Vad är det för lära med vilken kyrkan
står eller faller? Vad menas med det? Den lära med vilken kyrkan står eller
faller är läran om rättfärdiggörelsen genom tron. Läran att människan förklaras
rättfärdig av nåd allena för Kristi skull genom tron.
Men hur kan kyrkan stå eller falla med en lära? Finns inte kyrkor kvar fast det ramlar bort läror från den?
Om vi med kyrkor menar olika samfund och församlingar så kan vi se att det finns massor av samfund som står kvar, fast det ramlar bort läror från dem. Ja, det finns ju samfund som kallar sig kristna idag som inte har kvar nästan någon kristen lära, alls. Men om vi med Kyrkan menar precis det som Bibeln menar med Kyrkan, nämligen alla
dem som tror, alla som är Guds barn, alla som är förenade med Kristus, så menar vi inte med Kyrkan samma sak som: samfund. Alla dem som är Guds barn genom tron på Kristus hör till samma Kristi kyrka, vare sig man kallar sig lutheran, katolik eller pingstvän, Kyrkan i egentlig mening är ju nämligen summan av alla dem som tror.
Denna Kyrka kan vi inte se. Den är osynlig, den är en trosartikel. Vi bekänner ju varje söndag i den apostoliska trosbekännelsen: "Vi tror på en helig allmännelig Kyrka, de heligas samfund".
Man blir inte medlem i denna Kyrka genom att bli medlem i ett samfund eller en församling. Men blir en lem i Kristi kropp, ett gren i vinträdet, en levande sten i det andliga tempelbygget och ett får i Kristi hjord genom en sak: genom tron på Kristus.
Men hur kan kyrkan stå eller falla med en lära? Finns inte kyrkor kvar fast det ramlar bort läror från den?
Om vi med kyrkor menar olika samfund och församlingar så kan vi se att det finns massor av samfund som står kvar, fast det ramlar bort läror från dem. Ja, det finns ju samfund som kallar sig kristna idag som inte har kvar nästan någon kristen lära, alls. Men om vi med Kyrkan menar precis det som Bibeln menar med Kyrkan, nämligen alla
dem som tror, alla som är Guds barn, alla som är förenade med Kristus, så menar vi inte med Kyrkan samma sak som: samfund. Alla dem som är Guds barn genom tron på Kristus hör till samma Kristi kyrka, vare sig man kallar sig lutheran, katolik eller pingstvän, Kyrkan i egentlig mening är ju nämligen summan av alla dem som tror.
Denna Kyrka kan vi inte se. Den är osynlig, den är en trosartikel. Vi bekänner ju varje söndag i den apostoliska trosbekännelsen: "Vi tror på en helig allmännelig Kyrka, de heligas samfund".
Man blir inte medlem i denna Kyrka genom att bli medlem i ett samfund eller en församling. Men blir en lem i Kristi kropp, ett gren i vinträdet, en levande sten i det andliga tempelbygget och ett får i Kristi hjord genom en sak: genom tron på Kristus.
Man kan mycket väl vara medlem i S:t
Markus, S:t Paulus eller S:t Jakobs församling utan att vara medlem i Kristi
Kyrka och man kan vara medlem i Kristi Kyrka utan att vara medlem i någon
församling alls. Men jag vill, innan jag
går vidare, påminna om att det är väldigt viktigt att höra till och delta i en biblisk församling, eftersom vi för tron behöver evangelium i Ord och sakrament, och våra trossyskon.
Kristi Kyrka är alla som är förenade med Kristus genom tron och denna Kyrka, eller snarare medlemskapet i denna Kyrka står eller faller med läran om rättfärdiggörelsen. En synlig kristen församling eller kyrka kan också sägas stå och falla med läran rättfärdiggörelsen genom tron. Ger hon nämligen upp det som är grunden för den kristna tron: rättfärdiggörelsen genom tron, så ger hon upp grunden för sin kristendom och sin rätt att kalla sig kristen kyrka eller församling.
Hur kan det komma sig? Vart står det?
Vi skall se på Galaterbrevets 3:1-5. Här ställer Paulus sex frågor till församlingarna i Galatien. Han frågar först:
"Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställ för era ögon som korsfäst ?" (v.1)
Galaterna hade så snabbt lämnat evangeliets sanning om Kristus att det såg ut som om de hade blivit förhäxade eller förtrollade. Paulus nästa fråga är avslöjande:
"Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?" (v.2)
Lagen handlar om vad vi gör, evangelium handlar om vad vi tar emot: Kristus som korsfäst. Galaterna ställdes mot väggen genom frågan om de fick Anden genom sin lydnad eller genom att de bara hörde hans budskap om Kristus som korsfäst och trodde på budskapet. Var det lagen eller evangeliet? Var det lydnaden eller var det tron?
Kristus har genom sitt kors tagit alla våra synder på sig och genom sin uppståndelse iklätt oss sin rättfärdighet. Börjar vi när det gäller rättfärdiggörelsen tala om vår lydnad inför lagen, så tar vi äran från honom som gjort allt för vår frälsning. Att vi förklaras rättfärdiga sker för Kristi skull och på inget sätt för vår skull. Denna rättfärdiggörelse kommer till oss och rillräknas oss, inte på grund av lagen, vår lydnad eller vår ansträngning, utan endast genom att vi hör och tar emot, genom att vi lyssnar i tro.
Att komma bort från rättfärdiggörelsen genom tron är så allvarligt att Paulus i de efterföljande frågorna verkligen skäller på Galaterna.
"Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?" (Gal.3:3)
När de blev Guds barn genom att lyssna i tro på budskapet om
rättfärdiggörelsen genom Kristus så var det ett Andens verk. Det var Anden som hade lett de till en sann tro och sann förtröstan, de hade fått barnaskapet hos Gud, Anden hade tagit sin boning i deras hjärtan. Verkade det inte dåraktig att sluta denna underbara vandring med Anden genom att inrikta sig på egna ansträngningar, genom att sluta i köttet, genom att försöka själv med sin egen lydnad, försöka
bli rättfärdig genom egna ansträngningar?
Frälsningen är ju inte bara till en början Guds verk. Frälsningen är Guds verk från början till slut, hela livet igenom. Det är inte så att Gud tänder gnistan och sedan lämnar åt oss att hjälpa till med vår frälsning. I sin avslutande fråga riktar Paulus uppmärksamheten
på hur Andens fortsatta verk också hänger samman med
rättfärdiggörelsen genom tron.
"Han som ger er Anden och gör underverk bland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham?" (v. 5)
Guds nåd och frid, att Gud övertäckte dem med den rättfärdighet Kristus vunnit på korset var det ett gensvar på deras lydnad eller var det en fri gåva som de fick ta emot genom tron?
Så berättar Paulus om Abraham (3:6-9). Han blev inte gjord
rättfärdig, hans rättfärdighet var inte en kvalitet som han själv skapade genom sin lydnad eller som Gud tömde in i hans hjärta. Nej, det var en tillräknad rättfärdighet.
"Han trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet" (v.6)
Han hade inte en fullkomlig rättfärdighet inför Gud, men han höll fast vid Guds löften genom tron.
"och då skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignad… Att ingen förklaras rättfärdige inför Gud genom lagen är uppenbart eftersom den rättfärdige skall leva av tro." (v.8, 11)
Vi blir rättfärdigförklarade genom tron. Men denna tro är inte en tro på vad som helst. Att tro är att förtrösta på att Kristus har gjort allt för vår oss.
"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden" (v.13, 14)
För att sammanfatta: allt hänger på rättfärdiggörelsen genom tron. Lagen, lydnaden kan inte göra oss rättfärdiga, men Kristus har friköpt oss från alla synder och alls skuld, när vi genom tron håller oss till honom så är vi rättfärdiga, inte i oss själva, men i honom. Tron räknas oss till rättfärdighet. Den rättfärdige skall leva av tro.
Vad har det med Kyrkan att göra? Svaret är att ingen kommer in i Kristi Kyrka på annat sätt än genom rättfärdiggörelsen genom tron. Utan rättfärdiggörelsen genom tron, ingen tillhörighet till Kristi Kyrka. Det var därför Paulus var så orolig för galaterna. När de förde in lagen i rättfärdiggörelsen hotade rättfärdiggörelsen genom
tron att försvinna. Tron kan nämligen inte stå tillsammans med ett förlitande på lagen, på lydnaden.
"Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves" (Gal.2:21)
Kyrkan faller med ett förnekande av rättfärdiggörelsen. Paulus skriver i sitt brev till Efesierna 2:8,9:
"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig."
Det är inte på grund av oss, utan på grund av Gud, som vi blir frälsta. Frälsningen är inte något som vi gör, utan något som Gud ger oss. Tron är motsatsen till lag och gärningar.
Vi läser i Rom 3:23-25:
"Alla har syndat och saknar rättfärdigheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron."
Och i Gal. 2:16:
"Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdiga genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för at vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig."
Människans görande har ingenting alls med rättfärdiggörelsen att göra. Den måste helt och hållet skjutas bort från läran om rättfärdiggörelsen. Paulus skriver:
"Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom
laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd." (Rom. 3:20)
Detta gör att frälsningen och rättfärdiggörelsen inte är människans verk överhuvudtaget. Det är Gud som helt och hållet står för den.
Paulus frågar:
"Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel. Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tron, utan laggärningar." (Rom.3:27, 28)
Man kan aldrig säga att det var på grund av det eller detta, som jag blev ett Guds barn eller är ett Guds barn. Säger man så, är det inte längre en nåd att man är rättfärdig, utan en förtjänst.
"Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet." (Rom.4:4,5)
Detta är den enda grundvalen man blir rättfärdig inför Gud. Det var därför Paulus inte kunde stillatigande se på när församlingarna i Galatien började byta ut rättfärdiggörelsen genom tron till en rättfärdiggörelse genom lagen.
"Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställ för era ögon som korsfäst ? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?" (Gal.3:1,2)
Det var allvarligt att sätta rättfärdiggörelsen genom tron åt sidan och ersätta den med lagens rättfärdighet.
"alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse." (Gal.3:10)
går vidare, påminna om att det är väldigt viktigt att höra till och delta i en biblisk församling, eftersom vi för tron behöver evangelium i Ord och sakrament, och våra trossyskon.
Kristi Kyrka är alla som är förenade med Kristus genom tron och denna Kyrka, eller snarare medlemskapet i denna Kyrka står eller faller med läran om rättfärdiggörelsen. En synlig kristen församling eller kyrka kan också sägas stå och falla med läran rättfärdiggörelsen genom tron. Ger hon nämligen upp det som är grunden för den kristna tron: rättfärdiggörelsen genom tron, så ger hon upp grunden för sin kristendom och sin rätt att kalla sig kristen kyrka eller församling.
Hur kan det komma sig? Vart står det?
Vi skall se på Galaterbrevets 3:1-5. Här ställer Paulus sex frågor till församlingarna i Galatien. Han frågar först:
"Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställ för era ögon som korsfäst ?" (v.1)
Galaterna hade så snabbt lämnat evangeliets sanning om Kristus att det såg ut som om de hade blivit förhäxade eller förtrollade. Paulus nästa fråga är avslöjande:
"Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?" (v.2)
Lagen handlar om vad vi gör, evangelium handlar om vad vi tar emot: Kristus som korsfäst. Galaterna ställdes mot väggen genom frågan om de fick Anden genom sin lydnad eller genom att de bara hörde hans budskap om Kristus som korsfäst och trodde på budskapet. Var det lagen eller evangeliet? Var det lydnaden eller var det tron?
Kristus har genom sitt kors tagit alla våra synder på sig och genom sin uppståndelse iklätt oss sin rättfärdighet. Börjar vi när det gäller rättfärdiggörelsen tala om vår lydnad inför lagen, så tar vi äran från honom som gjort allt för vår frälsning. Att vi förklaras rättfärdiga sker för Kristi skull och på inget sätt för vår skull. Denna rättfärdiggörelse kommer till oss och rillräknas oss, inte på grund av lagen, vår lydnad eller vår ansträngning, utan endast genom att vi hör och tar emot, genom att vi lyssnar i tro.
Att komma bort från rättfärdiggörelsen genom tron är så allvarligt att Paulus i de efterföljande frågorna verkligen skäller på Galaterna.
"Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?" (Gal.3:3)
När de blev Guds barn genom att lyssna i tro på budskapet om
rättfärdiggörelsen genom Kristus så var det ett Andens verk. Det var Anden som hade lett de till en sann tro och sann förtröstan, de hade fått barnaskapet hos Gud, Anden hade tagit sin boning i deras hjärtan. Verkade det inte dåraktig att sluta denna underbara vandring med Anden genom att inrikta sig på egna ansträngningar, genom att sluta i köttet, genom att försöka själv med sin egen lydnad, försöka
bli rättfärdig genom egna ansträngningar?
Frälsningen är ju inte bara till en början Guds verk. Frälsningen är Guds verk från början till slut, hela livet igenom. Det är inte så att Gud tänder gnistan och sedan lämnar åt oss att hjälpa till med vår frälsning. I sin avslutande fråga riktar Paulus uppmärksamheten
på hur Andens fortsatta verk också hänger samman med
rättfärdiggörelsen genom tron.
"Han som ger er Anden och gör underverk bland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham?" (v. 5)
Guds nåd och frid, att Gud övertäckte dem med den rättfärdighet Kristus vunnit på korset var det ett gensvar på deras lydnad eller var det en fri gåva som de fick ta emot genom tron?
Så berättar Paulus om Abraham (3:6-9). Han blev inte gjord
rättfärdig, hans rättfärdighet var inte en kvalitet som han själv skapade genom sin lydnad eller som Gud tömde in i hans hjärta. Nej, det var en tillräknad rättfärdighet.
"Han trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet" (v.6)
Han hade inte en fullkomlig rättfärdighet inför Gud, men han höll fast vid Guds löften genom tron.
"och då skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignad… Att ingen förklaras rättfärdige inför Gud genom lagen är uppenbart eftersom den rättfärdige skall leva av tro." (v.8, 11)
Vi blir rättfärdigförklarade genom tron. Men denna tro är inte en tro på vad som helst. Att tro är att förtrösta på att Kristus har gjort allt för vår oss.
"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden" (v.13, 14)
För att sammanfatta: allt hänger på rättfärdiggörelsen genom tron. Lagen, lydnaden kan inte göra oss rättfärdiga, men Kristus har friköpt oss från alla synder och alls skuld, när vi genom tron håller oss till honom så är vi rättfärdiga, inte i oss själva, men i honom. Tron räknas oss till rättfärdighet. Den rättfärdige skall leva av tro.
Vad har det med Kyrkan att göra? Svaret är att ingen kommer in i Kristi Kyrka på annat sätt än genom rättfärdiggörelsen genom tron. Utan rättfärdiggörelsen genom tron, ingen tillhörighet till Kristi Kyrka. Det var därför Paulus var så orolig för galaterna. När de förde in lagen i rättfärdiggörelsen hotade rättfärdiggörelsen genom
tron att försvinna. Tron kan nämligen inte stå tillsammans med ett förlitande på lagen, på lydnaden.
"Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves" (Gal.2:21)
Kyrkan faller med ett förnekande av rättfärdiggörelsen. Paulus skriver i sitt brev till Efesierna 2:8,9:
"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig."
Det är inte på grund av oss, utan på grund av Gud, som vi blir frälsta. Frälsningen är inte något som vi gör, utan något som Gud ger oss. Tron är motsatsen till lag och gärningar.
Vi läser i Rom 3:23-25:
"Alla har syndat och saknar rättfärdigheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron."
Och i Gal. 2:16:
"Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdiga genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för at vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig."
Människans görande har ingenting alls med rättfärdiggörelsen att göra. Den måste helt och hållet skjutas bort från läran om rättfärdiggörelsen. Paulus skriver:
"Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom
laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd." (Rom. 3:20)
Detta gör att frälsningen och rättfärdiggörelsen inte är människans verk överhuvudtaget. Det är Gud som helt och hållet står för den.
Paulus frågar:
"Men vad kan vi då berömma oss av? Allt beröm är uteslutet. Genom vilken regel? Genom gärningarnas? Nej, genom trons regel. Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tron, utan laggärningar." (Rom.3:27, 28)
Man kan aldrig säga att det var på grund av det eller detta, som jag blev ett Guds barn eller är ett Guds barn. Säger man så, är det inte längre en nåd att man är rättfärdig, utan en förtjänst.
"Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet." (Rom.4:4,5)
Detta är den enda grundvalen man blir rättfärdig inför Gud. Det var därför Paulus inte kunde stillatigande se på när församlingarna i Galatien började byta ut rättfärdiggörelsen genom tron till en rättfärdiggörelse genom lagen.
"Vem har förhäxat er, ni som fått Jesus Kristus framställ för era ögon som korsfäst ? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro?" (Gal.3:1,2)
Det var allvarligt att sätta rättfärdiggörelsen genom tron åt sidan och ersätta den med lagens rättfärdighet.
"alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse." (Gal.3:10)
"Ni har kommit bort från Kristus,
ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden"
(Gal.5:4)
Försöker man bli rättfärdig genom gärningar, genom vad man gör, så kommer man bort från den lära som kyrkan är byggd på: rättfärdiggörelsen av nåd allena för Kristi skull genom tron allena.
Det var detta som hände med den romersk-katolska kyrkan på Luthers tid. Man hade börjat tala om att gärningar var en förtjänst (meritum) inför Gud. Människan kunde i rättfärdiggörelsen samverka med Gud. Man pratade fortfarande om nåd, men nåden var en sorts kraft som hjälpte
människan att samverka med Gud så att hon på ghrund av sitt samarvet med Gud kunde rättfärdiggöras.
Luther predikade med kraft mot detta. År 1530 lade lutheranerna fram sin bekännelse för riksdagen i Augsburg. Här säger man om rättfärdiggörelsen i den fjärde artikeln:
" Våra församlingar lär också att människorna inte kan stå som rättfärdiga inför Gud i kraft av sin egen förmåga eller sina egna meriter och handlingar. I stället rättfärdigförklaras de gratis, på grund av Kristus, genom tron, när de tror sig tas upp i nåden och få synderna förlåtna på grund av Kristus, som med sin död betalade för
våra synder. Gud tillerkänner en sådan tro rättfärdigheten inför sig själv. Romarbrevet 3-4."
Lutheranerna erkände att människan kan uppvisa en viss yttre
rättfärdighet, en borgerlig rättfärdighet, som man kallade det. Men när det gäller rättfärdigheten inför Gud så menar man ingen står som rättfärdig inför Gud genom egen förmåga eller sina egna meriter och handlingar.
Rom talade gärna om meriter eller förtjänster. Man skilde mellan en gärning som på grund av billighet tar emot lön (meritum congrui eller meritum de congruo) och en gärning som på grund av värdighet tar emot lön (meritum condigno eller meritum de condigno). Lutheranerna utesluter helt och hållet förtjänster från rättfärdiggörelsen. Ta fram en biblisk ordbok, slå upp ordet "förtjänst" eller "merit", så skall du se att ordet bara används om en förtjänst, Kristi förtjänst.
Försöker man bli rättfärdig genom gärningar, genom vad man gör, så kommer man bort från den lära som kyrkan är byggd på: rättfärdiggörelsen av nåd allena för Kristi skull genom tron allena.
Det var detta som hände med den romersk-katolska kyrkan på Luthers tid. Man hade börjat tala om att gärningar var en förtjänst (meritum) inför Gud. Människan kunde i rättfärdiggörelsen samverka med Gud. Man pratade fortfarande om nåd, men nåden var en sorts kraft som hjälpte
människan att samverka med Gud så att hon på ghrund av sitt samarvet med Gud kunde rättfärdiggöras.
Luther predikade med kraft mot detta. År 1530 lade lutheranerna fram sin bekännelse för riksdagen i Augsburg. Här säger man om rättfärdiggörelsen i den fjärde artikeln:
" Våra församlingar lär också att människorna inte kan stå som rättfärdiga inför Gud i kraft av sin egen förmåga eller sina egna meriter och handlingar. I stället rättfärdigförklaras de gratis, på grund av Kristus, genom tron, när de tror sig tas upp i nåden och få synderna förlåtna på grund av Kristus, som med sin död betalade för
våra synder. Gud tillerkänner en sådan tro rättfärdigheten inför sig själv. Romarbrevet 3-4."
Lutheranerna erkände att människan kan uppvisa en viss yttre
rättfärdighet, en borgerlig rättfärdighet, som man kallade det. Men när det gäller rättfärdigheten inför Gud så menar man ingen står som rättfärdig inför Gud genom egen förmåga eller sina egna meriter och handlingar.
Rom talade gärna om meriter eller förtjänster. Man skilde mellan en gärning som på grund av billighet tar emot lön (meritum congrui eller meritum de congruo) och en gärning som på grund av värdighet tar emot lön (meritum condigno eller meritum de condigno). Lutheranerna utesluter helt och hållet förtjänster från rättfärdiggörelsen. Ta fram en biblisk ordbok, slå upp ordet "förtjänst" eller "merit", så skall du se att ordet bara används om en förtjänst, Kristi förtjänst.
Därför förklarar Augsburgska bekännelsen:
"I stället rättfärdigförklaras de gratis, på grund av Kristus, genom tron, när de tror sig tas upp i nåden och få synderna förlåtna på grund av Kristus, som med sin död betalade för våra synder"
Gratis, av nåd, kan det bli tydligare? Något som är gratis behöver man ju inte betala för. Det är något som Gud på grund av Kristus skänker oss att ta emot genom tron. Och vad skänker Gud? Han skänker rättfärdiggörelsen,rättfärdigheten. Inte en egen rättfärdighet, utan Kristi rättfärdighet, den som han uppvisade när han var lydig under lagen.
Det är inte något som Gud ger lite i taget av och som växer till i oss. Det är en hel och full gåva. Precis som människan i sig själv är helt och hållet syndig, så är hon i Kristus helt och hållet rättfärdig.
Det är inget som Gud bara skänker genom dopet eller när man först blir troende, det är något som den troende äger helt och fullt och tillägnar sig hela livet.
Rättfärdiggörelsen tillägnar sig människan genom tron. Den kristna tron är inte bara ett konstaterande av att Kristus dog för syndare. Det är att själva tillämpa försoningen på sin egen person. Det är att säga att Kristus dog för mig.
När man talar om rättfärdiggörelsen genom tron så får man akta sig för att framställa tron som ett villkor man skall uppfylla. Då kan det lätt uppfattas som att tron i sig själv är en kvalitet, en god egenskap eller rentav en förtjänst. Men tron rättfärdiggör inte för att den har något inneboende värde, utan för att den griper om Kristi rättfärdighet. Den enda rättfärdighet som gäller inför Gud är Kristi
rättfärdighet och denna rättfärdighet omfattas genom tron allena.
Att tro är motsatsen till att göra. Att tro är att ge upp alla försök att bli rättfärdig på egen hand och överlämna sig åt Guds kärlek och barmhärtighet i Kristus. Det är först när vi ser detta som vi förstår hur en sann Gudstro ser ut. Bekännelseskrifterna säger också:
"Så vill Gud vara känd och så vill han dyrkas, att vi av honom mottaga hans välgärningar och mottaga dem för barmhärtighets skull, men icke på grund av våra egna förtjänster." (Apol. IV:60)
Rom kunde också tala om en rättfärdiggörelse genom tron, men man menade att det var något som Gud gav människan på ett sådant sätt att det blev hennes eget. Det var något som göts in i människan och uppfyllde hennes själ. En rörelse inom den lutherska kyrkan (Osianders efterföljare) menade att tron grep om Kristus på ett sådant sätt att Gud för den i hjärtat inneboende Kristus kunde förklara en människa rättfärdig. På så sätt blev människan rättfärdig.
Men den lutherske kyrkan talade om en rättfärdighet som tillräknas (imputatio):
"Gud tillerkänner en sådan tro rättfärdigheten inför sig själv"
Detta var viktigt att understryka. Rättfärdigheten från Gud var ju Kristi rättfärdighet. Det var inte på grund av Kristi inneboende som människan var rättfärdig, utan på grund av att Gud för Kristi skulle förklarat människan rättfärdig.
Rättfärdiggörelsen är inte en gradvis förbättring av människan. Människan har sin rättfärdighet i Kristus, men rättfärdigheten är utanför oss, det är en främmande rättfärdighet som tillräknas oss.
Därför är människan samtidigt rättfärdig och syndare (simul justus et peccator). I sig själv har hon synd, men i Kristus är hon rättfärdig. Hon tillräknas, tillerkänns Kristi rättfärdighet.
Allt detta tar tron emot, tron ensam. Men inte ens tron kunde Rom lämna oantastad. Det var inte tron ensam, sade man, utan den tro som formats av kärlek. Men betonar att om inte hoppet och kärleken kommer till så förenar tron inte fullkomligt med Kristus. Men kärleken hör ju till lagen, kärleken är lagens uppfyllelse. Tar man in kärleken i
rättfärdiggörelsen så har man en rättfärdiggörelse genom lagen. Visst är kärleken viktig, men enligt luthersk och biblisk tro är kärleken en följd av tron, inte förenad med den och inte förutsättning för rättfärdiggörelsen.
Bekännelskrifterna svarar:
"om kärleken gör oss fullkomliga, så skulle vi icke behöva Kristus som försonare. Ty tron omfattar blott Kristus såsom försonare."
(Apol. SKB 140f.)
Det är så sant att tron är en Guds gåva till människan och att hon har ingen egen rättfärdighet som är duglig inför Gud även om hon skulle vara hur sofistikerad och civiliserad som helst och göra gott till andra.
SvaraRaderaDet handlar om konsekvens och kausalitet. Tron kommer först och därav följer kärleken som är vägen. Vårt liv är en syndares ända till slutet men vi väntar på att genom Kristi verk och oss av Gud givna tro kommer vi till slut att bli frälsta när vi lämnade jordelivet och går hem till Herren.