Den sanna trösten handlar om förlåtelse

Vi blev frestade och vi föll. Kristus blev frestad, men han föll inte, utan var lydig. Vi har brutit mot alla lagens bud. Kristus bröt aldrig något av buden utan var fullkomligt lydig under Guds vilja. Skriften lär att alla som håller sig till, förtröstar på, litar på Kristus får tillgodoräkna sig, tillägna sig och äga hans rättfärdighet och hans lydnad som sin egen. Han är vår ställföreträdare inför Gud.

”så skulle…de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad.” (Rom. 5:19)

Gud skådar in i en för profeten avlägsen framtid då all ”missgärning är försonad” och vi har fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder.

Guds helighet förändras inte av vår synd. Han är fortfarande den helige och rättfärdige som vedergäller synd. Han står där

med domens gissel, med den dödande domen som han uttalade redan i Eden till syndare: ”Den som äter därav skall döden dö”.

Men något nytt har kommit in i bilden. Kristus Guds evige Son ställer sig mellan Guds rättfärdighet, Gud helighet och ett syndigt människosläkte. Allt som vi förtjänade faller över honom. Hans sönderpiskade rygg, hans törnekrönta panna, hans genomborrade händer, hans ord : ”Det är fullbordat”, talar ljuvligt om att den Gud som straffar är också den Gud som frälsar, den Gud som själv stiger ner för att ta mänskligheten straff på sig, i vårt ställe.

Denne vår älskade Gud som uppmuntrar Jesaja att trösta och tala ljuvligt till Jerusalem talar en en annan profet om, som  var samtida med Jesaja, profeten Mika:

”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning, och inte tillräknas överträdelse…Du skall kasta alla deras synder i havets djup.” (Mika 7:18,19)