När Gud gör hjärtat hårt

"vem trodde vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbarad?" (Joh 12: 28)

Kristus hade predikat och han hade gjort under. Herrens arm är beskrivningen av Guds allmakt. "för vem var Herrens arm uppenbar?" Inte många.  Ingen kunde förneka de under som Kristus faktiskt gjorde inför hela folkets ögon. Han botade sjuka och uppväckte t.o.m. döda. Men bara tron kopplar det till att Kristus faktiskt är Frälsare. Att människor, trots att ljuset sken de rakt i ansiktet, skulle vända tillbaka till mörkret, hade Gud redan förutsagt genom profeten Jesaja.

"Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte ser med sina ögon och förstår med sina hjärtan och vänder om och blir botade av mig." (Joh 12: 40)

Här är den verkligt svåra delen av texten. Det står faktiskt inte bara: de har inte lyssnat, de har vägrat att lyssna, det står uttryckligen att Gud har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de inte kan se och inte kan förstå. Vi läser också om själva syftet med detta: så att de inte "vänder om och blir botade av mig".

Sådana starka ord får den moderna människan, som tror att hon kan välja gud ungefär som hon väljer frisör, väljer byxmärke eller tvättmedel att närapå ramla ur stolen: "Är det en sån gud, ni har, ja då vet jag inte". Ungefär som om Gud kunde rymmas i våra föreställningar och låter sig formas av våra ideal.

Gud är verkligen stor, upphöjd och allsmäktig och han påverkas verkligen inte av våra åsikter om honom. En biblisk kyrka försöker inte beskriva Gud så att det skall passa människor. Hon försöker beskriva Gud så som han beskriver sig själv.

Gud förblindar och förstockar verkligen människors hjärtan, hur svårt vi än har att begripa det. Men det leder oss verkligen inte till slutsatsen att Gud av evighet vill en människas fördömelse och förtappelse. När Gud gör en människas hjärta hårt så att hon inte kan ta emot Guds nåd, så beror det på att den människan genom sin egen otro redan stängt sig för Gud.

Våra bekännelseskrifter kommenterar detta:

"Man bör också noggrant betänka, att när Gud straffar synd med synd, d.v.s. då han med förhärdelse och förblindelse straffar dem, som en gång varit omvända, men senare fallit till andlig säkerhet, obotfärdighet och övermodig synd, detta icke får tolkas så, som om det aldrig varit Guds vilja och välbehag, att sådana människor skulle komma till kunskap om sanningen och bliva saliga. Ty bådadera är Guds uppenbara vilja: för det första att Gud i sin nåd upptager alla, som gör bättring och tror på Kristus, och för det andra att han straffar dem, som övermodigt vänder sig bort från hans heliga bud och åter låter sig insnärjas i världens besmittelser, 2 Petr. 2, pryda sitt hjärta till boning åt satan, Luk. 11, och smäda den helige Ande, Hebr. 10, och att dessa, om de framhärda häri, skola bliva förhärdade, förblindade och evigt fördömda.

Sålunda har icke heller Farao (om vilken det står skrivet: "Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig och att mitt namn skall bliva förkunnat på hela jorden") gått förlorad på grund därav, att Gud icke unnat honom saligheten eller att Guds vilja och behag hade varit, att han bleve fördömd och förtappad. Ty Gud "vill icke, att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring".

Men att Gud förhärdade Faraos hjärta, så att han ständigt på nytt syndade och blev ju mera han förmanades, desto mera förstockad, det var ett straff för hans föregående synder och avskyvärda våldsdåd, som han i stor omfattning och på mångahanda sätt omänskligt och mot sitt samvetes anklagande röst utövat mot Israels barn. Och då Gud lät sitt ord predikas och sin vilja förkunnas för honom, men Farao i övermod satte sig upp emot alla förmaningar och varningar, tog Gud sin hand ifrån honom. Så blev hans hjärta förhärdat och förstockat. Och Gud lät sin dom drabba honom, därför att han helt enkelt var "skyldig till helvetets eld". Sålunda hänvisar den helige aposteln till Faraos exempel icke i annat syfte än för att därmed visa Guds rättfärdighet, som han uppenbarar över alla, som äro obotfärdiga och förakta hans ord. "  (Konkordieformeln XI)

Allt detta visar hur viktigt det är att ta Kristi Ord på allvar när Han säger:

"Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." (Joh 12: 35)