Vill Gud förhärda dem som inte tror?

"Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.  Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom.  Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre, vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad?Alltså kunde de inte tro. Jesaja har också sagt:  Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig. Detta sade Jesaja, därför att han såg hans härlighet och talade om honom. Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan.  De ville hellre bli ärade av människor än av Gud." (Joh 12: 35-43)

När Gud som Jesaja profeterade vill förblinda och förstocka människor, då har detta faktum föregåtts av Guds allvarliga och kärleksfulla kallelse och av det faktum att de redan själva slutit sitt hjärta för Guds nåd. 

Hur var det med Farao, som inte bara en gång utan flera gånger, trotsade Guds tydliga varningar? Våra bekännelseskrifter förklarar: 

"Farao [har icke] gått förlorad på grund därav, att Gud icke unnat honom saligheten eller att Guds vilja och behag hade varit, att han bleve fördömd och förtappad. Ty 'Gud vill icke att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring.' Men att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev, ju mer han förmanades, desto mer förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom, så blev hans hjärta förhärdat och förstockat_ _ _ ingalunda får detta uppfattas eller tolkas så, som om Gud icke unnat Farao eller någon annan saligheten, utan i sitt hemliga rådslut bestämt honom till evig fördömelse, så att han icke skulle hava kunnat eller haft möjlighet att bliva salig." (SKB. s. 672). 

Vi tror inte, som kalvinisterna, att somliga blivit utvalda till fördömelse. Först kommer kallelsen till Guds eviga rike, om otron sedan kommer så kan förhärdelsen bli slutresultatet. Detta förklarar också Paulus: 

"eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. Därför sänder Gud en kraftig villfarelse

över dem så att de tror lögnen och blir dömda" (2 Tess. 2:10, 11). 

Om man skall försöka formulera sig i mänskliga ord skulle man kunna tala om en Guds första och andra vilja. Guds första vilja, när han manar alla människor till tro på Kristus är att "han inte vill att någon skall gå förlorad utan alla skall få tid att omvända sig" (2 Petr. 3:9). Men när evangeliet möts av otro och människan förkastar nåden i sitt hjärta, så är Guds andra vilja att Han förblindar deras ögon och förstockar deras hjärtan (v. 40). Det är därför det är så oändligt viktig att vi hör och förstår vad Kristus säger: 

"Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn" (v. 36).