Finns fariseernas och sadduceernas lära idag?

Det som förenade både ”fariseernas och sadduceernas lära” var deras tro både att alla människor hade en inneboende godhet och av naturen en fri vilja.

All detta är i högsta grad aktuellt idag. När den romerska kyrkan säger att man vid sidan av bibelordet får ha läror om Marias obefläckade avlelse och hennes himmelsfärd, om påvens ofelbarhet och auktoritet, om att nattvarden är ett oblodigt offer av Gud som människan frambär, att skärselden är ett förstadium till himlen, att munkar och präster ska leva i celibat och att man kan be om Marias och helgonens förböner, då är det fariseenas surdeg. Om man säger att brödet i nattvarden är är främst en symbol så säger man mer än vad Skriften säger. Något sådant står ju inte i texten. Där står bara att Jesus säger att brödet han ger i nattvarden är hans kropp och vinet hans blod. När man säger att dopet är en lydnadshandling, ett sätt att visa att man blivit kristen, så säger man mer än Skriften säger. Det står helt enkelt ingenstans. Många kristna samfund och kyrkor är inte nöjda med bibeltexten, utan vill komplettera den med mänskliga tankar, som inte stämmer med Bibeln. Det är fariseernas surdeg. Det är att säga mer än vad texterna säger. Det är att lägga något till Guds Ord.

Sadduccerna var motsvarigheten till dagens liberalteologer. De erkände inte hela Skriften som normerande. Man ville dra ifrån. På samma sätt gör liberalteologerna idag när de plockar ut kärleksbudet, och talet om människors värde, men underkänner andra texter, t.ex. vad Bibeln lär om förhållandet mellan man och kvinna, om äktenskapet, om skapelsen på sex dagar, om att Jesus gjorde underverk, och om att han dog och uppstod för våra frälsning osv. Det är sadducceernas surdeg.

Vi sade att det som förenade fariseerna och sadduccerna var deras tro både att alla människor hade en inneboende godhet och av naturen en fri vilja. Det är också en lära idag som förenar den romersk-katolska kyrkan med de flesta väckelsekristna. Det är därför inte alls underligt att Ulf Ekman och flera andra synergister konverterat till Rom. Rom menar att människan samverkar med ingjutna nådekrafter för att tillkämpa sig frälsningen. 

På samma sätt kan en väckelsekristen predikant appellera till oomvända människors ”fria vilja” och säga: ”det hänger på dig att bli frälst. Om du tar ett viljebeslut idag, så kan du bli frälst.” Men Bibeln beskriver den oomvända människan som andligt död. Jesus säger därför: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh 6: 44) Frälsningen handlar om Jesu verk på korset att han dött för syndare och uppstått till vår rättfärdiggörelse. Att han han offrats för vår skull. Frälsningen överräcker Gud genom evangeliet och genom dopet. Den tro som tar emot frälsningen skapar Gud genom sin Ande.

Om vi nu genomskådat den falska läran i dessa hänseenden så är det kanske lätt att man slår sig till ro. Ja, man kanske t.o.m. slår sig för bröstet för att man inte är som dessa andra.

Men Jesus säger orden ”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!" till sina egna lärjungar. Det är alltså vi som ska akta oss, se upp. Och vi ska inte bara se upp för de stora avvikelserna. De redan genomsyrade bröden. Vi ska se upp för den lilla surdegsbiten. Falsk lära uppträder också som väldigt små avvikelser. Men det som kännetecknar surdeg är, som vi sade tidigare, att den sprider sig. Det börjar med en liten avvikelse, och det slutar med ett stort avfall.

Aposteln säger: ”Lite surdeg syrar hela degen.” (Gal 5: 9) Vi ska inte tro att ”fariseernas och sadduceernas lära” inte skulle kunna slå rot också i våra sammanhang, om den inte redan gjort det.

Det kan t.ex. ske om man precis som fariseerna säger mer än vad Skriften säger. Det kan ske ganska oskyldigt. Man plockar ut några texter i Bibeln, skapar en princip, och sen försöker man skapa en hel massa tillämpningar utifrån den principen, som visserligen stämmer med principen, men som inte kan hänföras till särskilda bibeltexter.

Hur goda intentioner man än har, så säger man nu en hela massa saker som man inte kan motivera med Skriften, utan bara med en princip, och risken är att principen till slut blir heligare än bibeltexten. Eller om man spelar ut en princip mot en annan, så att den andre nästan helt förlorar betydelse. Tidigare kände vi bara igen detta resonemang från liberala präster från folkkyrkan som t.ex Ludvig Jönsson som sade att Gud är kärlek och allt som sker av kärlek är Gud, alltså är homosexualitet från Gud. Men det har märkts också en tendens från våra sammanhang, att man till exempel inte fullt ut skulle praktisera vår lära om kyrkogemenskap, om det inte kunde bedömas som kärleksfullt. En annan sak som tidigare bara sades från liberalt håll var att man kan vara farisé om man höll för hårt på bibelordet. Hör och häpna har den här helt felaktiga slutsatsen också dykt upp i våra sammanhang. Vi har idag lärt oss att fariseerna inte alls var bibeltrogna, utan sade mer än vad Skriften säger. Ja, de satte sina egna idéer över Skriften. ”Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull.” (Matt 15: 6)

Nu hoppas jag att vi gjort upp med den surdegen. Men Jesu varning står kvar, så att vi alltid ska vara vakande och beredda:

”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!"

Aposteln skriver:

”Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat.Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg.” (1 Kor 5: 7-8)

Det finns både en negativ och positiv sida av kampen för sann kristendom. 

Den ena är att kämpa mot den falska läran och synden, den andra är att hålla högtid med sanningens och renhetens osyrade deg, det betyder: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.” (Kol 3: 16). 

Det betyder att ivrigt delta vid församlingens gudstjänster. Det betyder att ta del av evangelium i Ord och sakrament. 

Men framförallt, att påminna varandra om att ” vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat”, d.v.s. att tala och uppmuntra varandra med det glada budskapet om att Guds Sons blod renar från synd, att Gud förlåter oss för Kristi skull. Denna nåd och förlåtelse är det som håller oss nära Gud och gör oss fasta i tron.