En tro utan rötter

”En del föll på stenig mark, och när det hade kommit upp torkade det bort, eftersom det inte hade någon fuktighet…”Det är ”de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall.” (Lukas 8: 5, 13)

Den andra kategorin människor Kristus talar om är vissa som inte bara hör Ordet, utan också kommer till tro. De är inte bara mottagliga för evangeliet, de blir också verkligt upptända av dess eld, de tar emot det med glädje.

Men varför förblir det inte i tron. Kristus förklarar ”de har ingen rot.. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall.”

Jag tror folkbibeln har översatt fel här. Ordet för frestelse är här på grekiska peirasmos som lika gärna kan översättas prövning. I paralleltexten hos Markus så förklaras varför de kom på fall: ”Möter de…lidande eller förföljelse för ordets skull, kommer de strax på fall.” (Mark. 4:17) Det berodde alltså på att tron prövades, inte bara att man utsattes för en frestelse.

Att de inte stod pall för prövningen berodde på att den tro man hade inte var rotad. Myllan under fröet var för tunn. Det var någon centimeter jord och sen var det sten, så att det aldrig hann slå rot. Det växte upp snabbt och såg grönt och

fint ut, men när solen stekte på, så vissnade hela växten.

Också dessa människor har vi mött. Människor som av Ordets förkunnelse blommar ut, de går in i verksamheten med glädje, inget fel med det. Vi borde alla visa glädje för allt vi får genom evangeliet. Men det är bara känslor här, det är inte fördjupning, det är inte djupare bibelkunskap, det är inget fördjupning och förankring i Ordet och sakramenten, det är inte tillväxt. Det är inga rötter. Kristenheten är fylld av människor för vilka tron bara är känslor. Och när känslorna inte bekräftar, när det plötsligt blir jobbigt, lidande, smärta, förföljelse, prövning, då drabbas också tron. För att tron hela tiden måste bekräftas inifrån, från hjärtat, från känslorna. Ordets bekräftelse räcker inte. Dessa resonerar: ”Om jag inte känner glädje och lycka är det fel på min tro, om inte kyrkan ger mig glädje och lycka är det fel på kyrkan.” Att Ordet och sakramenten i sig innehåller de största och mest glädjefyllda löftena, är som bortblåst.

Är vi sådana som förväntar oss att allt måste vara fullkomligt för att vi ska kunna glädja oss åt gemenskapen med Gud? Förväntar vi oss att det kristna livet ska vara lättsamt och bekvämt och befriat från prövningar och motgångar? Är förhållandet med Gud något som man bara upplever är starkt när vi är i kyrkan eller med kristna syskon? Är Bibeln och bönen något jag bara möter i kyrkan, eller är dessa medvandrare i min vardag? Då är kanske tron inte är ordentligt rotad i evangelium i Ord och sakrament.

Om tron är rotad med Kristus, så blir den inte skakad av förföljelser och lidande. Även om den blir spottad i ansiktet säger den frimodigt: ”Jesus är Herre”.