Upptagen i Guds familj

Det finns två sätt att komma in i en familj. Antingen genom födsel eller genom adoption. Små människor föds varje dag till familjer. Och det är förstås oftast en stora glädje för de mänskliga familjer dessa föds in i.

Det finns ett annat sätt att komma in i en familj. Och det är som vi nämnde: adoption. Familjer som ska adoptera har ofta längtat länge efter ett barn. Och när barnet kommer till in i familjen, så har det samma rättigheter som ett biologiskt barn, det får dela familjens namn och rätten att ärva.

Vi har några exempel på adoptioner i Bibeln. Den första är Moses. När farao hade befallt att alla manliga förstfödda skulle dödas, så lade hans mamma honom i en korg och placerade den i floden Nilen. När faraos döttrar gick ner för att bada, så såg de korgen och en av hovtjänarinnorna fick ta hand om barnet. Han blev förd till palatset och adopterades som en i familjen.

När Esters föräldrar dog så adopterades hon av en äldre

kusin, Mordekaj, som fick bli hennes far. Och tog hand om henne.

Man skulle också kunna säga att Mefiboset blev adoperad. Davids ungdomsvän Jonathan hade en son. Hans far Jonathan och farfar Saul var döda. Mefiboset var halt på båda fötterna. När David fick höra talas om Jonatans son så gav han honom hans far Sauls mark och det står att ”Mefiboset åt vid Davids bord som en av kungens söner.” ( 2 Sam 9:11)

Paulus skriver till församlingen i Rom och enligt romersk rätt fanns fyra principer för adoption.

1) Den adopterade förlorar alla rättigheter i den gamla familjen. Å andra sidan får man samma rättigheter som ett biologiskt barn i den nya familjen.

Det stämmer med vad vi läst om att vi inte har skyldigheter mot vår onda natur så att vi skulle leva efter köttet.

2) Den adopterade blir också arvtagare till den nya faderns egendomar. Även om nya barn föds till familjen förlorar den adopterade inte sina rättigheter.

3) Den adopterades gamla liv stryktes ut. Han betraktades som en ny person i ljuset av sin nya adoptivfamilj.

4) Den adopterade skulle ses enligt lagen som ett verkligt barn till den nya fadern. Varken mer eller mindre.

I ljuset av detta förstår vi kraften i de ord aposteln ger församlingen i Rom.

”Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!"