Den verkliga trösten

”Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder”. (Jesaja 40:1)

Den människa som plågas av sina synd och Guds straff, suckar djupt. Det hebreiska ordet för trösta (naham) här är samma ord som för att andas djupt eller sucka, som om Guds profet uppmanas ändra sin röst efter den plågade. Den som tröstar, står inte ovanför och säger något hurtfriskt, han ändrar sin röst, sätter sig på knä hos den som gråter och talar milt. Sådan är vår Gud, han talar ljuvligt. 

Han säger att vedermödan är slut, missgärningen är försonad. Man kan tycka att den inte

var det när Jesaja profeterar. Men i Guds ögon var det som hände 700 år senare på korset redan giltigt i det gamla förbundet. Gud ser i ett evigt nu. De som var GT:s rättfärdiga och heliga var rättfärdiga genom Kristi kors, innan han vandrat lidandets väg.

Men hur kan han säga till dig och mig som plågas, att vedermödan är slut? Vi plågas ju ännu, vi bekymrar oss för vår ondska, våra onda ord, tankar och gärningar.

Nej, det är verkligen helt sant att vår vedermöda är slut, vare sig vi tror det eller ej. När vi gjort fel inför Guds lag, så blir vi nerslagna och djävulen inbillar oss att vi inte får lyfta upp vår blick förrän vi gjort något bra som kan kompenserar för det onda som skiljer oss från honom. Just för att vi tänker så lagiskt måste Gud sända oss sin profet som talar om för oss att vedermödan verkligen är slut, missgärningen är försonad. Jesus gjorde det du och jag inte kunde.