Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij berättade om när han arresterades av tsaren och dömdes till döden. Men tsaren gillade att leka grymma psykologiska lekar med sina fångar. När han satt på dem ögonbindlar så tog han ut dem och de ställdes inför en exekutionspluton. Det hördes gevärskott, men de kände inget. Sen insåg de sakta att gevären laddats med lösa skott.
Dostojevskij gick själv igenom den erfarenheten. Han berättar att erfarenheten av att gå igenom dödsprocessen förändrade hans syn på livet. Han berättar om hur han steg upp, åt sin sista måltid, varje tugga, varje andetag han andades, var värdefull för honom. Varje ansikte han såg, studerade han intensivt, varje sinnesintryck etsades in i hans sinne. När han gick ut på fängelsegården så kände han solens värme och uppskattade värmen mer än han någonsin gjort. Allt som hände runt honom hade ett förtrollande skimmer och värde. Han såg världen som han aldrig sett den förut.
När han insåg att han inte blivit skjuten så förändrades hela hans liv. Han blev tacksam för allt som hade med hans liv att göra, han blev till och med tacksam gentemot dem han tidigare hatat.
Kära, kristna vänner, att se våra felsteg, våra synder, vår kärlekslöshet, vår olydnad -är inte det att stirra döden i ansiktet? Syndens lön är ju döden. Men när vi skådar Kristus på hans kors genom evangelium, i Ord och sakrament, ser vi då inte att vi, som förtjänade att dö, får leva, får förlåtelsen, får livet tillbaka? Gud sände ju sin Son att dö i vårt ställe.
I det ljuset förstår vi hur naturligt det är att vi ger våra liv tillbaka till Gud, att vi lägger våra liv i hans hand och ber ”Ske, din vilja, inte min”.
Guds Ord lär oss:
”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.” (Rom 12: 1)
Dostojevskij gick själv igenom den erfarenheten. Han berättar att erfarenheten av att gå igenom dödsprocessen förändrade hans syn på livet. Han berättar om hur han steg upp, åt sin sista måltid, varje tugga, varje andetag han andades, var värdefull för honom. Varje ansikte han såg, studerade han intensivt, varje sinnesintryck etsades in i hans sinne. När han gick ut på fängelsegården så kände han solens värme och uppskattade värmen mer än han någonsin gjort. Allt som hände runt honom hade ett förtrollande skimmer och värde. Han såg världen som han aldrig sett den förut.
När han insåg att han inte blivit skjuten så förändrades hela hans liv. Han blev tacksam för allt som hade med hans liv att göra, han blev till och med tacksam gentemot dem han tidigare hatat.
Kära, kristna vänner, att se våra felsteg, våra synder, vår kärlekslöshet, vår olydnad -är inte det att stirra döden i ansiktet? Syndens lön är ju döden. Men när vi skådar Kristus på hans kors genom evangelium, i Ord och sakrament, ser vi då inte att vi, som förtjänade att dö, får leva, får förlåtelsen, får livet tillbaka? Gud sände ju sin Son att dö i vårt ställe.
I det ljuset förstår vi hur naturligt det är att vi ger våra liv tillbaka till Gud, att vi lägger våra liv i hans hand och ber ”Ske, din vilja, inte min”.
Guds Ord lär oss:
”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.” (Rom 12: 1)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar