Att hänvisa till sig själv eller att hänvisa till Guds nåd

"För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." (Lukas 18: 9-14)

I templet på Jesu tid offrade man lamm vid brännofferaltaret vid två tidpunkter, dels i gryningen, ungefär klockan nio och dels  klockan tre på eftermiddagen. Det var syndaoffret, som betecknade att folkets synder sonades genom offret. Efter varje offer tändes rökelse av utvalda leviter, som en signal till folket att bedja. Genom offret öppnades vägen för människan till bön. Vid en av dessa tidpunkter stod alltså fariseen och publikanen i templet.

Det finns likheter mellan publikanen och fariseen i liknelsen. Båda står inför Gud. Det stod i förgården, framför dem fanns förhänget till heliga, platsen med brännoffersaltare och längre in fanns

det allraheligaste, platsen med förbundsarken där Gud uppenbarat sig många gånger för sitt folk, bakom skyar av rökelse. Båda har gått till templet.

Den första delen av fariseens bön är riktigt bra.

”Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig”

Han börjar med att ge Gud äran. Många föreställer sig att fariseerna tog hela äran för sin frälsning själv, men det stämmer inte. Också fariseerna talade, om att det är Guds nåd som frälsar.
Fariseen ber:

”Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.” (Lukas 18: 11-12)

Han tackade Gud och det är väl gott, men sedan fortsätter han med att ge en lista på saker han gör, att han ger tionde och fastar två gånger i veckan.

Publikanen står också inför Gud, men han hänvisar inte till sig själv, eller jämför sig själv med andra. Det enda han hänvisar till är Guds nåd.

”Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.” (v. 13)