Guds frälsningsplan blir inte som människor räknar ut den

”De skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt tillsammans med publikaner och syndare, och de frågade hans lärjungar: "Varför äter han med publikaner och syndare?" Jesus hörde det och sade till dem: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare." (Mark 2: 16-17)

Vilka är det som är behov av förlåtelse och frälsning. Är det de som anser att de uppfyller Guds krav, eller är det de som erkänner att de ofta misslyckas?

Ibland blir det inte alls som vi människor räknar ut. Guds plan är fylld av överraskningar. När vi läser de kapitel som föregår Jesaja 65, så ser vi beskrivningen av hur Gud utvalde ett eget folk genom Abrahams, Isaks och Jakobs släktlinje.

Vi läser:

”han sade: "De är ju mitt folk, barn som inte skall svika."

Och han blev deras frälsare. I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte alltid upp dem och bar dem i forna dagar. Men de var upproriska, och bedrövade hans helige Ande. Därför blev han deras fiende, han stred själv mot dem.” (Jes 63: 8-10)

Gud hade alltså utvalt dem, och han hade hjälpt och frälst dem, men ändå blev de upproriska. När Gud straffade dem tänkte de på Moses.

”Var är nu han som förde dem upp ur havet, tillsammans med herden för hans hjord? Var är han som lade sin helige Ande i deras bröst han som lät sin härliga arm gå fram vid Moses högra sida, han som klöv vattnet framför dem och därmed gjorde sig ett evigt namn” (Jes 63: 11, 12)

Jesaja ber till Gud tillsammans med folket:

”Skåda ner från himlen, se till oss från din heliga och härliga boning. Var är nu din nitälskan och din väldiga kraft,

ditt hjärtas medkänsla och din barmhärtighet? … Varför, o HERRE, låter du oss gå vilse från dina vägar

och varför förhärdar du våra hjärtan, så att vi inte fruktar dig?

Vänd tillbaka, för dina tjänares skull, för din arvedels stammars skull.” (Jes 63, 15, 17)

Folket hade vänt sig till avgudar och Gud lät dem som en konsekvensens föras bort till den 70:åriga fångenskapen i Babylon.

Hos profeten finns en fråga:

”Dina heliga städer har blivit en öken, Sion har blivit en öken, Jerusalem en ödemark. Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, har blivit ett byte för elden, allt som var dyrbart för oss ligger i ruiner. Kan du trots detta hålla dig tillbaka, HERRE? Kan du tiga stilla och låta oss lida så mycket?” (Jes 64: 9-11)

I nästa vers är det Gud som svarar profeten:

”Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig,

jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig. Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: "Här är jag, här är jag." Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar”. (Jes 65: 1-2)

Gud svarar alltså inte Jesaja: ”Jag ska göra det lättare för Israel. Jag ska inte straffa folket”

Han säger inte ens: ”till sist blir ni i alla fall hjälpta”. Han ger det helt oväntade svaret. Det blir andra folk jag vänder mig till.

”Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig,

jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig. Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: "Här är jag, här är jag”

Och för att vi ska vara helt säkra på hur den här texten skall förstås så ska vi vända oss till nya testamentet för att se hur Guds apostel förklarar den.

Paulus citerar nämligen texten i Romarbrevet 10 när han

säger:

”Jesaja går så långt att han säger: Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig, jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig. Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk.” (Rom 10:

20-21)

Det folk som sökte Gud var alltså inte Israel, Guds eget folk. som helhet, utan hedningarna. Det stämmer väl överens med vad Jesus säger till dem i Matt 21: 43:

”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.”

Det blev alltså inte som de själva tänkt det, utan enligt Guds eget rådslut.

Det är inte så att vägen till Gud går från vårt eget sökande upp till Gud. Vägen till Gud går från Gud själv. Det är han som lämnar de 99 fåren för att söka efter det 100:e fåret. Den hemmavarande sonen trodde han var självskriven. Men fadern missunnade inte den förlorade sonen när han ångerfull vände sig till föräldrahemmet. De sista skall bli de första.

Hur är det med oss? Av naturen är vi inte sådana som vänder oss till Gud. Våra hjärtan är inte rättsinniga. Hade vår frälsning berott på vår förmåga, så hade det inte funnits något hopp för oss.

Men frälsningen kommer inte från oss, utan från Gud. Han sände sin enfödde Son, för att visa oss vem Gud är. Han lät sin Son dö på ett skamfyllt kors för våra synders skull och lät honom uppstå för att besegra döden en gång för alla och skänka evigt liv och fullkomlig rättfärdighet.

”Jag låter mig sökas av dem som inte frågade efter mig,

jag låter mig finnas av dem som inte sökte mig.

Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag: "Här är jag, här är jag." (Jes 65: 1)

När vi döptes lade Gud sitt namn på oss. Han eller hon är en del av mitt folk. Varje gång vi tar emot nattvarden säger han till oss: Tag och ät, drick här av alla. Detta är min kropp, detta är mitt blod, för er utgjutet till syndernas förlåtelse.

Genom evangelium i Ord och sakrament låter han sig finnas av dem som egentligen inte ville veta av honom. Paulus sökte inte honom men Kristus överraskade honom på Damaskusvägen. Han blev funnen av Paulus, han blev funnen av Sackes som egentligen inte ville synas, gömd bakom fikonträdet.