Ekumenik i olika skepnader, då och nu

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.” (Amos 5: 21-24)

Vad är det viktiga med vår kyrka och församling? Vi tänker ofta: det är att vi kommer samman, ber tillsammans, sjunger fina psalmer och uttrycker vår tillbedjan i gudstjänsten. Allt det är naturligtvis något vi älskar och tackar Gud för. Vi tackar Gud för en fin högmässa och uppbyggande liturgi eller gudstjänst. Vi tackar Gud för underbara psalmer av psalmförfattare som med musik och lyrik målade av Guds evangelium på ett fantastiskt sätt.

Men sann tillbedjan och sann tro är inte bara vackra gudstjänster och fina psalmer, att vi visar Gud vår hyllning. Sann gudstjänst handlar om mer.

Dagens text är hämtad från profeten Amos bok. Han profeterar i en tid av välgång rent materiellt för Guds folk. Israels kung Jerobeam II vann några viktiga fältslag och återställde de ursprungliga gränserna för landet. Kungen i Juda: Ussia hade lyckats med att bygga upp en imponerande armé med vilken han drev bort filisteerna. Vi befinner oss i ett grönskande land 760-750 f. Kr.

Men under den vackra fasaden odlades avgudadyrkan och omoral. Ändå sjöng man Davids psalmer och offrade mängder med tjurar och bockar i templet i Jerusalem. Man höll bönetimmarna och iakttog sabbat, påsk, pingst och lövhyddohögtid.

”Ni skrålar era visor till harpans ljud och tänker ut nya musikinstrument som David. ” (Am 6: 5-6)

Man hade ett rikt musikliv och lovsjöng och prisade Gud i templet. Ändå säger Gud genom profeten Amos:

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra.” (v. 21-23)

Man kan undra varför Gud talar som han gör. Om Israel nu hade felat, kompenserar hon det då inte med offer till Gud, med mer gudstjänster, mer böner och mer tillbedjan? Är det inte ett bra sätt för ett folk att vända tillbaka till Gud, att bli mer och mer lovsjungande och gudstjänstfirande?

I dagens kristenhet så sysslar man med denna form av konstgjord andning. Ungdomar lockas inte av en klar predikan av lag och evangelium, därför ordnar man konfirmandresor till Taizé i Frankrike, en klosterkommunitet

Ekumenisk gudstjänst Taizé i Frankrike. I mitten munkar.

där man kan ägna dagarna åt bön, meditation och lättsjungna lovsånger. Man har gjort Påven Johannes XXIII:s ord till ett motto: ”Låt oss inte försöka ta reda på vem som hade rätt eller fel, utan försona oss!” Därför ber man gemensamt katoliker, baptister, pingstvänner och folkkyrkliga. Ja, många av ungdomarna som åker dit är inte ens troende. Men det är inte intressant för researrangörerna. ”Vi håller ju på med något religiöst här, vi ber, mediterar och sjunger. Då spelar det väl ingen roll vad Guds Ord lär om dopet, om nattvarden, om utkorelsen, om frälsningen osv. osv.” Spelar det roll?

Bön, sång och religiös verksamhet används i reformerta sammanhang som ett redskap att sträva uppåt och finna gemenskap, på samma sätt som i hinduismen och islam. Jag minns själv från mina unga år, när man i något sammanhang blev osams, när synen på vad Bibeln lär gick isär. Då sade man: ”nej, nu ska vi inte kivas bröder. Låt oss be tillsammans och sjunga lite lovsånger.” Så gjorde man det och trodde att man var eniga, fast man inte var det och man trodde att Gud var nöjd med vår religiösa aktivitet. Vi hade ju visat oss som riktiga kristna. Samma sak har hörts från förment lutherska sammanhang. I en gemenskap hade man frågetecken kring en person, hans tro, lära och liv, man kallade dit honom. Så berättar man efteråt: ”Han inledde med att bedja en så innerlig och brinnande bön. Då förstod vi alla att allt var gott och väl och alla frågetecken lade sig”.

Men är det så att fromheten kommer först och tron sedan, andlighet först, kärlek först och läran i andra hand? Kan man kompensera avfallet med vackra sånger, med en skön liturgi, med innerliga böner, med väldoftande offer, med mer meditation, med mer tungotal, med mer extas och överlåtelse?

Gud säger om en sådan fromhet, en fromhet där man inte omvänt sig till Gud, för att man felat, först, där man inte bekänner sig till allt Guds Ord, Gud säger om en falsk ekumenik, där man ska vara tillsammans innan läran och livet är utrett:

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. ”