Tron bryr sig inte om folks åsikter utan håller sig till Guds löften

Domen skulle falla över Jerusalem och Juda för att man vänt sig till andra gudar och levde i omoral. Fångenskap i Babylon och förödelse väntade dem.

Mitt i de ganska mörka framtidsutsikterna händer en lustig incident. Gud säger till Jeremia att Hanamel, hans kusin, skulle komma till profeten och erbjuda honom att köpa hans åker i Anatot, eftersom Jeremia hade inlösningsrätt att köpa den. (kap. 32) Om det nu var slut med Juda och Jerusalem så var det tid att sälja, men definitivt inte tid att köpa.

Och Jeremia köper åkern. Vad tycker folk om en sån profet? Ja, man tänkte förmodligen samma sak som man tänkte om Noa när han byggde en ark mitt på torra land (1 Mos 6), eller som man kanske sade om Abraham när han bröt upp från Haran för att gå till det land Herren skulle visa honom, alltså utan att veta vart han skulle (1 Mos. 12). Moses bodde i Faraos palats, men lämnade Egyptens visdom och skatter för att leda ett folk ut på en vandring genom öknen.

Folk sade kanske om dessa: ” de är dårar, det är en skruv lös någonstans!” Men så är ofta tron. Till det yttre har den ofta ett sken av dårskap. Att handla efter tron är inte att agera som alla andra.

Men tron är förstås inte att göra vad som helst, som faller oss in. Noa, Abraham, Moses och Jeremia handlade därför att de hade ett löfte från Gud. Det såg folk inte alltid. Men de brydde sig mer om Guds löfte än folks åsikter.

 

Gud hade sagt till Jeremia att han skulle föra hela folket tillbaka från Babylon efter 70 år. När folk i allmänhet sprang omkring och oroade sig, kanske avyttrade egendomar, som Jeremias kusin Hanamel, så agerade Jeremia i tro.  Folk kanske kunde se de kaldeiska härarna utanför murarna, med spjut, svärd, pilbågar och murbräckor. Men Jeremia såg till Guds löfte. Hans handling var ett yttre vittnesbörd om att en gång skulle folket ”köpa hus och åkrar och vingårdar i detta land.” (32:15)