”Men”, säger profeten Jesaja, ”ett skott skall skjuta upp ur Isais
avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall
Herrens Ande vila.” (Jes. 11:1,2)
Isai
var kung Davids pappa. Den davidiska släktlinjen som inte tycktes ge mycket
frukt, den såg mest ut som en avhuggen stubbe, ur denna avhuggna stam skall det
skjuta upp ett rotskott, en telning.
Vad
kan vi förvänta oss av något så litet och harmlöst som ett rotskott en telning?
I
början av vår tideräkning föddes han som en liten bebis i Betlehem, Davids
stad. Hans mamma var en ung jungfru, Josef som var Marias man var en enkel
snickare. Gud hade valt ut Maria för att föra sin evige Son in i mänsklighetens
historia.
De
flesta judar anade aldrig att Guds löfte gått i uppfyllelse genom den kvinnas
avkomma Gud lovat Adam och Eva. Därför att han var i människors ögon en
oansenlig telning.
Han
kom, han undervisade och han dog, och Rom fortsatte att styra över judarnas
land.
Men
för dem som var kvarlevan av Juda och Israel, en skara lärjungar, visade han
att han dog inte förgäves. Hans död innebar att allt som offren i templet pekat
fram mot gick i uppfyllelse, han offrades för världens synd, en gång för alla,
den dag han hängdes upp på korset.
Det
Gud lovat profeten Sakarja gick i uppfyllelse:
”Se, jag skall låta min tjänare Telningen
komma…Och jag skall utplåna detta lands missgärning på en enda dag.” (Sak. 3:9)
Kung
David hade också påmint Gud om det löfte som han sen lät gå i uppfyllelse, i en
psalm:
”du skall ej låta din fromme se förgängelsen”
(Ps. 16:10)
Gud
lät inte Kristus se förgängelsen. På den tredje dagen efter sin död stiger han
ur graven med sin gudamänskliga kropp. Synden var sonad, skulden betald och
döden besegrad för alla tider; ormens huvud var krossad av kvinnans avkomma,
precis som han lovat Adam och Eva. Gud hade hållit sitt löfte.
Vi
människor sviker våra löften, till varandra och till Gud. Men tänk en sådan
trösterik sanning: Gud höll sitt löfte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar