Vi har anledning att vara glada!

Alla dessa år hade Hanna 84 år bett i templet, som vi läser i Lukas 2: 36ff. Hon hörde till dem som väntade på Kristus. Kanske bad hon: Kom Herre, som vi kan bedja än idag.

Nu fick hon visshet om att det lilla barnet som bars fram i templet var den utlovade Frälsaren.

”Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.”

Hon kom fram, och prisade Gud. Äntligen fick hon med sina ögon se den hon längtat efter hela sitt liv.

Messias hade kommit, han som profeterna talat om, han skulle bortta världens synder och skänka förlåtelse genom att offras i mänsklighetens ställe. Självklart blev hon glad, och kunde inget annat än prisa Gud, och tala med människor om honom.

Känner vi oss nedstämda? Låt oss tänka på vem Jesus är och varför han kom. Är inte det skäl nog att prisa Gud?

Sångaren sjunger:

”Är det sant att Jesus är min broder,

är det sant att arvet hör mig till?

O, så bort med alla tårefloder,

bort med allt som här mig ängsla vill!

Gud min broder - under över under!

Större nåd väl aldrig tänkas må!

Fast jag ej kan tro det alla stunder,

är jag salig på hans ord ändå.

Han har sagt min Fader - eder Fader,

han har sagt min Gud och eder Gud.

Mer än allting annat det mig gläder,

att ock jag har fått ett sådant bud.”

O det broderskapet, se det gäller

mer än allt vad här man nämna kan.

Ty i bredd med Jesus det mig ställer,

ger mig rätt till samma arv som han.

Samma arv däruppe i det höga,

samma himmel, samma Gud och Far.

Herre, Herre, öppna blott mitt öga

för de skatter jag dock verkligt har!"