"De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå
omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. Och folket talade mot
Gud och mot Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att
vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr
den eländiga mat vi får!" (4 Mos 24:1ff)
De är lätt att klandra Israel. Men är inte vi ganska lika
dem egentligen? Gud har sänt sin Son, han har genom sitt liv, lidande, död och
uppståndelse befriat oss från syndens Egypten, han har fört oss genom dopets
Röda Hav, han har bevarat oss i öknen, denna världen, och han ger oss manna:
evangelium i Ord och sakrament. Inte bara det: Jesus har lovat att vara med oss
intill tidens slut. Han är eldstoden och molnstoden, han är Klippan som följer
oss. Och han har lovat att ta oss in i det himmelska Kanaan.
Hur ofta begrundar vi det och är innerligt glada över allt
vi fått? Hur ofta tackar vi honom för alla gåvor han gett oss och ger oss? Hur
ofta klagar vi inte istället över detaljer i livet, i kyrkan, i församlingen,
bland våra syskon i tron? Det är fel på det och detta. Det var bättre förr, det
är bättre någon annanstans. Ändå äger vi gåvor i evangelium i Ord och
sakrament, i våra syskon, i kyrkan och församlingen som inte ens går att
värdera, som är mera värda än guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar