Berättelsen om lutheranerna Heinrich Voes och Johann Esch som brändes på bål för sin trohet till Guds Ord.

"Det vare mig fjärran att jag skulle berömma mig av något annat än Kristi kors"

Berättelsen om lutheranerna Heinrich Voes och Johann Esch som brändes på bål för sin trohet till Guds Ord.

 

Hur kyrkan i gamla tider har använt sig av martyrberättelser på ett sunt sätt 

Också den lutherska kyrkan (vilket den gamla apostoliska kyrkan kallades efter att ha rest sig ur spillrorna från de störtade avgudabelätena genom Luthers arbete) har ett stort antal medlemmar som beseglade sin kyrkas rena evangeliska lära med sitt blod och sina liv - också hon har sina heliga martyrer.

Fastän vi lutheraner aldrig skulle tillbe dessa martyrer, skänkande dem vördnad liksom till avgudabilder (vilket man har gjort i papisternas kyrka) vill vi inte desto mindre tänka detta på Guds Ord: "Dyrbar i Herrens ögon är hans frommas död." (Ps 116:5). Det uppmuntrar oss att hedra deras död vilka vittnade för evangeliet med sitt eget blod. Så gjorde man i de kristna församlingarna redan i de första århundradena. Vid årsdagen för martyrernas död samlades man vid deras gravar och firade deras åminnelse. Man  namngav årets dagar efter deras dödsdagar, och firade dem som födelsedagar - dvs de dagar då dessa evangeliets vittnen dog fysiskt men föddes till ett nytt liv i himlen. Martyrernas berättelser lästes upp, de var ihågkomna i församlingarnas böner, och vid firandet av den heliga Nattvarden - allt i den levande vissheten om att den plågade kyrkan på jorden och den triumferande kyrkan i himlen är en och densamma. Dessa första församlingar, som var apostoliska och inte nedsmutsade av villoläror, blandade dock inte sina årliga hågkomster med någon slags dyrkan. Församlingen i Smyrna, tillsammans med andra, skrev exempelvis om martyrernas minnefester (under M. Aurel omkring år 170) att de skulle tjäna till åminnelse av dem som var vägröjare, liksom även inspirera till efterföljelse och styrka åt eftervärlden. De skriver vidare: "Under det att vi vördar Kristus som Guds Son, visar vi, som är Herrens lärjungar och efterföljare, kärlek till martyrerna på ett ärofullt sätt, för att vara deras medlärjungar och vänner" (Ens.K. G. IV.15).

Efter de första hängivna församlingarnas exempel vill vi också bevara det välsignade minnet av dem som gav sina själar för vår frälsare Jesus Kristus. I detta vårt nya fädernesland behöver de kristna inte förvänta sig att dö en våldsam död på grund av sin tro - det finns inga skäl att förbereda sig för det. Men det finns en fiende som strider emot Kristus, värre än honom som söker förstöra kroppen - Det är latheten, ljumheten, sökandet efter rikedom och lycka, förlikning med världen, fåfänglighet, svaghet och skröplighet. Dessa smyger sig nu på de kristna, så att när deras tro framlockar om än så bara en sur min hos världens barn de genast anser sig vara stora martyrer, vilket får dem att gömma hjärtats tro och på så sätt skamligt förneka Kristus! De gamla vittnenas anda har veknat ibland oss. Hur illa skulle vi då inte handla, om vi med vår skröpliga kristendom måste genomlida samma bevis för vår trohet som dessa heliga martyrer fick göra! Må nedanstående skildring styrka frimodigheten i våra läsares hjärtan.

 

Omvända Augustinermunkar inför rätta

År 1521, då Luther i Worms protesterade mot alla felen i den Romerska kyrkan inför fursten och överheten, och betygade att han inte skulle ta tillbaka om han inte "blev övertygad i den heliga Skrift, eftersom att hans samvete var bundet vid Guds Ord", proklamerades ett kejserligt påbud, Worms förordning. Det förklarade att från och med nu var varje lutheran fredlös, fråntagen sin personliga säkerhet, sitt rättsliga skydd, och föremål för tilldelning av rättsliga straff.. På flera håll följdes denna förordning och evangeliets vittnen fick sitt blod utgjutet. Hertig George av Saxen påbörjade denna förföljelse redan samma år med en bokhandlare vid namn Johann Herrgett, som halshuggs på marknadsplatsen i Leipzig därför att han hade fört in Luthers skrifter i staden och sålt dem. Efterföljande år förföljdes den sanna lärans efterföljare, särskilt i Holland. Följande är bara ett exempel:

Eftersom Luther var augustinermunk togs hans skrifter först emot av medlemmar av denna orden. Ett anmärkningsvärt exempel är ett brödraskap av Augustinermunkar i staden Antwerpen i nuvarande Belgien. Där bekände sig hela skaran av munkar offentligt  till den evangeliska sanningen, redan år 1522, efter att ha läst Luthers skrifter. Men så snart biskopen av Kamerich (Cambrai) fick höra talas om detta arresterade han munkarna och spärrade in dem i Vilvorden, nära Brüssel. Här samlades sedan ett par professorer från Universitetet i Leuven, under ledning av den store inkvisitorn Hoogstraten. "Om ni inte återkallar skall ni brinna", var det uttalande varmed undersökningen öppnades. Sorgligt nog hade de flesta av dem ännu inte blivit rotade i Guds sanning. Majoriteten av dem återkallade officiellt och förnekade med munnen vad de trodde i hjärtat. Det verkar som om denna framtvingade dementi  inte uppfattades som särskilt trovärdig. De tilläts inte återgå till klostret, som förklarades vara en vanhelgad och förbannad plats, helt förstörd. 

Tre av munkarna förblev trofasta i sanningen - Heinrich Voes, Johann Esch och Lampertus Thorn. Ingenting, inte ens dödshoten, kunde få dem att återkalla. 

Man ställde tre frågor till dem: "Vad tror ni på?". De svarade: "Vi tror den kristna trons 12 artiklar, Bibelns böcker och de apostoliska skrifterna, och på den heliga kyrkan, men inte den kyrka som ni (inkvisitorn) tror på".Nästa fråga löd: "Tror ni inte fädernas stadgar och kyrkomöten?". De svarade: "I den mån de inte strider emot den Heliga Skrift tror vi dem". Den tredje och sista frågan löd: "Tror ni inte att det är en dödlig och oförlåtlig synd att bryta mot påvens och fädernas bud?" De svarade: "Vi tror att Guds bud, och inte människors stadgar, frälser eller fördömer." 

Alla försök att övertyga dessa vittnen att återkalla sin bekännelse var förgäves. När man sade dem att de skulle brännas på bål om de inte återkallade, svarade de utan fruktan: "Vi gläder oss över att Gud ger oss nåden att få dö för den kristna tron." Här utmärkte sig särskilt Heinrich Voes. Han var en vacker ung man, mycket lärd och vältalig. När man sade till honom att de uppenbarligen hade blivit vilseförda av Luther, svarade han: "Ja, vi blev vilseförda av honom, liksom apostlarna blev vilseförda av Kristus." När Biskopens ombud försökte tala inställsamt med honom genom falsk vänlighet, svarade han: "Jag märker att du söker snärja mig med fagra ord". Man sade till honom att det var förbjudet att läsa Luthers böcker. Han svarade: "Alla som förbjuder läsning av Luthers böcker och skrifter använder mer makt och förbjuder mer än Guds Ande kräver. De bestrider offentligen den Heliga Skrift som i 1 Tess 5:21 lär oss att vi skall pröva allt, men 'behålla det goda', och 1 Joh 4:1 där det står 'pröva andarna om de kommer från Gud'" Man sade honom att dessa stycken i Skriften inte var relevanta eftersom kyrkan själv förbjöd Luthers böcker och bannlyste dem. Han svarade: "Även om flera av Luthers artiklar har blivit bannlysta med bullor utfärdade av Påven Leo X, så är de likväl rätta och sanna, och har således blivit bannlysta utan skäl. Kyrkan har inte bannlyst och förbjudit Luthers böcker." När dödshoten förnyades vid upprepade tillfällen, sade han: "Jag märker att det inte finns ett enda Guds ord bland medlemmarna av kommissionen. Jag bryr mig inte om mitt liv - min själ står under Guds befäl. Men den tid kommer då Herren Jesus skall rannsaka era hotelser."

Eftersom det var uppenbart att vare sig löften eller hotelser hjälpte, beslöt man att dessa fruktansvärda heretiker, eller snarare trofasta efterföljare av Jesus Kristus, måste utrotas från denna värld. Av detta skäl överlämnades de till civilrätten, precis som Kristus överlämnades från judisk till hednisk domstol, och på så sätt till korsfästelse. I hast förflyttades de till Belgiens nuvarande huvudstad Brüssel, där de spärrades in i ett hemskt fängelse.

 

Platsen för avrättningen

För att förhindra tillströmning av människor från fjärran hölls dagen för deras avrättning hemlig. När dagen slutligen kom - det var dagen före åminnelsen av Marias martyrium - restes en stor scen. Det var tidigt på morgonkvisten. Den placerades framför rådhuset, omgiven av sittplatser, och i mitten stod ett bord som var klätt som ett altare. Så kom stora skaror av åskådare och ställde sig omkring den fruktansvärda monteringen. När den var färdigställd anlände medlemmar av tiggarmunkarnas orden i procession, bärandes fanor med kors. De åtföljdes under pompa och ståt av en lång rad professorer och doktorer från Leuvens Universitet, under huvudinkvisitorns ledning - bland dem var Egmond, Gottschalk, Lathomus, Ruardus, karmeliten Pasche, samt abbotar iklädda sina mitror och bärandes sina diamantprydda stavar. De slog sig ned på platserna omkring scenen. Den förste fången som fördes fram var Heinrich Voes. Iklädd full prästskrud - klockan var 11 på förmiddagen - närmade han sig sina domare med stadig hållning. Han knäföll vid det provisoriska altaret, vänd mot folkmassan. Allas ögon var fästa vid Voes. Man förväntade sig se en skräckslagen skurk, men till allas stora förvåning kunde man inte skönja minsta spår av fruktan och ångest i hans ansikte. Bakom honom stod föreståndaren för Minoriterna och höll en predikan för folkskaran, och framför honom stod biskopen och utförde ceremonier som utformats av påvekyrkan vid avsättning av präster. Då detta var avslutat, ropade Voes med hög röst: "Herre, jag tackar dig för att du har befriat mig från detta falska och avskyvärda prästadöme som jag var medlem av, och för att du har gjort mig till en präst i din heliga orden, att du tar emot mig som ett acceptabelt offer."

Ett ögonvittne skrev i ett brev från Brüssel, daterat den 15:e juli 1523: "Under hela den timme som Biskopen förättade ceremonierna och munken predikade, förblev den unge mannen i samma kroppshållning och hans ansiktes uttryck förändrades inte. Eftersom jag inte kunde höra predikanten som stod framför den stora folkmassan - många andra kunde det inte heller - höll jag blicken fäst vid den anklagade. Varför förtiga det som var uppenbart? Hans högtidliga, tysta och milda uppträdande uttryckte inte endast hans orädsla för döden utan också en sällan skådad ödmjukhet. Det såg ut som om han inom sig bad och mediterade. Det är omöjligt att beskriva hur villigt han lydde när man befallde honom att göra det ena och det andra under tilldragelsen. Det sägs att han då och då sade att han skulle förbli lydig intill döden. Efter att avsättnings-proceduren var avslutad och Voes blivit klädd i en gul tunika - för att förlöjliga honom - fördas han tillbaka in i rådhuset.

På scenen visade sig nu de två andra fångarna, Johannes Esch och Lampertus Thorn. Deras framträdande var inte lika angenämt som Voes. Deras vildvuxna skägg - som vuxit under fängelsevistelsen - intensifierade det ömkliga uttrycket i deras utmärglade ansikten. Ändå lös deras ögon av mod och beredskapen att möta döden. Lampertus Thorn bad om fyra dagars betänketid inför Gud om han skulle återkalla, men Johannes Esch förklarade att han inte skulle återkalla. Liksom Voes blev han ceremoniellt avsatt, och iklädd den långa svarta dräkten, kallad "syndarens kappa", och återfördes sedan till rådhuset. 

 

Åtalspunkter

Alla förväntade sig att åtalen skulle läsas upp före avrättningen, så som man hittills hade haft för vana att göra i Brüssel. Men detta gjordes inte, säkerligen för att domarna fruktade att till och med den okunniga folkhopen skulle anse att domen var oriktig.

Anklagelserna för vilka Voes och Esch brändes och för vilka de gladeligen dog - som vi alla snart skall se - var först och främst dessa:

1. De hade uttryckt att ingen skulle avskräckas från att läsa Dr. M. Luthers skrifter vare sig av Påvens eller Kejsarens befallning.

2. De - särskilt Voes - bekände att Luthers böcker gav dem större insikt i, och förståelse av, de gudomliga, Heliga Skrifterna, och förde dem mycket närmare Kristi evangelium än någon annan lärare - Augustinus och Hieronymus inräknade.

3. De bekände att det inte kunde bevisas utifrån  Skriften att Påven eller någon annan prelat har mer makt än den tjänst som grundar sig på Kristi Ord.

4. Att vare sig Påven eller någon annan prelat har makt att befalla eller förbjuda något som inte är grundat i den Heliga Skrift, eller är befallt eller förbjudet av Gud själv - vilket är viktigt för att bevara samvetena rena och oskadade.

5. Att den världsliga överheten endast har makt över världsliga ting - inte över det som rör samvetet.

6. Att alla kristna är präster inför Gud - liksom dem som är tillsatta av biskopar.

7. Att alla som utför broderliga tillrättavisningar mot sin nästa också har makten att avlösa honom och alla andra medkristna från deras synder, och att även kvinnor har makten att avlösa. Detta baseras på den evangeliska avlösningen som beskrivs i Matteus 18, där det står: "Om din broder försyndar sig mot dig..." Den evangeliska nyckelmakten som här instiftades genom orden "de synder ni förlåter" är en makt som får brukas av alla kristna.

8. Under firandet av mässan offras inte Kristi kropp av människor, utan den emottas under åminnelse, och därav drar vi nyttan. Offret förrättades vid ett bestämt tillfälle - på korset.

9. Man skall inte acceptera något - och på så sätt såra samvetet - som inte är uppenbarat i Guds Ord eller kan baseras på det. Därför skall man inte ta emot det - även om hela kyrkorådet slår fast något som inte grundar sig i den Heliga Skrift.

10. Det står inte i Guds lag, och inte heller har det blivit befallt av Gud, att man måste bekänna alla dödssynder inför människor.

11. Dopet, den heliga Nattvarden och Bikten grundar sig i Herren Jesu Kristi löften, och genom dessa medel skänker Gud tro och nåd. De övriga fyra sakramenten: konfirmationen, prästvigningen, äktenskapet och den sista smörjelsen skänker inte nåd och må hoppas över tillsammans med annan kyrklig praxis.

12.Prästerskapet (predikoämbetet) är nödvändigt, men det är inte ett sakrament.

13. Vare sig Påve, Biskop eller någon annan prelat har auktoritet att genomdriva saker som inte återfinns i Guds lag, exempelvis 40-dagars fasta och årlig bikt, under det att de trotsar att dessa blir till anstöt för en broder.

14. Herren Jesus Kristus verkar alla goda gärningar i och genom människor, och människorna själva bidrar inte till något, utan låter endast Kristus använda dem som redskap.

15. Biskopen i Rom, en Petrus efterträdare, föreskrevs aldrig av Herren Jesus Kristus att i den helige aposteln Petrus namn och ställe vara ledare över alla kyrkor i världen.

16. Alla eviga löften som avlagts vid sidan av Kristi befallning, som exempelvis löftena om det så kallade andliga ståndet, har avlagts vårdslöst och i okunskap om den kristna friheten, och därför är de inte bindande för någon.

17. Den rätta katolska tron kan inte, liksom tidigare, skiljas från kärleken, för kärleken är en frukt av tron - därför är kristen tro utan kärlek död.

18. Under mässan (eller den heliga Nattvarden) är sakramentet endast till nytta för den som mottager det.

19. När Gud förlåter syndaren hans synder, frikänner Han från alla syndens straff, genom Jesu Kristi död.

20. Efter att syndaren har bekänt och blivit avlöst, kan han inte betungas med någon form straff eller tuktan, men han får inte bli till anstöt för kyrkan eller sin broder genom offentlig och skadlig ogudaktighet.

21. Om syndaren tror att han i sanning har blivit avlöst, är alla hans synder förlåtna.

22. Det är att föredra att åt lekmännen giva det som Kristus har befallt, dvs båda delarna av sakramentet. Alla som förbjuder detta syndar mot Kristi befallning och avsikt.

23. Instiftelseorden skall inte läsas tyst, utan högt och tydligt.

24. Det strider emot Guds bud att prästerskapet inte är Kejsaren och den världsliga överheten underdånig. 

25. Påven har ingen annan makt än den att predika Guds Ord, och att använda det för att sköta, vårda och vakta fåren.

 

Trogna intill döden

Intill den sista stund av dessa dyrbara vittnens fångenskap, gjorde Hoogstraten många försök att få dem att återkalla dessa evangeliska sanningar. Han förklarade att om de återkallade, hade han makt att frige dem. Voes svarade honom, liksom vår Herre gjorde vid en liknande fråga: "Du har ingen annan makt än den som har givits dig ifrån ovan." Fastän de heliga martyrerna var medvetna om att många munkar och präster hade ansökt hos Påven samt betalat mutor till världsliga domstolar för att få Påven att skänka mandat genom vilka påstådda heretiker skulle bli brända (ett straff som skulle utfärdas genom dessa världsliga domstolar), så var de ändå övertygade om att de inte kunde komma till skada förutan Guds medgivande. 

Således överlämnades de båda, Voes och Esch, till bödeln, som genast förde dem, bundna med rep, till marknadsplatsen där ett bål under tiden hade gjorts i ordning. De åtföljdes av fyra biktfäder: Huvudinkvisitorn från Cologne (en munk av dominikanernas orden), en dominikanermunk från Brüssel, och två andra munkar. De var långt ifrån förskräckta. För varje steg närmande sig bålet uppförde de sig - till folkhopens stora förvåning.- säkert och vid gott mod  Ögonvittnet som skildrar hela händelsen skriver: "Deras yttranden då de klädde av sig var av ett sådant slag att det övertygade lyssnaren - såvida han inte hade blivit intalad att de var heretiker - om att de var hängivna och fromma själar som önskade bli lösgjorda för att vara med Kristus." De förklarade glatt att detta var dagen de hade väntat på. När sedan en av biktfäderna påpekade att de inte skulle ägna sig åt självhävdelse och skryt, svarade Voes: "Det vare mig fjärran att jag skulle berömma mig av något annat än Kristi kors". En annan ropade att de borde vända sina blickar mot Gud. Voes svarade: "Jag är viss om att Han är i mitt hjärta."

När de kommit fram till avrättningsplatsen var de tvungna at klä av sig in till underskjortorna. När de så stod där - vilket var en ömklig syn - rördes till och med biktfäderna i sina hjärtan, och i tårar bönföll man dem att de skulle söka rädda sina egna liv genom att  återkalla. De svarade med allvarlig ton: "Gråt inte över oss, utan gråt hellre över er själva, och för den stora synd som ni begår genom att förfölja den gudomliga rättfärdiggörelsen".

Samma ögonvittne fortsätter: "De stod där i sina underskjortor en lång stund, och var inte bundna vid pålen - de snarare greppade den med stor längtan (som en länge efterlängtad skatt). Brasan antändes mycket långsamt. Jag vågar inte säga om detta gjordes med flit för att dra ut på deras dödsångest. Bröt denna långsamhet ned deras mod? Nej! De blev inte ens modlösa då röken började stiga, snart åtföljd av lågor. Att döma av deras uppsyn, deras blick, ja, hela ansiktsuttrycket (vilket talar och ofta avslöjar känslor mer än ord gör) kan man bara slå fast att deras tillförsikt, orubblighet, och goda humör bara ökade. Vid det här läget utstrålade de så mycket glädje att många trodde att de skrattade." I ett annat brev från Brüssel, daterat den 14 juli, 1523, står att läsa: "De två augustinermunkarna mötte döden, på detta fruktansvärda sätt genom att brännas, med en oerhörd fasthet och utan att tappa fattningen. Till och med Kanslern hävdade att han aldrig hade sett något liknande bland de många som hade blivit dömda och avrättade under hans tjänstetid."

Innan man antände vedhögen, frågade biktfäderna dem än en gång om de ville återvända till den kristna tron. De ropade: "Vi tror på Gud, och den Katolska kyrkan, men vi tror inte på er kyrka."

Då ropade prästerna åt dem: "Omvänd er, annars far ni till djävulen, och ni kommer också att dö i djävulens namn."

De svarade glatt: "Vi är villiga att dö för den evangeliska sanningen, som fromma kristna." Så startade man långsamt brasan. Den hycklande biktfäderna sade: "Die schynen my als Rosen to zyn" ("De tycks mig vara rosor") (se Brand, Historie der Reformation, kap.1, sid. 79). Omgivna av lågor bad de omväxlande den apostoliska trosbekännelsen och psalmen "Herre, ditt namn vi prisa" på ett glödande sätt som djupt rörde åskådarna. När eldens hetta förökades ropade de gång på gång: "Åh Jesus, Davids Son, förbarma dig över oss." Men Herren hade beslutat att göra dessa sina helgon av ett alldeles särskilt slag, de skulle smältas till det renaste guld, och Han skulle förhärligas genom detta fruktansvärda lidande. Därför inträffade det, att elden blev så våldsam att repen som de hade bundits fast med brändes av innan de hade kvävts. När en av dem upptäckte att han på detta sätt hade lösgjorts från pålen, föll han på knä uppe på den våldsamma elden, och sade än en gång, suckade och med sin blick vänd mot himlen: "Åh, Jesus, Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig". Inom några minuter hade båda kropparna brunnit ned till aska.

Efterdyningar

Befolkningen i Brüssel var djupt rörd av detta förskräckliga spektakel, men inte på ett sådant sätt som de mordiska prästerna hade hoppats. De välkända orden av Tertullianus är riktiga: "Vi (kristna) kommer att förökas ju mer vi utrotas. Kristet blod är som säd" (Apol.kap. 49). Också blodet av de heliga martyrerna Herinrich Voes och Johann Esch var en sådan kraftfull säd som gav skörd bland många lärare i sanningen. Mordet på dem öppnade mångas ögon inför det faktum att den sanna kyrkan alltid är den förföljda, och att den falska kyrkan alltid är den blodtörstiga förföljaren. Till och med Erasmus, som inte var vän med lutheranerna, bekände att så är fallet. Nästföljande år skrev han i ett brev till Hertig Georg bland annat: "Det är inte rätt att bestraffa felen med eld. På grund av Påvens överhöghet och inflytande har teologerna i Paris en annan syn på vissa saker än teologerna i Italien - någon av dem måste därför ha fel. Ändå anser ingen av dem att den andre skall brännas. Jag fruktar att metoderna som brukades för att få människor att återkalla och avsvärja sig - som att kasta dem i fängelse eller bränna dem på bål - endast förökar detta onda. I Brüssel brändes två Augustinermunkar vilket resulterade i att hela staden blev förtjust i Luther". På ett annat ställe skriver han: "Alexander, som brukade överräcka bannbullor, uppvisade en förskräcklig påvisk bulla genom vilken han hotade alla. Hoogstraten har likaså dragit sitt svärd, och han började med dödandet. Slutligen avrättades tre augustinermunkar i Brüssel på offentlig plats. Och vad blev resultatet? Staden som fram till dess hade hållit fast vid den rena (påviska) läran frambragde efterföljare av Luther, och inte endast några få."

Därför, käre lutherske kristen, tacka Gud att du tillhör en kyrka som inte har befläckat sig själv med blodet från påstådda och verkliga heretiker, men ärofullt har smyckat sig själv med martyrers blod från de främsta av hennes vittnen. Tacka Gud för att han har räddat dig undan en kyrka emot vilken oskyldigt blod vittnar, blodet från oräkneliga avrättade vittnen för sanningen. Deras blod fortsätter att ropa till den Gud som hämnden skall överlämnas åt.

Denna text publicerades först i en engelsk översättning på Project Wittenberg. Orginalets titel "Heinrich Voes and Johannes Esch 'They seem like roses to me' (Voes on the pyre)"  Från: "Martyrs of the Evangelical-Lutheran Church Third" av C.J. Hermann Frick Övers av. Erika Bullmann Flores (St. Louis, MO: M. Neidner, 1853). Svensk översättning och illustrationer: Göran Sjöqvist.