Änkans skärv

”Där kom också en fattig änka och lade ner två små kopparmynt, några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra

som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på." ( Mark 12: 42-44)

Det yttre kan vi alla se, men Jesus ser längre. Han ser hjärtan. Han såg varför hon gav. Man kan tycka om man läser ytligt att hon inte hade mycket att vara tacksam för. Denna kvinna hade kanske drömt om att få åldras med sin man. Men mannen dog, och på den tiden var det en större katastrof än vad det är idag, med pension och efterlevnadsskydd. På den tiden stod oftast mannen för försörjningen. Nu hade hon ingen trygghet. Men hon var vid Guds tempel och dit skulle man gå av annat än världsliga skäl. Hon var tacksam för vad Gud gett henne i andra avseenden, något vi ska komma in på senare.

Vi kan sammanfatta den andra givaren, änkan under fem punker:

• Hon hade inte mycket pengar
• Hon behövde sin egendom själv.
• Hon kunde ha lagt i ett av sina mynt, men hon lägger i båda.
• Hon försökte inte imponera på någon.
• Hon fick ingen uppmärksamhet av folket.

Eftersom Jesus berömmer hennes handlande, att hon gav rättsinnigt så får vi tänka att hon hör till gamla förbundets troende. Hon hade kommit till templet och var inlemmad i Guds förbund som han ingick med Abraham. Hon hade hört Gud tala genom de skriftrullar som förelästes i synagogan varje sabbat. Hon hade hört om att genom Abrahams och Davids släkt så skulle en komma som skulle befria folket från synd och skuld och ge förlåtelse. Varje gång hon såg att ett offerdjurs blod skulle utgjutas på det två meter höga brännoffersaltaret i templets mitt, så visste hon att Gud en gång skulle sända en ställföreträdare för alla dessa offer, som skulle gjuta sitt blod, för hennes synder. Nu förstår vi hur hon kunde vara tacksam, trots alla svårigheter hon varit med om.

Och med en sådan fantastisk Gud så visste hon att han skulle vara med henne när hon gick hem, och hjälpa henne så att hon kunde tjäna ihop till brödfödan för ännu en tid. Hon litade på Gud, och det var detta hjärta Jesus såg.

Det stora inför Gud är det hängivna hjärtat som litar på honom och kärleken till honom. De två kopparmynten som änkan lägger i offerkistan heter i den grekiska grundtexten λεπτόν. De visar hur

fattig hon var. Det går inte att översätta pengar från den tiden till våra pengar, eftersom vi använder pengar till helt annat nuförtiden. Men man får en förståelse för värdet av en λεπτόν om man påminner sig att lönen för en arbetsdag på tolv timmar var en denar och det går 128 lepton på en denar. Det betyder att två lepton motsvarade världet av tio minuters arbete. Det visar inte hur snål hon var, utan hur fattig hon var. Det var allt hon ägde. Ändå var inte två kopparmynt värdelösa. För dem kunde hon ha köpt lite mjöl för att baka ett par limpor.

Hon ville uttrycka sin tacksamhet gentemot Guds stora gåva till henne som genom Messias.

Texten talar om hur Gud ser på hjärtat bakom givandet. Texten säger inte att givandet är onödigt, eller att det inte spelar någon roll hur mycket man ger. Den säger inte heller att pengar är oväsentligt för Guds rike. Gud är inte beroende av oss, men Guds rike på jorden gynnas av hur vi förvaltar våra gåvor.

Detta ämne, våra pengar, är alltid besvärligt att tala om, men uppenbarligen ett ämne som är viktigt, eftersom 2300 bibelverser tar upp just detta ämne. 15% av Jesus talar om handlar om vårt förhållande till pengar. Det är så viktigt att Jesus den sista veckan av sitt liv faktiskt tar upp det. Dagens text utspelar sig sista veckan av Jesu liv.

Änkans gåva blir en vacker skugga av den tredje givaren i dagens text. Hon gav allt hon ägde, hon gav frivilligt och inte för att imponera på någon.