Att dö och uppstå med Kristus

Genom Kristi kors äger vi rättfärdighet från Gud. Kristi död, hur nesligt förödmjukande den än ser ut, är det största som hänt mänskligheten. Det är det yttersta tecknet på Guds kärlek, ja Kristi kors är Guds kärlek i handling.

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh. 3: 16)

Vetekornet som dör, läggs i jorden, och växer upp och blir ett veteax med många vetekorn på, något som dör och ger liv, syftar i första hand på Kristi död och segerrika uppståndelse. Hans död och uppståndelse blev till välsignelse för en hel värld.

Men Kristus tar också vetkornets lag och för den in i lärjungens liv. Hans säger:

”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom”. (Joh 12: 24)

Det finns en verklig död och uppståndelse också i den kristnes liv. Det sker när vi genom tron förenas med Jesus

Kristus, när vi tror att han har dött för oss, så förstår vi att våra synder följt med honom upp på korset. Och genom hans uppståndelse förstår vi att Gud förklarat världen rättfärdig i honom (Rom. 4:25)

Denna verklighet blir vi förenad med genom dopet. Skriften säger:

”vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom. 6:3, 4)

Kristi ord idag är en uppmaning att vi skall dö från oss själva. Vad menas egentligen med det?

Världens barn, de som hör till mörkrets rike, drivs av en enda sak: vad som ligger i ens eget intresse. Den oomvända människans vanligaste fråga är: ”Vad får jag ut av det här?”.

Att förneka sig själv, att dö från sitt eget jag och uppstå är att säga och tänka som Kristus. Han säger :

”Fader, förhärliga ditt namn.”

Hela Kristi liv handlade om att förhärliga Guds Fadern. Det finns bara två sätt att framleva sitt liv, antingen lever man för sig själv eller så lever man för att ge Gud äran, för att förhärliga Gud.

En kristen ber till Gud ”ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden”. Därmed inbjuder hon Gud att ta första platsen i det som sker.

Kristus säger:

”Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.”

Den person som själviskt bara lever för sin egen lycka, sin egen trygghet, sin eget välmående, sin egen njutning, kommer till sist att förlora allt.

När vi sett att Kristus gett oss allt förlåtelse, försoning, rättfärdighet från Gud, frid med Gud, ett nytt med en ny mening och ett nytt innehåll, så förlorar det liv vi hittills levt sitt stora värde. I hebreiskan finns inget ord för ”föredra mindre”, därför används i grekiskan ordet ”hata sitt liv”. I jämförelse med det liv som handlar om att ära Gud, så förlorar det självcentrerade livet sitt värde som Paulus skriver i Fil. 3:7-9:

”Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.” (NT1981)