Att erkänna att vi inte är bofasta här

”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.” (Hebr 11: 13-16)

 

Den trygga vissheten och glädjen i vårt himmelska hopp börjar

med att vi erkänner att vi inte är bofasta här, vi är bara på genomresa, vi ska vidare och vänder inte tillbaka. Det berättas att den spanske erövraren Cortez såg till att bränna några av sina skepp, när han landstigit, för att hans manskap inte skulle blicka bakåt, utan bara framåt.

Vi behöver inte bränna några skepp, eller förakta tillvaron här, vi kan göra det bästa av våra jordiska liv, men som man säger: borta bra, men hemma bäst, och vårt riktiga hemland är ju i himlen hos vår älskade Frälsare Jesus Kristus som friköpt oss med sitt eget blod, för att vi skall tillhöra honom, leva under och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från döden lever och regerar i evighet.