Människan har liknats vid en "gränsöverskridare". I kunskap har hon forskat ut gränserna i den lilla världen, först med förstoringsglas sedan med mikroskop och elekronmikroskop. Den forntida människan gjorde upptäcktsfärder i vikingaskepp mot Storbrittanien, sedan kom Columbus och nu passerar mäniskan gränsen för den här planeten och tar steget till våra grannplaneter.
Men det finns en gräns inför vilken människan måste göra halt. Den gränsen kallas döden. Hon kan förlänga livet, med mediciner och hälsosam livsföring. Men förr eller senare kommer den obevekligt och utan att göra skillnad på fattig eller rik, känd eller okänd. Så ser det i alla fall ut på ytan. Så kan vi människor tänka när den ene efter den andre av släktingar och vänner går bort. Och även fast vissa människor tröstar sig med att det kanske finns ett ljus bortom horisonten, så menar de flesta att den fysiska eller kroppsliga döden är obeveklig. För de allra flesta västerlandsmänniskor är gravstenen som en stoppbom. Dit kommer vi men inte längre, åtminstone inte med vår fysiska kropp.
Det var så lärjungarna kände när Jesus, deras Herre och Frälsare, spikats fast vid korset och dödats. Nu var Hans verksamhet slut. Nu kunde man hålla Hans minne vid liv och vårda Hans grav, men man kunde inte räkna med Hans gemenskap.
Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen var borttagen från den.(Joh.20:1)
Maria från Magdala var helt övertygad om att Jesus var död. Hon och hennes vänner hade funnits vid korset. Man hade sett hur Han plågades timmarna på korset, hur han gav upp andan och hur den romerska soldaten drev in ett spjut i Hans sida. Nu låg hennes Herre och Mästare begravd. Det minsta hon kunde göra var att bereda Kristi kropp med kryddor, som var sed i Palestina. En sorts enkel balsamering.
Men någonting avbröt hennes planer. Hon fick se att stenen var borttagen från hennes Kristi grav. En del tänkar sig att att lärjungarna, och i synerhet kvinnorna, var en samling lättrogna individer, som utifrån någon enstaka händelse drog egna slutsaster och funderade fram uppståndelsen för att de som gärna hade velat att Jesus steg ur graven. Men vid Kristi grav finner vi inga lättrogna lärjungar. Tvärtom verkar det som om det sista de skulle tro var att Han var uppstånden.
När Maria får se att den enorma cylinderformade sten, som rullats framför klippgravens öppning på en uthuggen fördjupning, inte bara rullats undan, utan lyfts ur sitt spår och välts över ända så tänker hon inte: "Jesus har uppstått".
Nej, hon blir förtvivlad. Hennes känslor kan jämföras lite med de känslor människor upplever inför vandaliserade gravar:
De har tagit bort Herren från graven, och jag vet inte var de har lagt honom.(v.2)
Vad ska jag göra nu, jag har ingenstans att sörja? Hennes känslor kanske också kan jämföras med de anhörigas känslor inför det sjunkna Estonia. Var skall jag sörja min vän?
Vad hon inte tänkte på, var att graven varit vaktad av en romersk vaktstyrka (Matt.27:62-66)och att ingen hade motiv att stjäla Kristi kropp. Men hon vänder sig till Simon Petrus och Johannes för att få hjälp av dem. Maria lämnar skildringen i dagens text och återkomer inte förrän v.11.
Då begav sig Petrus och den andre lärjungen ut till graven. De sprang båda på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Strax därefter kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg linebindlarna ligga där och duken som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan för sig, hopvikt på en särskild plats. Sedan gick också den andra lärjungen in, han som hade kommit först till graven, och han såg och han trodde. (Joh.20:.3-7)
Egentligen skulle den tomma graven med den borttagna stenen räcka för att övertyga Maria från Magdala, Johannes och Petrus. Men det räckte inte, utan istället måste de titta in i graven. Och vad är det egentligen de ser?
Tydligen är det de ser tillräckligt för att övertyga dem om att Kristus är uppstånden. Den tomma graven var inte det. Men vad de såg i graven övertygande. Vad såg de egenttligen?
Ja, för att förstå, är det bra att känna till hur en svepning gick till i Palestina på Jesu tid. Vi läser ju att Josef av Aritmatea svepte Kristi kropp och lade den i en "uthuggen klippgrav"(Luk.23:52). En svepning gick till så att man hårt lindande in kroppen med linnebindlar. Mellan varje varv lade man in kryddor, som dels tog bort liklukten och dels hade en balsamerande effekt på kroppen. Efter ett tag stelnade de aromatiska växtkryddorna kring kroppen.
Johannes ägnar ett stort utrymme av texten att förklara att man såg linnebindlarna ligga där och duken som täckte Kristi huvud, på ett särskilt ställe hoprullad. Hade Kristi fiender velat ta kroppen hade man inte ägnat tid åt att ta bort bindlarna, utan tagit med hela kroppen. Hade man tagit bort bindlarna, så hade man skurit eller rivit loss dem och de hade inte legat ordnade på ett ställe. Vad Johannes ser, som gör att det står: han såg och han trodde är linnebindlarna liggande där precis som kring en svept kropp med kryddorna inlindade, och bindlarna kring huvudet skilt ifrån kroppen vid huvudgärden, med den skillnaden, att nu låg inte Kristus i bindlarna. Ingenting hade lösts upp i dem. Svepningen hade bara sjunkit samman, därför att den döda kroppen inte var kvar i den.
Det är därför det står:
hans såg och trodde
Kristus var och är uppstånden. Döden var och är inte den yttersta gränsen. Inte ens den fysiska döden. Kristus den evige sanne Guden som blev människa lämnade inte sin mänskliga kropp här, utan tog med den ut ur graven och
Han sprängde dödens yttersta gräns i egen kraft.
han såg och han trodde. Förut hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda. (Joh.20:.8,9)
Så visar Kristus klart och tydligt i denna del i uppståndelseskildringen. Det skulle inte räcka, inte ens för Petrus och Johannes, för att tro och förstå, men det var en del i det verk Kristus använde för att bevisa sin uppståndelse klart och tydligt. På många sätt och många gånger visade sig Kristus för sina lärjungar och för folket. Ingen skulle tveka alla skulle veta: Kristus var och Kristus är uppstånden.
Bibeln säger att Kristus utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom.4:25)
Hade inte du och jag varit syndare som är skyldiga inför Gud hade kristus aldrig behövt utlämnas till korset. Men nu är vi ovärdiga syndare, och därför var Kristus Guds Son tvungen att offras i vårt ställe på korset. Vår rättfärdighet räckte inte till. På Korset är alla våra synder samlade så att vi kan peka på korset och säga: Se Guds Lamm som borttager världens synd. Bibeln tillägger att Gud också vill högtidligt förklara att hela världens synder inför Hans domslut är avbetalda och hela världen är frikänd. Detta gör Gud när Han uppreser Kristus ur graven, texten säger: han uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull. D.v.s genom uppståndelsen förklarar Gud högtidligt att Kristus på korset erlagt full lösepenning. Genom uppståndelsen förklaras världen rättfärdig. Vi får lämna våra synder vid Kristi kors och grav, och tillsammans med Kristus får vi uppstå till nytt liv i helighet oskuld och salighet. Detta gör Gud genom dopet säger Bibeln och det får vi tro och lita på.
Döden blev inte en oöverstiglig gräns för Kristus. Och när vi genom Ordet, dopet och tron förenas med Hans död och uppståndelse så är inte heller graven en oöverstiglig gräns för oss. Graven är inte ett stopptecken för Guds barn, utan en språngbräda, en port till himmelen. Vi dör och läggs i graven, men vi dör inte den eviga döden i helvetet, utan får komma hem till Kristus i himmelen. Och när vi den yttersta dagen kommer så skall också vår fysiska kropp få passera den gräns som man trodde var oöverstiglig. Då skall vi uppstå med våra kroppar och vi som tror få leva med Kristus i evig glädje och salighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar