Vandra medan ni har ljuset

"Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går" (Joh 12: 35).
 
När Jesus synligen vandrade bland israeliterna hade de ljuset ibland sig. Jesus hade sagt:
 
"Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus" (Joh. 8:12).
 
Så länge Jesus fanns bland dem kunde de komma till Kristus, bekänna sina synder och tro att han är försoningen - lämna mörkret och komma in i ljuset. Men Kristus säger idag att tiden var

begränsad: Ännu en kort tid är ljuset ibland er (Joh 12: 35). 

Hans offentliga verksamhet skulle avslutas, som vi läser i v. 36:
 
"när Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem" (Joh 12: 36).
 
Tiden då nådens ljus skulle sprida sitt sken bland judafolket skulle nå sin ände. Därför manade Kristus:
 
"Vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er" (Joh 12:35).
Den som tänker ge sig ut på en lång vandring måste tänka på att vandra medan han har solljuset. Gör han inte det kan han överrumplas med att solen, när han gått halvvägs, går ner, och då lär han inte se någonting. Då kan han inte fortsätta vandringen, för som texten säger:
 
"Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går" (Joh 12: 35).
 
Kristus manade Israels folk att vandra medan de har ljuset "så att mörkret inte övervinner (katalambanein) er." Det står att mörkret kan övervinna eller som det stod i normalupplagan (1883): "överfalla er."  

Detta uttrycker en starkare realitet än enbart en frånvaro av ljus. Det handlar om människor som har fått förmånen att äga Kristi närvaro i sin mitt och ändå förkastar Honom. För dem blir avsaknaden av Ljuset inte bara en skymning, det handlar om förhärdelse utan återvändo. Luther säger:


"Men vem kan förstå att det är en sådan allvarlig sak Kristus talar om? Hur litet värderas inte ljuset, och folk föreställer sig att de kan få det när de vill ha det, även om de inte tar det nu. Men Kristus säger: Nej! Om du tänker förkasta det kommer mörkret att övervinna dig."

Det är om denna svåra och oerhört tragiska sanning aposteln Johannes idag undervisar när han säger: 

"Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. Så uppfylldes profeten Jesajas ord: Herre vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad. Alltså kunde de inte tro." (Joh 12: 37-39). 

De tecken Kristus gav judafolket var i sig själva, var och en, tillräckliga för att uppenbara Guds vilja och nåd för dem, och skänka tro. Men fastän han hade gjort många tecken så trodde de inte. Detta hade profeten Jesaja förutsagt. Hans förutsägelser gick i uppfyllelse hos judafolket. Vem trodde? frågar profeten och svaret var: "knappast någon". Trots att de fick tecken, trots att det predikades, trots att Herrens arm, Herrens makt var uppenbarad. De hade ljuset och ändå valde de att knipa igen sina ögon, de hade sanningen, ändå vände de sig ifrån Gud i otro. 

Vi har inte Kristus synligen ibland oss idag. Men vi har honom i Ord och sakrament. Här uppenbarar Han sig för oss tydligt och klart.