Skriften säger:
”Så sant jag lever,
säger Herren, HERREN, jag gläder mig
inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om
från sin väg och får leva.” (Hes. 33: 11)
”Gud, vår Frälsare
…vill att alla människor skall bli
frälsta och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2: 3-4)
Har du och jag samma hjärta till människor utanför? Den
inställning vi bör ha visar Jesus i sin berättelse om bröllopsfesten:
”Gå ut på vägar och
stigar och uppmana enträget människor
att komma in, så att mitt hus blir fullt.” (Luk 14: 23)
”Men de kanske tackar, nej?”
Ja, men då har du ju i alla fall försökt. Jesus hade
verkligen enträget förkunnat evangeliet i Jerusalem. Under tre års tid hade han
flera gånger vandrat upp till templet och predikat för Jerusalems befolkning.
Men de förkastade honom, det krossade hans hjärta, och
han grät. Men han grät för deras öde, inte för sitt eget öde. Han grät för
deras mörker och otro.
Om vi som kristna förmedlar evangeliet, om du och jag berättar om
Jesus och hans försoning, för en människa, och den människan inte vill tro sina
synders förlåtelse i Kristus, då ska vi inte gräma oss, över att vi har blivit
förkastade, över att vi inte har blivit tagna på allvar, vi ska, precis som
Kristus, sörja över den människans själ, över att om Gud inte förbarmar sig, så
kommer han eller hon fortsätta att vandra i blindhet och mörker, och till sist
möta sitt öde, i att för evigt förskjutas från Guds ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar