De som lockas mot Rom och högkyrkligheten har inte förstått reformationen

När inte bara högkyrkliga lockas och förhäxas av den romerska kyrkans glans, av dess pompa och ståt, utan även karismatiska ledare som Peter Halldorf och Ulf Ekmans Livets Ord, så behöver vi ännu mer påminna om varför reformationen var nödvändig.

Reformationen var inte en sorglig utbrytning ur den gamla moderkyrkan, en förlorad sons flykt från föräldrahemmet. Reformationen var den gamla Kyrkan som renade sig från påvens sekteriska nyläror som krupit in. Luthers kyrka är inte en ny kyrka, det var den apostoliska kyrkan, Augustinus, Ireneus och Cyrillos kyrka som bröt mot den den romerska biskopens krav på monopol över kyrkans styre, en liknande markering som den ortodoxa kyrkan gjorde 500 år tidigare: år 1054.

När påven utfärdade sin bannbulla, så bannlyste han samtidigt det evangelium som är Kyrkans grund. Därför kallar våra

bekännelseskrifter inte påvens kyrka för moderkyrkan, utan en sekt.

Vi säger inte alla kyrkofäder lär samma sak som vi lär, att de har rätt i alla avseenden. Men vi säger att vi har mer gemensamt med den gamla Kyrkan, än vad påven har. Men framförallt vill vi hålla oss till vad Bibeln lär.

Reformation betyder inte revolution, det vill säga att man skapar något helt nytt. Reformation betyder att återforma. Luther förde Kyrkan tillbaka till apostlarnas och fornkyrkans ursprunglighet. Därför fortsatta man att fira gudstjänst i de gamla kyrkorna, med ungefär samma gudstjänstordning, man sjöng fortfarande många av de medeltida koralerna och använda den gamla liturgiska skruden, men man var noga med att förkunna ett rent evangelium och att inte lära något annat än vad Bibeln lär.