Ånger och sant Manna, istället för klagan

"Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!" Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat genom att vi talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tar bort dessa ormar från oss." Och Mose bad för folket. HERREN sade till Mose: "Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva." Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva." (4 Mos 21: 6ff.)

Hur mycket ska Gud behöva sända över oss innan vi slutar klaga och istället faller ner på våra knän och bekänner vår egen synd och tackar honom för det Manna han redan ger oss.

Det sanna Mannat för oss idag är Jesus själv. Vi läser i

Johannes 6:32:

”Då sade Jesus till dem: "Amen, amen säger jag er: Det är inte Mose som har gett er brödet från himlen, utan det är min Fader som ger er det sanna brödet från himlen.  Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv."  De sade till honom: "Herre, ge oss alltid det brödet!"  Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” (Joh. 6:32 – 35)

Gud har gett oss sin Son, han är sänd till oss från himlen, att vara vår Frälsare, vår Försonare. Han har köpt oss fria med sitt eget blod, han älskar oss och har lovat att vara vid vår sida. Är inte det stort nog för att glädja oss hela livet och in i evigheten?

Nu ropade Israels folk till Gud för att de hade det jobbigt med ormars bett. Nu ber de. Och plötsligt har de förstått sin egen ställning. De lyfter inte bara längre fram sina egna bekymmer. Det hade de gjort tidigare också, när de klagat på Moses, klagat på maten, klagat på situationen och klagat på Gud. Nu ropar de med en syndabekännelse på sina läppar till Moses:

"Vi har syndat genom att vi talade mot HERREN och mot dig.”

På samma sätt var det med den förlorade sonen. Han försöker inte ursäkta sig när han kom hem. Han sade inte: ”Du måste förstå mig farsan, jag hade så tråkigt hemma! Jag vill se lite av världen! ”Nej, han kommer till fadern med syndabekännelse:

”Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” (Luk. 15:21)  

När vi kommer till Gud så ska vi inte komma släpandes med våra meritlistor, vårt CV, våra ursäkter, alla skäl till varför Gud borde tycka jag är en hyvens kille eller tjej.

Så gjorde fariséen i templet:

”Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.  Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. ” (Luk. 18:11, 12)

Nej, det enda vi ska bära fram inför Guds altare är vår syndabekännelse, precis som publikanen i templet:

”Gud, var nådig mot mig, syndare.” (Luk. 18:13)

Eller som Israels folk när de, bitna av ormar, vänder sig till Gud, genom Moses:

"Vi har syndat genom att vi talade mot HERREN och mot dig.”