Evangeliet om Guds nåd - en lättsmält läxa?

”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro. Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster- Ty, jag är den ringaste av apostlarna. Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig.” (2 Kor.15:1-10)

Guds apostel Paulus gjorde mycket för Guds rike. Han for runt missionerade och grundade församlingar i Israel, Italien, på Sicilien, i Grekland, Turkiet, Syrien osv. Och på den tiden hade man inga flygplan. Man fick gå eller rida häst och åka båt. Församlingarna fick sina herdar och lärare. Men man höll kontakt ändå. Inte som idag, med internet, fax och telefon, nej, med brev, som fick färdas veckor. Detta var ju för nästan 2000 år sen.

En av de församlingar som Paulus grundat låg i staden Korint i nuvarande Grekland. Det var en församling med många problem. Och vi har två av hans brev till den församlingen i vår Bibel. Korintförsamlingen hade tydligen några medlemmar som börjat tvivla på kroppens uppståndelse på den yttersta dagen. Längre fram i kapitlet förklarar Paulus att det är vikigt att tro på uppståndelsen, eftersom om inte vi kan uppstå, så har inte heller Kristus uppstått och dels för att detta är en del i de kristnas hopp.

I 1 Kor 15 ger Paulus en inledning genom att förklara grunderna i den kristna tron:

”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta.”

Han säger här att han hade predikat evangeliet för dem och de hade tagit emot det. Han tilltalar hela församlingen i Korint som en helhet. Ni står fasta i det, säger han. Det var alltså en gruppering inom församlingen som börjat vackla, inte församlingen som helhet. Och han förklarar att det är genom detta evangelium som de blir frälsta.

Det glada budskapet, evangelium gav dem visshet om frälsningen. Genom detta budskap fick de del av det andliga och eviga livet. Och detta hade han förkunnat så att de tagit emot det.

Det var naturligtvis till stor glädje. Men han tillfogar en varning:

”Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro.”

Somliga vill göra det kristna budskapet till något självklart. ”Nu har vi hört evangelium, gå nu vidare till andra spännande

saker”. Ungefär som om det är en lättsmält läxa som halkar ner i oss och som vi behåller som en självklarhet hela livet. Så, är det tyvärr inte.

Evangelium behöver upprepas för att vi inte ska glömma, ofta och inträngande. Han säger därför:

”Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro.”

Om de inte håller fast vi orden, vid evangelium, så är det inte bara så att de inte kommer att bli frälsta. Det var helt förgäves att de någonsin kom till tro. Det var bortkastat. Det var som att tömma vatten i ett såll. Håller man inte kvar vattnet, så har man ingen glädje av det.