Vem det är som dömer på domedagen

Vi läser ofta om olika domedagar. Vi kanske slår upp tidningen och läser om en rättegång som hållits och efter några dagar eller veckor avkunnar man domen, ibland sker det samma dag som rättegångens sista dag. Man ställer sig alltid samma fråga: hur ska det gå? Kommer den eller de åtalade att frikännas, kommer de att få fängelse, vård, villkorlig dom eller kommer de att dömas till rättspsykiatrisk vård. Det är alltid denna osäkerhet. Hur ska det gå? Man kan ju undra hur de åtalade känner sig. Kommer jag att åka in, eller kommer jag att gå fri?

På den yttersta dagen kommer hela världen stå inför Guds domarsäte. Är det så att vi måste vänta på ett ovisst domslut innan vi kan andas ut? Är det så?

Bibeln besvarar den frågan. Låt oss först se vem är domaren är.

Bibeln säger:

”Inte… dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen”.(Joh 5:22)

Bibeln lär att det är Kristus, Guds Son som skall döma världen.  Det är inte Fadern som är domare på den yttersta dagen, utan Sonen.

På en dag då vi minst anar det, ”när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen.” (1Tess. 4:16) 

Då kommer det inte råda någon tvekan om vad som händer. Bibeln säger: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, även de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall jämra sig över honom.” (Uppb. 1:7)

Väldigt många människor kan tala om Gud Fadern, som något naturligt. ”Jag bad Gud om hjälp”, säger man. ”Det var nog Gud bakom den där händelsen”, ”Jag vill se Guds tanke när jag studerar fysikens lagar”, var det någon som sade på TV häromdagen.

 Men, den Gud, han som kallas Sonen, som visar sig synlig på den yttersta dagen är inte någon osynlig kraft, en odefinierad Gud, utan ansikte, en abstrakt ande, det är den Gud som blev människa genom jungfrun Maria, den Gud som trampade israelisk mark vid vår tideräknings början, den Gud som var en verklig människa, med en mänsklig kropp och som vi spikade fast och dödade på ett kors, han kommer på molnen. Och honom kommer vi att stå inför på den yttersta dagen.

På den dagen handlar det alltså inte om hur religiösa vi har varit, utan om vem det är som kommer, och vilken relation vi har till honom.