Att ha målet i sikte och inte glömma befrielsen

Gud har faktiskt gett oss ett land, det himmelska Kanaan, ett land där vi får vila ut.

Är inte det mycket större än Egyptens feta kötträtter, än allt som världen lockar och pockar med, allt som vår syndanatur, vill se och uppleva? Är det inte större att vara beroende av Guds manna, än att vara oberoende av Gud, men slav under syndens Egypten?

Men hur kunde det gå så illa för Israels folk? När Mose tog emot lagens tavlor av Gud på Sinai så gjorde sig folket en egen gud av en guldkalv, de åt av en offermåltid och stod upp för att dansa kring guldkalven. Det hade säkert varit väldigt trevligt. Men de hade på en kort tid glömt den Gud som förde dem ut ur Egypten. (2 Mos. 32) De inbjöd av Moabs döttrar till offermåltider och begick otukt med dem (4 Mos 25:1ff.).

Samma frestelser hade redan mött församlingen i Korint med dess hedniska omgivning och  samma frestelse står Guds barn inför idag, att börja kompromissa med världen, även fast vi gått ut ur Egypten en gång i tiden, gått genom röda havet, följt molnstoden, ätit manna och druckit ur klippan Kristus.

Därför manar oss Guds Ord i dag att ha målet i sikte, att inte fäkta i luften utan kämpa mot synden. Vi ska inte som Israels barn klaga över mannat, evangelium i Ord och sakrament, utan vara glada att vi får vara beroende av Gud. Och i denna vandring så följer oss klippan Kristus. Han vandrar före oss tills vi en dag får komma in i det himmelska Kanan.