burit skulden och rättfärdigförklarat också den människa som kallas ”förlorad”. Hans dyra blod har utgjutits på korset för just den människa som kallas ”syndare”.

Herden säger inte: ”ett får på hundra gör inte så mycket, jag har ju kvar de 99 därhemma”. Den som förlorat något kärt, tänker inte så mycket på vad hon redan har, utan oroar sig mer för det som hon förlorat, oavsett om hon har de 99 kvar hemma. Kanske är det också så för oss människor, att vi upptäcker värdet av saker och ting först när vi håller på att förlora någonting. Mamman som vårdar sitt sjuka barn kommer att ge mer kärlek, mer omsorg och uppmärksamhet åt just det barnet, även fast hon vet att hon har flera andra friska barn. 

Plötsligt blir det som om det vore bara just de barnet som existerade.
När dagens text säger att publikaner och syndare kom för att höra Kristus, så är det just denna sanning Kristus vill inskärpa för fariséerna. När vi förstått vad Kristus menar och förstått hur Gud är sinnad mot oss människor, då kan vi använda samma ord som fariséerna, fast som ordet till tröst: ”Kristus tar emot syndare”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar