Klaga eller lita på Gud?

"De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!" Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat genom att vi talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tar bort dessa ormar från oss." Och Mose bad för folket. HERREN sade till Mose: "Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva." Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva." (4 Mos. 21: 4 – 9)

Ungefär 38 år tidigare hade Israels folk ledd av profeten Moses lämnat Egypten. Gud hade befriat dem genom olika tecken han sände över Egypten, de hade gått genom Röda Havet och blivit bevarade i öknen av Gud. Helt nyligt hade Mirjam, Moses syster dött (20:1).  Sex verser innan texten dör också hans bror Aron på berget Hor. 

När kungen i Arad får höra att de vara i närheten samlade han sina arméer och gav sig i strid med israeliterna. Men Gud hjälpte Israel att besegra dessa kananéernas härar. Kadesh Barnea där de nu befann sig ligger alldeles i sydspetsen av det utlovade landet. Men om de skulle gå österut och passera Jordan så väntade dem edomiterna. En sådan risk tog de inte utan började gå västerut, för att gå runt Edom. Då kom man tillbaka ut i öknen, och det är nu man börjar klaga. Vi läser:

”De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!"

 Det var inte första gången de klagade på Moses och Gud. Samma sak hade de gjort i Refidim (2 Mos. 17:1ff) och senare vid Meriba (4 Mos. 20:2ff). Båda gångerna hade Gud varnat dem för detta genom profeten Moses.  Borde de inte istället tacka Gud? Han hade ju nyss gett de en fantastisk seger över kananéerna i Negev. Kananeerna hade varit helt överlägsna och till och med tagit fångar första gången de anföll, men Gud gav Israel seger, en stor seger. Är det verkligen läge att klaga nu?

Och om de såg i ett större perspektiv: Det var ju faktisk de själva som hade bett Gud om att bli befriade från slaveriet i Egypten. Och han hade hört deras böner.  Det finns en dubbelhet i vad de säger. Deras egen lögn lyser igenom det de säger till Moses:

”Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!"

Det låter som om de inte fick mat och vatten, ändå talar de om den eländiga mat de får. De borde vara glada. Och om de tillfälligt led brist i något avseende så borde lita på att den Gud som på alla sätt bevarat dem hittills, också skulle bevara dem i fortsättningen.

Synden handlar inte om att vilja gå tillbaka, eller att ha vara bekymrad, synden handlar om varför de ville gå tillbaka. De litade inte på att Gud skulle ta hand om dem. Synden handlade om otro.