Äkta djup glädje eller ytlig

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” (Fil. 4:4-7)

Paulus brev till församlingen i Filippi har kallats ”glädjens brev”. Gläd er alltid i Herren, säger han. Man förväntar sig kanske att ett glädjefyllt brev är ett brev från en lyckligt förälskad till en annan lyckligt förälskad, där de talar om när de ska återse varandra.

I det här fallet skriver Paulus från sitt fängelse, han är inte bara osäker på om han någonsin skall få återse församlingen i Filippi, han är inte säker på om den romerska kejsaren kommer att låta honom behålla livet.

Man kan också tycka att församlingen i Filippi inte hade mycket att glädje sig åt. De var en minoritet i en antikristen stad, romarna var misstänksamma mot kristna och de judiska ledarna hade redan bannat de kristna från synagogorna. Församlingen hade också vissa inre bekymmer, det fanns en del oenighet och gräl.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.”, skriver aposteln.

Hur kan någon förvänta sig att jag alltid ska glädje mig? Det händer ju trots allt en hel del tråkigheter runt mig. Kan man verkligen säga så om man inte är hög på gräs?

Hur ska vi förstå detta? Vi kan inte förneka att den fängslade Paulus ber de förföljda filipperna att glädje sig. Det är inte en vädjan. Det är en befallning.

Men kan man erfara glädje när omständigheter, förhållanden och relationer till människor inte bär upp en sådan känsla?

Det är verkligen så att när man känner Frälsaren Kristus, så kan man alltid glädja sig. Paulus uppmanar inte församlingen att glädje sig i omständigheterna eller i förhållanden och relationer, för det kan verkligen vara så att dessa inte ger oss något skäl till glädje. Vad skriver han?

”Gläd er alltid i Herren.”

Ha er glädje i Kristus. Det är inte detsamma som att ha en massa lyckokänslor. Det är att ha sitt hjärta hos Kristus. Det är inte fel att känna sorg och smärta. Går vi igenom, det som känns, ont, orättvist eller mörkt, så ska man inte förneka vad man känner. Kristus grät vid sin vän Lasarus grav, han grät när inför den fallna staden Jerusalems situation.

Men när en kristen gråter vid en annan kristens grav, så är det inte en bottenlös sorg. Jag gråter för att jag saknar honom eller henne, men samtidigt är jag glad för att han eller hon är hemma hos Gud.

”Gläd er alltid i Herren.”