"Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra
medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i
mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni
blir ljusets barn." (Joh 12: 35,36)
Om man ska ge sig
ut på en vandring får man allt se till att gå medan det är ljust. När solen har
gått ner så ser man ingenting och man kan inte ta sig dit man ska.
När Kristus talar
till judarna är det bara några få dagar kvar till Hans korsfästelse och död.
Ännu är nådens ljus lika nära judarna i Israel som Kristus själv. Men nådens
sol: Kristus själv skulle snart inte längre kasta sina strålar ut över detta
folk. Men nu lyser det:
"Ännu en kort tid är ljuset ibland er".
Inför sådana ord
kan man inte rycka på axlarna och be honom komma tillbaka en annan gång, eller
vänligt och medhållande säga: "Det
är sant för dig, men inte för mig". Antingen är man i ljuset eller så
är man det inte. Och det finns ingen reservutgång eller nödutgång. Nu är ljuset
här. Lyser ljuset in oss eller gör det inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar