Ett brev till hebréer

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

Texten är hämtad från Hebreerbrevet. Vi vet inte vem som skrev brevet eller vilken församling han skrev det till. Ändå betraktades det av den tidiga kyrkan som att det hade apostolisk auktoritet.

Det är tydligt att brevet är skrivet före templets fall år 70. Det står ännu kvar. Utifrån de frågeställningar brevskrivaren tar upp kan vi dra slutsatser om situationen i församlingen.

Han skriver till judekristna som hade kommit till tro på Frälsaren Jesus Kristus som gamla testamentet talade om. De hade kommit till tro tidigt och hade själva fått undervisning av apostlarna som själva hört Jesus. I synagogans och templets närhet hade dessa judekristna förstås förhoppningen att deras landsmän skulle komma till tro på samma Frälsare, som de läste om i gamla testamentets skriftrullar. Men åren gick och de flesta judar kom inte till tro på Kristus. Istället förnekade de honom och de försköts från synagogan. Till en början hade de judekristna inte problem med hedningarna eftersom de betraktades som en judisk sekt. Men med tiden började de också förföljas av hedningarna. Kristendomen blev en förbjuden religion.

Frestelsen blev förstås stor att återgå till sina judiska rötter. Att Templet stod fortfarande kvar, och vackrare än tidigare efter Herodes utbyggnad gjorde det inte lättare. Rökelsen brann, prästernas och leviternas dräkter med linne, guld och ädla stenar imponerade, liksom de liturgiska sångerna. Genom tron på Kristus hade församlingen ställts utanför detta. De hade, hamnat som författaren skriver: ”utanför lägret” och fått ”bära hans smälek” (Hebr 13: 13). Rent mänskligt fanns förstås en frestelse att återvända till judendomen.

Därför börjar brevskrivaren i kapitel 1-7 med att uppmuntra dem i tron på Kristus och förklarar för dem att han är bättre än gamla förbundet: profeterna, änglarna, Moses, Josua, Aron och Melkisedek.

I kapitel 8-10 fortsätter han att visa att det nya förbundet är överlägset det gamla med en bättre överstepräst, helgedom och offer.

Kapitel 11 handlar om vad vi i nya förbundet kan lära oss av trons hjältar. De såg på Guds löfte och levde i tron på dem. På samma sätt får vi se på Kristus som garanten för nya förbundets löften.

I kapitel 12-13 talar han om att församlingen trots lidanden och nöd, kunde tro och lita på Kristus.

Brevet innehåller också varningar för avfall från tron, som kunde sluta så illa att man helt föll bort från Gud, i nära anslutning till dessa varningar finns också uppmuntran att troget hålla sig till församlingens sammankomster.