Vem var egentligen "the bad guy" i berättelsen om fariséen och publikanen?

"För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." (Lukas 18: 9-14)

Berättelsen om publikanen och fariséen, många av oss har hört berättelsen flera gånger, och vi har kanske hört det predikas över den flera gånger.

Vi vet vem som är den onda och den gode i berättelsen. Ingen av oss gillar fariseer, publikaner kanske verkar okay, för Jesus umgicks ju med sådana, kanske vi tänker.

Kanske för att vi hört berättelsen så många gånger och redan fått förklaringen, så har vi lätt att gå in i den, så att säga, med facit. Kanske missuppfattar vi då vad som egentligen händer här, och ser inte vad som är Jesu poäng.

Om den vore så självklar, så skulle den inte chockera den Jesus använder berättelsen till. Men Jesus chockerade sina åhörare.

Om vi verkligen tänker efter, på vad och vilka Jesus talar om, så borde vi kanske också förstå varför den är ganska omskakande.

Den verkligt gode personen i yttre mening i liknelsen är ju fariseen. Hur många av oss ger regelbundet till de fattiga? Fariseerna gjorde det. Hur många av oss ger tionde? Fariseerna var noga med det. De klädde sig med de religiösa kläder som Mose lag förordnat. De var noga med att gå till synagogan varje sabbat och resa upp till templet vid de religiösa högtiderna: påsk, pingst, lövhyddohögtid och tempelinvigningshögtiden. De var noga med religösa bruk, att hålla sabbaten och tvätta händerna rituellt i olika situationer, de studerade och lyssnade till Guds Ord och bad böner på särskilda tider. Om det var någon man såg upp till och beundrade i det judiska samhället så var det fariseerna.

The bad guy, den onde, i det här sammanhanget var publikanen eller tullmannen. Han var en jude, som alla andra, en stamfrände, visst, men han jobbade åt romarna, och var känd för att ta ut lite extra pengar i tull, för att stoppa i egen ficka. De var inte kända för att vara dem som bidrog till templet, gav till de fattiga eller var förebilder i andligt avseende. De brydde sig nog mindre om den judiska lagen, än genomsnittsjuden.  När man talade om en tullindrivare, så klumpade man ihop dem med andra grova förbrytare, syndare, som oftast stod utanför gudstjänstgemenskapen, som inte betraktades som en del i det sanna Gudsfolket. Det var Jesu egen inställning också. Jesus själv säger i Matteus 18 att om man utestänger en människa från församlingen, så ska man betrakta honom som en hedning och publikan, det vill säga någon som står utanför Gudsfolket, som inte hör till dem som tror.

Det står att Jesus åt tillsammans med syndare och publikaner, men det betydde inte att Jesus betraktade dem som en del av den troende skaran. När han blev ifrågasatt för att han åt med dem, så svarar han inte: ”ja, men de är ju lika goda gudfruktiga de också, fast på sitt sätt”, nej, han svarade: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare." (Luk 5: 31-32)

Det vill säga, ”dessa människor är verkligen sjuka, och de behöver omvändelse, de är ännu inte omvända”.

Så, den du hellre skulle vilja ha som granne, och vattna dina blommor, eller gifta bort din dotter med, var knappast publikanen, utan snarare fariseen. 

Nu kanske vi förstår varför Jesus chockade folk när han sade i slutet av dagens text om publikanen: 

”Han gick hem rättfärdig, inte den andre.” (v. 14)

(Fortsättning följer i kommande bloggar varför publikanen gick hem rättfärdig, och inte fariséen)